Skrivet av admin 07-03-2008 | 3 kommentarer
Nästa sommar är det parlamentsval till EU. Det i sig är spännande och vi får hoppas att intresset för valet ökar och att vi får ett högre valdeltagande än tidigare.
EU-valet hinner vi fördjupa oss i senare, men en sak som däremot alltid slår mig när jag tänker på EU och Europa är varför Norge och Schweiz inte är med?
Schweiz anledning kanske inte är så konstig eftersom deras FN-medlemskap inte togs i kraft förrän 2002 (!) och den sista kantonen som införde kvinnlig rösträtt gjorde det 1990 (!!).
De flesta andra länder i Europa ligger på det sättet cirka 50 -150 år före Schweiz i utveckling när det gäller samarbete och jämställdhet. Processer tar helt enkelt ”lite” tid. ”Democracy is a dish best served cold”- eller något?
När det gäller Norge kan man bli lite mer konfunderad. Norge och Schweiz, har i sig, ett nära samarbete med EU genom EES-avtalet, vilket gör att länderna kan dra stora fördelar på handelssamarbetet. Frågan är bara varför norrmännen nöjer sig med det och inte blir fullvärdiga medlemmar?
När man läser på Sveriges regeringskanslis hemsida så står det att läsa om Norge att ”Insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna liksom omfattande biståndsprogram för humanitära ändamål och för att bekämpa fattigdomen i världen är också framträdande drag i norsk utrikespolitik (biståndet uppgår till 0,96 procent av BNI 2006).”
(Sverige ger 1.06 procent av BNI 2006. Utöver det tillkommer en medlemsavgift till EU på cirka 25 miljarder.)
Personligen är jag inte alltför imponerad av Norges humanitära insatser. Visst ligger biståndet på en internationellt hög nivå, vilket säkert bidrar till en bättre värld, även om effektiviteten i vissa biståndsprojekt kan diskuteras.
Vad som däremot är säkert är att EU-medlemmar från det forna Sovjetblocket, som t ex Polen, Tjeckien och Ungern, har uppnått mycket positiva effekter när det gäller såväl ekonomi som miljö tack vare samarbetet och frihandeln mellan medlemsländerna. Innan medlemskapen för dessa länder så plöjde man åkrar med häst och vagn samtidigt som man i Frankrike använde luftkonditionerade traktorer.
Det norska folket har vid två folkomröstningar (1972 och 1995) sagt nej till ett EU-medlemskap. Kanske är det också så att Norge inte behöver EU idag. Klart är i alla fall att EU skulle behöva Norge. Landet har idag en oljefond värd över 2400 miljarder kronor. Pengar som är svåra att spendera nationellt utan att inflationen skulle bli alltför hög. En liten del av detta gigantiska kapital skulle kunna användas till att bekosta ett EU-medlemskap, vilket skulle vara ett smart ekonomiskt drag på lång sikt. Det är ett argument som borde bita på norrmännen som hittills har valt att agera enbart efter sitt kortsiktiga egenintresse i EU-frågan.
Min förhoppning är att Europas rikaste land i framtiden även är beredda att aktivt, med ett EU-medlemskap, bidra till förbättringar för de tidigare så förtryckta östeuropéerna. Det viktiga är inte vad vi får ut av EU idag utan vart EU kan ta oss alla imorgon!
Finn Eriksson
Skrivet av admin 06-03-2008 | inga kommentarer
Om två dagar är det den internationella kvinnodagen. Varje gång kommer den som en påminnelse om att chansen att du är börsVD är mer än 5 gånger högre om du heter Anders än om du är kvinna, att du tjänar ungefär 80 % av din manliga kollegas lön av anledningar som inte går att förklara på något annat sätt än att det är rena och skära fördomar, som påminnelser som om våld mot kvinnor, och en rad andra faktum som bara gör mig arg (på ett konstruktivt sätt).
Men genom att vi har den internationella kvinnodagen blir det också något av en ond cirkel. Om vi pratar om det den 8 mars så kan vi också med gott samvete strunta i det resten av året, eller?
En massa events inriktat på kvinnor på olika sätt, det kan handla om den mäktigaste kvinnan, eller problem lyfts upp just runt den här tiden i början av mars.
På Centerpartiets webb kan man läsa detta om feminism:
Centerpartiet vill:
Motverka den bristande jämställdheten i samhället genom att:
- verka för kvinnors frihet från våld.
- argumenterar för lika lön för likvärdigt arbete
– öka kvinnors makt över ekonomiska resurser och näringslivet genom att göra det möjligt för, och stimulera, fler kvinnor att starta och driva företag samt att inneha viktiga ledande positioner i företagsledningar och styrelser.
Inga konstigheter där. Och ingenstans skriver vi att detta bara ska ske den 8 mars. Och jag kanske tror mycket om andra organisationer och partier men det tror jag inte att någon annan gör heller.
Så kom igen, vad är dealen? Dags att börja lyfta fram mäktiga kvinnlig förebilder året runt!
Skrivet av admin 05-03-2008 | inga kommentarer
Akademikernas A-kassa har sänkt sin avgift - tre – gånger under det senaste året. Anledningen är den snabbt sjunkande arbetslösheten.
Lägg till detta de siffror som SCB presenterade häromdagen. Bland annat kunde de konstatera att antalet sysselsatta år 2007, i åldern 15-74 år, ökade med 111 000 personer jämfört med år 2006.
Det är inte så mycket annat att göra än att hålla med Roger Tiefensee, Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson:
”Det ska bli spännande att se om de socialdemokratiska företrädarna fortsätter att låtsas som om deras politik är bättre än vår nu när verkligheten kommer ifatt den politiska debatten.”
Skrivet av admin 04-03-2008 | 1 kommentar
Timbro anordnar denna vecka frihetsveckan. Mattias Svensson skriver bland annat följande på frihetsveckans hemsida:
I svensk politisk debatt är den liberala frihetstanken – att människor ska vara fria att utforma sitt eget liv, på fria marknader och med begränsad statlig styrning – märkbart frånvarande. Svenskar sägs sätta trygghet framför allt och debatten står mellan dem som menar att trygghet kommer av generösa bidrag och lagstiftning mot alla risker, och andra som ordinerar ordning, krav och disciplin. Partierna trängs i ett mittfält där välfärdsstat och höga skatter tas för givet. Teknokratiska mått har ersatt ideologiska principer, och varje frihet väger lätt mot dess väntade effekt på arbetsmarknadsutbudet, folkhälsan, ginikoefficienten, könsfördelningen eller den offentliga budgetbalansen. Själva frihetsbegreppet håller på att stöpas om. Inte minst genom en massiv kampanj från SVT där ”fri” betyder tvångsfinansierad, snarare än fri från statlig kontroll.
Jag vill tro att jag är människa med liberala värderingar, och därom har jag egentligen ingen anledning att tvivla. Individens frihet att utforma sitt eget liv borde ju vara den ultimata friheten.
Men, de som faktiskt inte klarar sig själv då. Nu menar jag normalbegåvade människor som av någon anledning tycker att de har kört fast och vill ha – faktiskt behöver – en fallskärm för att inte kraschlanda. Är deras lycka den minimala staten? Är det deras lycka verkligen att fritt få förfoga över sitt eget liv?
Jag har inget svar (även om min fasta övertygelse är att en för stor stat per definition har inlåsningseffekter på individen, som är svåra att överskåda när man befinner oss i rådande system. Vilket svenskarna gör). Dock vet jag att de som verkar må bäst är de som anammar Nike-principen ”Just Do It”.
Skrivet av admin 02-03-2008 | 1 kommentar
Känner du till någon som har haft sju stycken förstahandskontrakt? Förmodligen inte. Nu gör du det. Jag tillhör nämligen den lilla grupp av människor som har de rätta kontakterna. Jag har aldrig gjort de 230 000 personer som väntar på bostad i Stockholm sällskap. Jag har heller inte behövt hosta upp hundratusentals kronor för ett svartkontrakt (även om jag har fått erbjudandet), deltagit i budgivningar där priset trissats upp med mer än 100 % eller behövt hyra en lägenhet i tredjehand till ockerpris. Däremot har jag till hundratals vänner och bekanta som på ett eller annat sätt blivit drabbade av Stockholms bostadsmarknad.
För mig är bostadsmarknaden i Stockholm perfekt så länge jag är ”inne i systemet” som försvaras av hyresgästföreningen och andra organisationer som vill bevara status quo. En stor grupp människor är, liksom jag glada över sitt boende, som inte intresserar sig för någon förändring på bostadsfronten. Möjligtvis vill många av oss att våra hyresrätter ska bli bostadsrätter någon gång.
Att få kan skaffa sig en bostad i Stockholm på ett rimligt sätt blundar både vänster- och högersidans politiker för. Man kan tro att alla har accepterat situationen som den är. Vem ska ta bladet från munnen och säga som det är, att Stockholms bostadsmarknad är havererad? Finns det något incitament att ta parti för de 230 000 personer som står utanför? Vågar politiker riskera att få Stockholmarna emot sig för att de jobbar för något så förskräckligt som en fungerande bostadsmarknad vilket i sig skulle kunna innebära att stockholmarna får höjda hyror eller sänkta priser på sina bostadsrätter.
Om man betraktar Stockholms bostadssituation är det lätt att konstatera att bostadsmarknadens problem är oöverskådliga. Hur ska den Gordiska knuten lösas? Ska vi sätta vårt hopp till ett Alexanderhugg? Eller kanske är det så att vi måste inleda en resa mot det som skulle kunna beskrivas som en ”mångfaldsbostadsmarknad”.
På en mångfaldsbostadsmarknad ”ska alla med”. Där finns boendeformer som passar Stockholmarnas olika behov i olika stadier i livet; studenter, säsongsarbetare, småfamiljer, stora familjer, flyktingar, fattiga, rika, etc. Stockholmarna är olika, att tro att allas önskan är att bo i bostadsrätt på Karlaplan eller i hyresrätt i Fagersjö stämmer inte överens med verkligheten.
På mångfaldsmarknaden finns upplåtelseformer till olika priser och som möter olika behov. Ägarlägenheter skulle kunna vara en ny boendeform. Det behövs säkert fler nya boendeformer för att skapa mångfald och dynamik i utbudet.
På en mångfaldsmarknad stärker vi allmännyttan och gör den självständig, frikopplad från kortsiktigt politiskt inflytande. En allmännytta som erbjuder bostäder till dem som inte har möjlighet att skaffa sig bostad på den fria marknaden . En allmännytta som även står för nybyggnation och där hyressättningen delvis skulle kunna vara helt fri med ett bestånd av billiga bostäder och nybyggda lägenheter till marknadsmässig hyra.
Ett sätt att nå en dynamisk bostadsmarknad är en varierad nybyggnation, där privata och offentliga bostadsföretag bereds förutsättningar för att bygga utan subventioner. Om vi skulle förenkla plan- och bygglagen och inte styra varje bygge i minsta detalj samt möjliggöra marknadsmässiga hyror, skulle det förmodligen resultera i ett rikare och mer varierat byggande.
Hur vi bygger är något som är hårt styrt i Stockholm, av PBL, av politiker och tjänsteman och av allmänna bevarande intressen. På andra sidan sundet har man lyckats skapa mångfald i boendeformerna. I Köpenhamn byggs det ofta lägenheter med bara basinredning i form av kök och badrum, och i övrigt en öppen planlösning med vitmålade väggar. Då kan den som flyttar in få avgöra själv hur han/hon vill ha det. Hur ska byggaren veta om det flyttar in en familj med fyra barn eller en karriärskvinna som är singel? Planlösningen får hyresgästen planera och ordna. Mindre styrt boende kommer leda till större variation i utbudet och lägre produktionskostnader.
Tillbaka till verklighetens Stockholm; 230 000 personer i kö och knappt 1000 lägenheter förmedlade hittills i år är inte mycket till mångfaldsmarknad. Jag tror att med en på längre sikt fri hyressättning, en stark allmännytta, fler upplåtelseformer och kreativ nybyggnation, kommer Stockholms bostadsmarknad bli bättre för alla. Vi måste bara våga släppa vår nuvarande bostadsmarknad.
Skrivet av admin 29-02-2008 | inga kommentarer
Den senaste veckan har det avslöjats att såväl svenskar som tyskar har undanhållit kapital från beskattning i en bank i Liechtenstein. Att denna typ av verksamhet förekommer är ingen nyhet. Det är däremot häpnadsväckande att en svensk myndighet använder sig av information som från början är stulen. Listan på de som kan tänkas ha undanhållit kapital kommer från tyska myndigheter som i sin tur har fått informationen från en tidigare bankanställd i Lichtenstein.
Att myndigheter använder sig av stulen information på detta sätt är alarmerande. Det påminner i viss mån om Tysklands mörka förflutna där såväl nazister som kommunister inte drog sig för allehanda spionverksamhet. Ett system som såväl Tyskland som Sverige istället borde gör allt för att distansera sig ifrån. När information kommer från en person som har ”kopierat” en lista, vem säger att den stämmer och hur säkerställs framtida ”säkra källor” som säkra om informationen handlas på svarta börsen?
Skatteverket uppskattar att staten förlorar 46 miljarder per år i skatteintäkter på kapital som göms undan utomlands. Ett skattefusk som självklart är förkastligt och som bör motarbetas.
I och med avskaffandet av förmögenhetsskatten hade vi en utmärkt möjlighet att få hem detta kapital till Sverige. Det skulle öka skattebasen samtidigt som möjligheterna till riskkapital skulle öka. I mina ögon är det tämligen självklart att det fanns mycket goda förutsättningar för att detta skulle skapa större skatteintäkter än de fem miljarder kronor som förmögenhetsskatten årligen inbringade. Det motsvarade försumbara 0,5 % av statens skatteintäkt.
Tyvärr har denna utmärkta möjlighet att stärka statsfinanserna delvis raserats av Thomas Östros och Mona Sahlins utspel där de lovar att återinföra förmögenhetsskatten. Med sådana löften, och med tanke på dagens opinionssiffror, kommer naturligtvis inte detta kapital tillbaks till landet. Staten kommer att fortsätta att tappa sina 46 miljarder per år. Tack för det Thomas Östros och Mona Sahlin.
Finn Eriksson
Skrivet av admin | inga kommentarer
Under dagen har många kommentarat dagens debattartikel i DN angående socialdemokraternas nya jobbpolitik. Mycket saker känns igen från allianspolitiken, flera saker är redan införda. Men ett gammalt spöke känns igen, och det sammanfattas bra i att man skiver ”att regeringen skattesubventionerar fram lågproduktiva jobb”. Min inte helt vilda gissning: det är de hushållsnära tjänsterna man menar.
Synen på arbete är rent ut sagt skrämmande. Här finns det en massa människor som känner stor stolthet för sitt yrke, men reduceras av oppositionen till pigor. Varför är just den tjänsten så ful? Varför är det OK att inte tro på DIY (do it yourself) när det gäller att serva bilen eller klippa håret men inte när det handlar om det som finns i hemmet? Jag är rent ut sagt kass på att putsa fönster och hinner aldrig städa, och det skulle verligen inte vara lättare om jag hade familj och barn. Att par främst bråkar om just städning tycks vara vedertaget, men att lösa det genom att man låter någon annan tjäna pengar och skapa sig en business på det, nähä, det var inte rätt. Verkligen märkligt.
Skrivet av admin 24-02-2008 | inga kommentarer
”Varför klagar människor så mycket i ett samhälle som de själva vill tro är världens bästa?” och andra slående citat ur Maciej Zarembas artikel Jaktscener från Lärarhögskolan (DN 20/12)
Och innan vi visste ordet av var ordet ”kränkt” nästan privatiserat.
Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm.
Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.
När kenyanen blivit morfar kravlar sig svensken just upp ur tonårslivet…
- Du har kränkt mig!- Förlåt, men det menade jag faktiskt inte. Jag ville säga…- Nu kränker du mig igen, du tar inte min känsla på allvar!
”Om jag säger till polisen att du slog mig på käften vill de se blåmärken och höra vittnen. Om jag påstår att du kränkt mig krävs tydligen inget bevis. Det räcker med din känsla.”
”Den som känner sig kränkt har rätt.”
”de rosa khmererna”
”definitionen av kränkning är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord.”
”Så varför gick du med i Gaystudenterna?” ”Jag blev till och med ordförande. Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi.”
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469
Skrivet av admin 22-02-2008 | 2 kommentarer
För ett tag sedan hamnade jag i en lång diskussion med en kille som tyckte att jag var fruktansvärt dum i huvudet som var liberal (ja, samtalet kunde egentligen ha tagit slut där men det gjorde det inte) och kombinerade detta med att tycka att Refused var ett bra band. Hur kunde jag vara så konstig att jag bara tyckte att det var musik som gav energi och som jag gillade att lyssna på- utan att köpa hela det politiska paketet som omgärdar dem? Att jag överhuvudtaget gillade musik var nästan chockerande i den unge mannens värld.
Stureplanscenterns egna Johan har skrivit en rad krönikor i ämnet, och Erik Zsiga på Timbro har ju skrivit en hel bok. Men även om Johans första krönika är från början av 2000-talet tycks det ínte ha hänt speciellt mycket. Att vara röd ses fortfarande som bästa sättet att vara en cool typ. Johan skrev då: För unga arga musiker är det livsviktigt att framstå som rebelliska och emot etablissemanget. Även här ligger socialismen och kommunismen långt framme. I varje fall när det gäller image. Även om det knappast finns något mer tydlig sätt att stödja etablissemanget i Sverige idag än att vara socialdemokrat så är det ju så att den andra sidan har ännu fjösigare image vad gäller rebellism. Bara det att det stora borgerliga partiet heter ”lagom”. Och ordet ”borgerlig” för ju tankarna till radhusområde snarare än till omvälvande politik och förändring.
Och visst är det så. Vill du vara tuff, eller varför inte bara visa att du är en människa med koll så vinner inte bilden av alliansen många poäng. Hur mycket påverkar den högra sidan modet t ex (förutom det ständiga Östermalmstantsmodet förstås, men det räknar jag faktiskt inte som speciellt high-fashion) om man jämför med den just nu väldigt heta palestinasjalen?
På det senaste mötet diskuterade vi mycket om ”bilden”. Bilden av alliansen, bilden av centerpartiet och så vidare. Kanske handlar det mycket om att hitta känslan. Känslan som gör att fler personer förstår att man kan lyssna på vilken musik som helst- och klä sig som en aktivist om det är det man tycker är snyggast- och ändå vara liberal. En socialistisk retorik bygger mycket på känslor, och för att åter igen citera Johan: Det funkar liksom inte för en ung arg hip-hopare att ställa sig upp och förklara nackdelarna med höga marginalskatter.
Touche.
Uppdatering: Jag blandade ihop korten, det var inte vår Johan. Men det var så intelligent skrivet att det var lätt hänt.
Skrivet av admin | 3 kommentarer
I veckan hade jag och min flickvän hantverkare hemma för att reparera skador som uppstod vid en liten fest jag hade innan jul. Inga katastrofer men ändå så pass svåra att en ”finländad” (läs oduglig) person, som jag själv, inte skulle klara av att fixa till det.
När alla detaljer var klara över vilka färger och material vi ville ha så börjar vi att diskutera vad allt arbete kommer att kosta. Den händige mannen som vi har anlitat står en liten stund och räknar för sig själv och tillslut säger han:
- Det kommer att landa på ca 25 000kr, vill ni betala med eller utan moms?
Min första reaktion är att jag vill skälla och skicka ut honom, men jag lugnar mig. Inte nog med att han ser det som det mest självklara i världen att jobba svart, han drar sig inte heller för att indirekt totalt dumförklara mig.
Att moms är ett påslag med 25 % på priset, i alla fall på arbete, vet de flesta eftersom det på alla kvitton står tydligt redovisat vad som är pris, och vad som är moms av totalsumman, i det här fallet 25 000kr + 6125 kr i moms. Det som tydligen inte är allmänt känt är att ”priset” innan moms också innehåller en hel del andra skatter som han tydligen inte alls känner för att ”dela med sig av”.
Fakturerar jag 25 000kr och vill ta ut detta i lön så kostar det mig ytterligare 32.42% i sociala avgifter. Av de ursprungliga 25 000 kr är det då bara kvar 18 879 kr, sedan dras 30-55% i inkomstskatt och då är vi nere på ca 10 000kr från det ursprungliga 31 125 kr (inkl moms). Det här är inte första gången som jag har tagit hjälp av hantverkare som har erbjudit samma typ av ”rabatt” och det lär inte vara den sista, tyvärr.
Att utföra eller betala för svart arbetskraft är för mig lika vidrigt som att fuska med bidrag som man inte förtjänar.
Varför är det så här?
Alla förklaringar hamnar tillslut på en och samma punkt, skattedelen av priset är för stor. Människor känner inte att den står i relation till priset man ska betala. När smärtgränsen passeras för vad som är en skälig skatt så sjunker självklart moralen tillsammans med motivationen till att bidra. Systemet slår helt enkelt tillbaka på eget grepp och slutar att fungera.
Det Socialdemokraterna har velat lära oss är att pengar vi tjänar, inte är våra egna, utan ett ”lån från staten”, vilket också har skapat en stor sektor av svart arbete.
Förutsättningen för ett fungerande skattesystem måste vara att människor känner att det finns ett syfte och att priset är rimligt för att vilja vara med. Känns kostnaden för individen för hög så försöker man så gott det går att komma undan, och spiralen leder rakt nedåt och den svarta marknaden växer.
En stat ska inte vara rik, den ska fungera, och gör den inte det så leder det till korruption och förvaltningen blir en byråkratisk mardröm där ”pengar under bordet” blir det enda som motiverar. Jag vill att Sverige ska införa ett skattesystem där vi inte straffas för arbete, som idag.
Ge oss platt inkomstskatt och sociala avgifter, annars kommer skattemoralen att urholkas ännu mer för att tillslut kollapsa.
Finn Eriksson
