Skrivet av admin 13-03-2008 | 5 kommentarer
De senaste dagarna har man kunnat ta del av en namninsamlingskampanj på sidan www.stoppautforsaljningen.nu. Där kan man skriva under en protest mot den planerade försäljningen, eller utförsäljningen i vänstertermer, av vissa statliga bolag.
För egen del kan jag inte annat än tycka att hela resonemanget mot försäljningarna bygger på bristande kunskap inom ekonomi samt en märklig syn på våra gemensamma skattepengar.
Gruppen mot försäljningen redogör noggrant för vilken positiv tillväxt dessa företag har haft under de senaste åren. Redan där har vi ett argument för att sälja bolagen. Företagen är för tillfället lönsamma och skapar stora överskott till aktieägarna i form av utdelning. Eftersom bolag normalt sett i dagsläget värderas till cirka elva gånger årsvinsten (P/E-tal) så innebär detta att staten i nuläget skulle få mycket bra betalt för bolagen. Att elva multiplicerat med en hög vinst blir mer än elva multiplicerat med ett nollresultat är enkel matematik. Varför staten skulle misslyckas med en försäljning som sker på marknadsmässiga principer är för mig helt obegripligt. Gruppen skriver att ”företagen skall säljas för en i sammanhanget liten klumpsumma”. Frågan är bara varför dessa framgångsrika företag inte skulle locka köpare som, i konkurrens med varandra, betalade ett marknadsmässigt pris? Det finns ingen som helst grund för dessa påståenden.
På en punkt tror jag att gruppen har rätt. Jag har en positiv syn på den ekonomiska utvecklingen. Det innebär att jag tror att en aktieportfölj långsiktigt kommer att ge bättre avkastning än obligationer. Det innebär också i förlängningen att jag tror att staten skulle få bättre avkastning genom att behålla företagen än att amortera på statsskulden. Men det innebär inte i sin tur att det är rätt av staten att driva företag. Aktier innebär också en hög risk och aktiekapital är just ett företags riskkapital. Hur kommer det att låta bland dessa vänstergrupper när aktieutdelningarna uteblir och bolagen istället kräver ett tillskott av kapital från ägarna för att undvika en konkurs? Det blir särskilt märkligt när man vet att dessa vänstergrupper ofta utrycker sig i negativa termer kring vad de brukar beteckna som ”börsspekulation”. Ett fenomen som man inte brukar uppskatta, men som man tydligen vill att staten skall ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Eftersom motståndarna till försäljningen av de statliga bolagen verkar ha en sådan extrem tilltro till börsutvecklingen och riskaptit på investeringar, så förstår jag inte varför man inte är konsekvent i sin linje. Rimligen borde de också förespråka en utökad statlig upplåning till förmån för företagsförvärv. Varför inte starta med ett statligt uppköp av ett fint gammalt välmående bolag som SKF? Börsvärdet ligger på drygt 50 miljarder och bolaget delar ut närmare fem procent, eller 2,5 miljarder till aktieägarna. Jag tror det skulle vara en bra placering för staten. Men det innebär i sin tur inte att det är rätt. Staten är förmodligen inte den bästa ägaren för SKF och det är definitivt inte rätt att staten använder våra skattepengar till aktiespekulation.
Aktieägande skall uppmuntras och är något positivt. Däremot är det något var och en bör sköta med sitt eget kapital och där individen själv avgör risknivån. Staten bör fokusera på mer centrala frågor än att driva företag och bör inte riskera skattebetalarnas kapital på börsen. Jag har väldigt lite förståelse för vänstergruppernas motstånd till försäljningen. Deras resonemang skulle dock bli mycket mer hållbart om de också argumenterade för ett utökat statligt aktieägande. När ska vi lägga budet på SKF?
Andreas Bjerke
Skrivet av admin | inga kommentarer
Vi är ynkligt fega i Stockholm. Debatten om Stockholms stadsbyggnad och arkitektur präglas av rädsla för allt som är nytt och annorlunda i staden. Traumat efter rivningarna av Klarakvarteren sitter fortfarande i och påverkar utvecklingen av vår stad, trots att få ens diskuterar rivningar idag.
Instanser och sammanslutningar som Skönhetsrådet, Stadsmuseet och Samfundet S:t Erik har stor tyngd i debatten och verkar aktivt för att så få förändringar som möjligt äger rum. Enligt dessa konservativa krafter ska eventuella nya byggnader i staden smälta in och på så sätt inte störa befintliga byggnader. Resultatet blir ett Stockholm under ostkupa, en stad som fokuserar på dåtid istället för nutid och framtid. De som lever och verkar i staden ska inte känna sig som invånare utan snarare som besökare i ett gigantiskt museum.
Vi anser att staden ska vara dynamisk, föränderlig och utmanande. Den ska förändras med tiden och med dem som lever i den. De vackra byggnader som många arbetar för att bevara är var och en ett uttryck för varsin tid och dåtidens stockholmare. Ska inte dagens stockholmare få lämna avtryck på samma sätt?
Högt och lågt – mångfald är vackert!
Särskilt provocerande för bevarandefundamentalisterna är tanken på att bygga skyskrapor i innerstaden. Det är lite märkligt med tanke på att Stockholm har flera hus som på sin tid ansågs vara mycket höga – inte minst Kungstornen mitt på Kungsgatan som av många anses vara Europas första skyskrapor.
Traditionen i Stockholm är annars att bygga hus med 5-7 våningar. Istället för att fortsätta med det borde man tillåta ett antal skyskrapor som bryter av normen. Vi talar då om riktiga skyskrapor – landmärken i ordets positiva bemärkelse som syns i hela staden.
Skyskrapor är miljövänliga!
Höga hus är av avgörande betydelse för en tät stadsbebyggelse. Allt fler kommer till slutsatsen att den täta staden är miljövänlig. En tätbebyggd stad är tvungen att satsa på kollektivtrafik framför bilism. Kollektivtrafiken blir dessutom effektivare när man bygger skyskrapor vid knutpunkterna då man minskar antalet byten mellan linjer och färdsätt.
Den moderna högteknologiska skyskrapan erbjuder alla möjligheter till energieffektivisering genom intelligenta system för uppvärmning där det behövs. Byggnadens stora yta öppnar för användandet av moderna solceller samtidigt som vindströmmarna kring dessa höga byggnader kan tas tillvara genom småskaliga vindkraftverk.
Det finns arkitekter som utvecklar miljöskyskrapor med vertikala parker där växter blir en del av utformningen med syftet att öka livskvaliteten. Nidbilden av skyskrapor som grå betongklossar känns i dessa sammanhang mycket långt borta.
En tät bebyggelse med flera skyskrapor skulle göra det möjligt att spara grönområden centralt i Stockholm. Genom att låta staden expandera på höjden minskar trycket på att inskränka på stadens parker och grönområden som exempelvis nationalstadsparken.
Projektet: Trifoliumskrapan (”klöverskrapan”, fritt översatt från latin)
”I find the concept with the Trifolium skyscraper very tempting and interesting. I will follow the project with great interest” – Richard Florida, Professor i Business and Creativity vid Rotman School of Management, University of Toronto. Författare till boken “The Rise of the Creative Class”.
”Centerpartiet är ju det mest urbana partiet!” utbrast arkitekten Peter Hallén vid ett möte med en av partiets företrädare för över ett år sedan. När partiets gruppledare i Stadshuset Per Ankersjö och Peter Hallén sedan började diskutera synen på staden fann de många gemensamma ståndpunkter.
Samarbetet mynnade ut i ett konkret förslag på en byggnad. Tre torn som sedda från ovan formar en treklöver. I sockeln som binder samman kropparna finns en stor sammanhängande yta. Höjden är 200 meter (motsvarar 60 våningar) och därmed blir Trifoliumskrapan Sveriges högsta byggnad, men det har inte varit målet. Målet har varit att rita en vacker byggnad som tillför Stockholm nya kvaliteter.
Platsen är vald med omsorg. När Citybanan byggs talar man om möjligheten att överdäcka spårområdet norr om centralen. En plats som idag känns död och otillgänglig fast den ligger mitt i stadens centrum. Samtidigt har den så stora förutsättningar, inramad av livliga shoppingstråk, centralstationen och Vasaterminalen å ena sidan och oasen Klara sjö å andra sidan. En överdäckning av både spåren och biltrafiken på Klarastrandsleden skulle innebära att man uppgraderar området och skapar jungfrulig mark. Här finns möjligheten att dels bygga ihop City med Kungsholmen, dels skapa en grön strandpromenad ända från Karlbergs slott till Tegelbacken.
I stadens långsiktiga planer finns hela stråket från vår plats vid Kungsgatan/ Kungsbron och vidare norrut längs spåren, upptaget som möjligt för ny stadsbebyggelse. Låt denna nya stadsbebyggelse bli en del av ett framtida Stockholm med attityd! Vi ser en risk att staden återigen släpper fram en trist, likriktad bebyggelse som kompromissar för mycket med bevarandeintressen, feghet och det förgångna.
I Trifoliumskrapan ryms ändamål som är ett tvärsnitt av staden: bostäder, företag och offentliga eller publika lokaler. Verksamheten i sockeln och i gatuplanet ska främja gatulivet.
Byggnaden använder den senaste tekniken för energiproduktion och energibesparing genom miniatyrer till vindkraftverk, solceller och intelligenta system för uppvärmning och avkylning. I byggnaden finns vertikala trädgårdar, träd och en picknickpark med klöver och humlor.
Tekniska data:
Höjd: 200 meter
Antal våningar: 50
Konstruktion: stålskelett
Fasad: glas som är screentryckt med keramisk färg, pixlat i olika vita kulörer för att skapa intrycket av en från utsidan opak varmvit keramisk volym och från insidan en transparent glasfasad med solavskärmning i själva glaset. Miniatyrer till vindkraftverk elförsörjer rummen.
Terrasser och tak: Vertikala trädgårdar bakom glas med växter som förbättrar luftkvaliteten. Gröna restauranger med odling av egen sallad och chilifrukter. Hydroponiska kolonilotter.
Interiörer: Blommande klöverängar och humlor för picknick året om.
Omgivning: Trifoliumparken sprider sig ur skrapan längs Karlbergskanalen både mot Riddarfjärden och Karlbergs slott.
Mer information och bildmaterial:
Webbsida:
http://www.trifoliumskrapan.se
Blogg: http://trifoliumskrapan.blogspot.com
Pressmaterial: http://www.trifoliumskrapan.se/press
Media om Trifolium:
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_967955.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=751593
http://nyheter.stockholm.city.se/art/3451/stans_nya_skrapa/
Skrivet av admin 08-03-2008 | 1 kommentar
Under veckan har Timbro anordnat en frihetsvecka med dagliga arrangemang i form av debatter, seminarier och en tävling (!) i frihet. Det första arrangemanget bestod i en debatt mellan den klassiska liberalismen, representerad av Mattias Svensson, och socialliberalismen, representerad av Nicklas Ekdal. Det var i många stycken en intressant debatt – även om den i viss mån fördes i olika plan, ett ideologiskt och ett pragmatiskt. En av frågorna som väcktes handlade om skolan och föräldrars rätt att sätta sina barn i religiösa friskolor som inte följer den svenska lagen som säger att undervisningen skall bygga på vetenskap. Tyvärr borrade man inte särskilt djupt i problematiken kring detta utan nöjde sig i stort sett med att man tycker olika.
Som av en händelse gick sedan folkpartiet ett par dagar senare ut och krävde att inga elever skall få befrielse från t ex sexundervisning, idrott och simning. Och nu debatten kommit igång. Tyvärr handlar den dock ofta om fel sak. Man ställer föräldrarnas frihet att välja undervisning för sina barn i kontrast till statens rätt att utöva tvång. Kan verkligen ett liberalt parti som Folkpartiet ställa sig bakom tvångslagstiftning? Man glömmer lätt bort barnen. Det blir ju enklare så – om man kan individen mot staten.
Men den intressanta frågan är ju ur vems synvinkel man ska betrakta friheten. Ur barnets eller ur föräldrarnas. Handlar det om en positiv frihet för föräldrarna, dvs rätten att välja utbildning åt sina barn, eller handlar det om en negativ frihet för barnen – rätten att inte berövas tillgång till kunskap och bildning som är viktig om de ska kunna utöva sin frihet i framtiden?
Som förälder måste man ha rätt att ta ansvar för sina barn och ge dem en start i livet som stämmer överens med de egna värderingarna. Samtidigt väljer vi som barn inte våra föräldrar. I det stycket är barnens frihet kraftigt beskuren under den tid som är så viktig för hur man formas som individ.
Ställer man saken på sin spets kan man säga så här – är vi beredda att offra unga flickors liv (för det är ofta unga flickor som t ex inte får delta i simundervisningen) för föräldrarnas frihet att välja skola? Hur många flickor ska få drunkna? Hur många ska berövas möjligheten att uppleva friheten i en båt ute på havet på grund av rädsla för att de inte kan simma?
Å andra sidan – hur långt ska staten få gå i sina interventioner av föräldraskapet. Hur mycket ansvar kan vi lyfta bort från föräldrarna? Vilken rätt ska man ha att fostra sina barn till värderingar som kanske inte stämmer överens med den stora massans? Varför ska man inte få fostra sina barn att längta efter ett samhälle som inte finns här idag?
Debatten om tvångsundervisning handlar om något mycket mer än om bara sexualundervisning, idrott och simning. Det är en diskussion om frihet på ett större sammanhang. En debatt som ständigt behöver vara levande och som inte får trivialiseras.
Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 07-03-2008 | 3 kommentarer
Nästa sommar är det parlamentsval till EU. Det i sig är spännande och vi får hoppas att intresset för valet ökar och att vi får ett högre valdeltagande än tidigare.
EU-valet hinner vi fördjupa oss i senare, men en sak som däremot alltid slår mig när jag tänker på EU och Europa är varför Norge och Schweiz inte är med?
Schweiz anledning kanske inte är så konstig eftersom deras FN-medlemskap inte togs i kraft förrän 2002 (!) och den sista kantonen som införde kvinnlig rösträtt gjorde det 1990 (!!).
De flesta andra länder i Europa ligger på det sättet cirka 50 -150 år före Schweiz i utveckling när det gäller samarbete och jämställdhet. Processer tar helt enkelt ”lite” tid. ”Democracy is a dish best served cold”- eller något?
När det gäller Norge kan man bli lite mer konfunderad. Norge och Schweiz, har i sig, ett nära samarbete med EU genom EES-avtalet, vilket gör att länderna kan dra stora fördelar på handelssamarbetet. Frågan är bara varför norrmännen nöjer sig med det och inte blir fullvärdiga medlemmar?
När man läser på Sveriges regeringskanslis hemsida så står det att läsa om Norge att ”Insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna liksom omfattande biståndsprogram för humanitära ändamål och för att bekämpa fattigdomen i världen är också framträdande drag i norsk utrikespolitik (biståndet uppgår till 0,96 procent av BNI 2006).”
(Sverige ger 1.06 procent av BNI 2006. Utöver det tillkommer en medlemsavgift till EU på cirka 25 miljarder.)
Personligen är jag inte alltför imponerad av Norges humanitära insatser. Visst ligger biståndet på en internationellt hög nivå, vilket säkert bidrar till en bättre värld, även om effektiviteten i vissa biståndsprojekt kan diskuteras.
Vad som däremot är säkert är att EU-medlemmar från det forna Sovjetblocket, som t ex Polen, Tjeckien och Ungern, har uppnått mycket positiva effekter när det gäller såväl ekonomi som miljö tack vare samarbetet och frihandeln mellan medlemsländerna. Innan medlemskapen för dessa länder så plöjde man åkrar med häst och vagn samtidigt som man i Frankrike använde luftkonditionerade traktorer.
Det norska folket har vid två folkomröstningar (1972 och 1995) sagt nej till ett EU-medlemskap. Kanske är det också så att Norge inte behöver EU idag. Klart är i alla fall att EU skulle behöva Norge. Landet har idag en oljefond värd över 2400 miljarder kronor. Pengar som är svåra att spendera nationellt utan att inflationen skulle bli alltför hög. En liten del av detta gigantiska kapital skulle kunna användas till att bekosta ett EU-medlemskap, vilket skulle vara ett smart ekonomiskt drag på lång sikt. Det är ett argument som borde bita på norrmännen som hittills har valt att agera enbart efter sitt kortsiktiga egenintresse i EU-frågan.
Min förhoppning är att Europas rikaste land i framtiden även är beredda att aktivt, med ett EU-medlemskap, bidra till förbättringar för de tidigare så förtryckta östeuropéerna. Det viktiga är inte vad vi får ut av EU idag utan vart EU kan ta oss alla imorgon!
Finn Eriksson
Skrivet av admin 06-03-2008 | inga kommentarer
Om två dagar är det den internationella kvinnodagen. Varje gång kommer den som en påminnelse om att chansen att du är börsVD är mer än 5 gånger högre om du heter Anders än om du är kvinna, att du tjänar ungefär 80 % av din manliga kollegas lön av anledningar som inte går att förklara på något annat sätt än att det är rena och skära fördomar, som påminnelser som om våld mot kvinnor, och en rad andra faktum som bara gör mig arg (på ett konstruktivt sätt).
Men genom att vi har den internationella kvinnodagen blir det också något av en ond cirkel. Om vi pratar om det den 8 mars så kan vi också med gott samvete strunta i det resten av året, eller?
En massa events inriktat på kvinnor på olika sätt, det kan handla om den mäktigaste kvinnan, eller problem lyfts upp just runt den här tiden i början av mars.
På Centerpartiets webb kan man läsa detta om feminism:
Centerpartiet vill:
Motverka den bristande jämställdheten i samhället genom att:
- verka för kvinnors frihet från våld.
- argumenterar för lika lön för likvärdigt arbete
– öka kvinnors makt över ekonomiska resurser och näringslivet genom att göra det möjligt för, och stimulera, fler kvinnor att starta och driva företag samt att inneha viktiga ledande positioner i företagsledningar och styrelser.
Inga konstigheter där. Och ingenstans skriver vi att detta bara ska ske den 8 mars. Och jag kanske tror mycket om andra organisationer och partier men det tror jag inte att någon annan gör heller.
Så kom igen, vad är dealen? Dags att börja lyfta fram mäktiga kvinnlig förebilder året runt!
Skrivet av admin 05-03-2008 | inga kommentarer
Akademikernas A-kassa har sänkt sin avgift - tre – gånger under det senaste året. Anledningen är den snabbt sjunkande arbetslösheten.
Lägg till detta de siffror som SCB presenterade häromdagen. Bland annat kunde de konstatera att antalet sysselsatta år 2007, i åldern 15-74 år, ökade med 111 000 personer jämfört med år 2006.
Det är inte så mycket annat att göra än att hålla med Roger Tiefensee, Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson:
”Det ska bli spännande att se om de socialdemokratiska företrädarna fortsätter att låtsas som om deras politik är bättre än vår nu när verkligheten kommer ifatt den politiska debatten.”
Skrivet av admin 04-03-2008 | 1 kommentar
Timbro anordnar denna vecka frihetsveckan. Mattias Svensson skriver bland annat följande på frihetsveckans hemsida:
I svensk politisk debatt är den liberala frihetstanken – att människor ska vara fria att utforma sitt eget liv, på fria marknader och med begränsad statlig styrning – märkbart frånvarande. Svenskar sägs sätta trygghet framför allt och debatten står mellan dem som menar att trygghet kommer av generösa bidrag och lagstiftning mot alla risker, och andra som ordinerar ordning, krav och disciplin. Partierna trängs i ett mittfält där välfärdsstat och höga skatter tas för givet. Teknokratiska mått har ersatt ideologiska principer, och varje frihet väger lätt mot dess väntade effekt på arbetsmarknadsutbudet, folkhälsan, ginikoefficienten, könsfördelningen eller den offentliga budgetbalansen. Själva frihetsbegreppet håller på att stöpas om. Inte minst genom en massiv kampanj från SVT där ”fri” betyder tvångsfinansierad, snarare än fri från statlig kontroll.
Jag vill tro att jag är människa med liberala värderingar, och därom har jag egentligen ingen anledning att tvivla. Individens frihet att utforma sitt eget liv borde ju vara den ultimata friheten.
Men, de som faktiskt inte klarar sig själv då. Nu menar jag normalbegåvade människor som av någon anledning tycker att de har kört fast och vill ha – faktiskt behöver – en fallskärm för att inte kraschlanda. Är deras lycka den minimala staten? Är det deras lycka verkligen att fritt få förfoga över sitt eget liv?
Jag har inget svar (även om min fasta övertygelse är att en för stor stat per definition har inlåsningseffekter på individen, som är svåra att överskåda när man befinner oss i rådande system. Vilket svenskarna gör). Dock vet jag att de som verkar må bäst är de som anammar Nike-principen ”Just Do It”.
Skrivet av admin 02-03-2008 | 1 kommentar
Känner du till någon som har haft sju stycken förstahandskontrakt? Förmodligen inte. Nu gör du det. Jag tillhör nämligen den lilla grupp av människor som har de rätta kontakterna. Jag har aldrig gjort de 230 000 personer som väntar på bostad i Stockholm sällskap. Jag har heller inte behövt hosta upp hundratusentals kronor för ett svartkontrakt (även om jag har fått erbjudandet), deltagit i budgivningar där priset trissats upp med mer än 100 % eller behövt hyra en lägenhet i tredjehand till ockerpris. Däremot har jag till hundratals vänner och bekanta som på ett eller annat sätt blivit drabbade av Stockholms bostadsmarknad.
För mig är bostadsmarknaden i Stockholm perfekt så länge jag är ”inne i systemet” som försvaras av hyresgästföreningen och andra organisationer som vill bevara status quo. En stor grupp människor är, liksom jag glada över sitt boende, som inte intresserar sig för någon förändring på bostadsfronten. Möjligtvis vill många av oss att våra hyresrätter ska bli bostadsrätter någon gång.
Att få kan skaffa sig en bostad i Stockholm på ett rimligt sätt blundar både vänster- och högersidans politiker för. Man kan tro att alla har accepterat situationen som den är. Vem ska ta bladet från munnen och säga som det är, att Stockholms bostadsmarknad är havererad? Finns det något incitament att ta parti för de 230 000 personer som står utanför? Vågar politiker riskera att få Stockholmarna emot sig för att de jobbar för något så förskräckligt som en fungerande bostadsmarknad vilket i sig skulle kunna innebära att stockholmarna får höjda hyror eller sänkta priser på sina bostadsrätter.
Om man betraktar Stockholms bostadssituation är det lätt att konstatera att bostadsmarknadens problem är oöverskådliga. Hur ska den Gordiska knuten lösas? Ska vi sätta vårt hopp till ett Alexanderhugg? Eller kanske är det så att vi måste inleda en resa mot det som skulle kunna beskrivas som en ”mångfaldsbostadsmarknad”.
På en mångfaldsbostadsmarknad ”ska alla med”. Där finns boendeformer som passar Stockholmarnas olika behov i olika stadier i livet; studenter, säsongsarbetare, småfamiljer, stora familjer, flyktingar, fattiga, rika, etc. Stockholmarna är olika, att tro att allas önskan är att bo i bostadsrätt på Karlaplan eller i hyresrätt i Fagersjö stämmer inte överens med verkligheten.
På mångfaldsmarknaden finns upplåtelseformer till olika priser och som möter olika behov. Ägarlägenheter skulle kunna vara en ny boendeform. Det behövs säkert fler nya boendeformer för att skapa mångfald och dynamik i utbudet.
På en mångfaldsmarknad stärker vi allmännyttan och gör den självständig, frikopplad från kortsiktigt politiskt inflytande. En allmännytta som erbjuder bostäder till dem som inte har möjlighet att skaffa sig bostad på den fria marknaden . En allmännytta som även står för nybyggnation och där hyressättningen delvis skulle kunna vara helt fri med ett bestånd av billiga bostäder och nybyggda lägenheter till marknadsmässig hyra.
Ett sätt att nå en dynamisk bostadsmarknad är en varierad nybyggnation, där privata och offentliga bostadsföretag bereds förutsättningar för att bygga utan subventioner. Om vi skulle förenkla plan- och bygglagen och inte styra varje bygge i minsta detalj samt möjliggöra marknadsmässiga hyror, skulle det förmodligen resultera i ett rikare och mer varierat byggande.
Hur vi bygger är något som är hårt styrt i Stockholm, av PBL, av politiker och tjänsteman och av allmänna bevarande intressen. På andra sidan sundet har man lyckats skapa mångfald i boendeformerna. I Köpenhamn byggs det ofta lägenheter med bara basinredning i form av kök och badrum, och i övrigt en öppen planlösning med vitmålade väggar. Då kan den som flyttar in få avgöra själv hur han/hon vill ha det. Hur ska byggaren veta om det flyttar in en familj med fyra barn eller en karriärskvinna som är singel? Planlösningen får hyresgästen planera och ordna. Mindre styrt boende kommer leda till större variation i utbudet och lägre produktionskostnader.
Tillbaka till verklighetens Stockholm; 230 000 personer i kö och knappt 1000 lägenheter förmedlade hittills i år är inte mycket till mångfaldsmarknad. Jag tror att med en på längre sikt fri hyressättning, en stark allmännytta, fler upplåtelseformer och kreativ nybyggnation, kommer Stockholms bostadsmarknad bli bättre för alla. Vi måste bara våga släppa vår nuvarande bostadsmarknad.
Skrivet av admin 29-02-2008 | inga kommentarer
Den senaste veckan har det avslöjats att såväl svenskar som tyskar har undanhållit kapital från beskattning i en bank i Liechtenstein. Att denna typ av verksamhet förekommer är ingen nyhet. Det är däremot häpnadsväckande att en svensk myndighet använder sig av information som från början är stulen. Listan på de som kan tänkas ha undanhållit kapital kommer från tyska myndigheter som i sin tur har fått informationen från en tidigare bankanställd i Lichtenstein.
Att myndigheter använder sig av stulen information på detta sätt är alarmerande. Det påminner i viss mån om Tysklands mörka förflutna där såväl nazister som kommunister inte drog sig för allehanda spionverksamhet. Ett system som såväl Tyskland som Sverige istället borde gör allt för att distansera sig ifrån. När information kommer från en person som har ”kopierat” en lista, vem säger att den stämmer och hur säkerställs framtida ”säkra källor” som säkra om informationen handlas på svarta börsen?
Skatteverket uppskattar att staten förlorar 46 miljarder per år i skatteintäkter på kapital som göms undan utomlands. Ett skattefusk som självklart är förkastligt och som bör motarbetas.
I och med avskaffandet av förmögenhetsskatten hade vi en utmärkt möjlighet att få hem detta kapital till Sverige. Det skulle öka skattebasen samtidigt som möjligheterna till riskkapital skulle öka. I mina ögon är det tämligen självklart att det fanns mycket goda förutsättningar för att detta skulle skapa större skatteintäkter än de fem miljarder kronor som förmögenhetsskatten årligen inbringade. Det motsvarade försumbara 0,5 % av statens skatteintäkt.
Tyvärr har denna utmärkta möjlighet att stärka statsfinanserna delvis raserats av Thomas Östros och Mona Sahlins utspel där de lovar att återinföra förmögenhetsskatten. Med sådana löften, och med tanke på dagens opinionssiffror, kommer naturligtvis inte detta kapital tillbaks till landet. Staten kommer att fortsätta att tappa sina 46 miljarder per år. Tack för det Thomas Östros och Mona Sahlin.
Finn Eriksson
Skrivet av admin | inga kommentarer
Under dagen har många kommentarat dagens debattartikel i DN angående socialdemokraternas nya jobbpolitik. Mycket saker känns igen från allianspolitiken, flera saker är redan införda. Men ett gammalt spöke känns igen, och det sammanfattas bra i att man skiver ”att regeringen skattesubventionerar fram lågproduktiva jobb”. Min inte helt vilda gissning: det är de hushållsnära tjänsterna man menar.
Synen på arbete är rent ut sagt skrämmande. Här finns det en massa människor som känner stor stolthet för sitt yrke, men reduceras av oppositionen till pigor. Varför är just den tjänsten så ful? Varför är det OK att inte tro på DIY (do it yourself) när det gäller att serva bilen eller klippa håret men inte när det handlar om det som finns i hemmet? Jag är rent ut sagt kass på att putsa fönster och hinner aldrig städa, och det skulle verligen inte vara lättare om jag hade familj och barn. Att par främst bråkar om just städning tycks vara vedertaget, men att lösa det genom att man låter någon annan tjäna pengar och skapa sig en business på det, nähä, det var inte rätt. Verkligen märkligt.
