I’m not a plastic bag- the next generation
Skrivet av admin 11-04-2008 | 1 kommentar
Skrivet av admin 11-04-2008 | 1 kommentar
Skrivet av admin 10-04-2008 | 1 kommentar
Igår skrev en samling sansade och insiktsfulla moderater ett inlägg på DN-debatt om att det är dags att ta bort värnskatten. En skatt som en gång i tiden infördes som en tillfällig lösning för att tillfälligt stärka statens finanser under krisåren på 90-talet.
Anders Borg lät hälsa att det inte finns några planer på att avskaffa värnskatten eftersom det, enligt finansministern, inte skulle ha en positiv effekt på arbetslösheten.
Det här kan självklart debatteras. Man kan välja att rita modeller som visar att alternativintäkterna som följer ett avskaffande skulle finansiera hela åtgärden genom högre löner, mer skatt och större momsintäkter. Alternativt så kan man argumentera som finansministern.
Personligen tycker jag det är dags att lämna det tekniska och istället fokusera på rättvisa. Inkomstskatten är en laddad fråga eftersom det finns grupper som, på fullaste allvar, menar att det skulle vara orättvist att avskaffa värnskatten eftersom dessa individer ”ändå tjänar så mycket”. Har man den världsbilden så tycker man alltså att alla borde tjäna ungefär lika mycket oavsett yrke, utbildning, ansvar eller arbetstider. Allt annat är att betrakta som orättvist.
Mot den bakgrunden vill jag dra en parallell till hur andra inkomster beskattas:
Vinster på aktiemarknaden – max 30% av vinsten.
Utdelning på börsnoterade aktier – 30% av utdelningen.
Försäljning av bostad – 22 % av vinsten vid försäljningen.
Lotter/ Spel i Sverige – 0 % på vinsten.
Alla dessa vinster kan vara hur höga som helst utan några marginaleffekter. Tjänar man till exempel 10 000 000 kronor på sitt hus, så är det fortfarande bara 22 % skatt på hela vinsten.
Däremot beskattas inkomst av tjänst över 28 000 kronor per månad med 50 till 57 % skatt.
Är det här rättvist? Förutom lön bygger samtliga av ovanstående inkomster på en stor portion tur. Man får alltså lägre skatt om man råkat köpa hus med rätt postnummer, köpt rätt aktie vid ett gynnsamt tillfälle eller slumpat fram rätt lottorad.
Frågan är om inkomster från arbete bygger på en stor del tur? Nej, så är det självklart inte. Inkomsten grundar sig på en persons nedlagda tid, utbildning och eventuella skicklighet. Hårt arbete genererar tillväxt och skatteintäkter. Varför ska det då bestraffas om man till exempel vill jobba lite extra när ens inkomst redan ligger runt brytpunkten? Är det rimligt att staten skall ha 57 kronor av en extrainkomst på 100 kronor? En sådan beskattning på arbete kan aldrig, i mina ögon vara rättvis.
En rimlig nivå är att arbete beskattas i nivå med kapitalvinster, det vill säga att 30 % betalas i skatt oavsett hur många timmar extra jag väljer att arbeta.
Finn Eriksson
Skrivet av admin 07-04-2008 | inga kommentarer
I helgen manifesterade hyresgästföreningen mot marknadshyror runt om i landet. Hyresgästföreningen protesterade mot det som läckt ut av den statliga utredning om hyresmarknaden som läggs fram nu i april.
Hyresgästföringens negativa attityd till friare hyressättning, tror jag kommer få till följd att man endast försvagar hyresrättens framtidsutsikter. Om man framöver kommer vara låst i frågan kommer nog det snart bara byggas bostadsrätter och väldigt få hyresrätter.
Dagens ledare i Ekuriren beskriver problemet som hyresgästföreningen inte vill se:
”Den modell som utredningen nu skissar på, och som har läckt ut, innebär höjningar av hyran fem procent per år över sju års tid i de mest attraktiva områdena i storstäderna. Hyresnivån kommer då att bättre återspegla efterfrågan som därför kommer att fördela sig jämnare över bostadsbeståndet. Så visst är det en ökad marknadsanpassning men knappast några marknadshyror i betydelsen att efterfrågan helt ska styra och det från dag ett.
Redan i dag tillåts läget och attraktiviteten påverka hyressättningen. Hyrorna på vissa stockholmsbostäder höjs med tre procent medan andra stannar på under en procent. Och det sker med Hyresgästföreningens goda minne. Så vari består de förhatliga marknadshyrorna, spannet mellan tre och fem procent?
Men marknadshyror, verkliga eller inbillade, är i allt väsentligt en storstadsfråga. I Eskilstuna fungerar Hyresgästföreningens andra käpphäst bättre, klagovisan om att det byggs för få hyresrätter. Den lokale ordföranden Lars Holm säger till tidningen:
- Problemet här är att det bara byggs bostadsrätter och inga hyresrätter. Det drabbar massor av folk som bor hemma och som borde kunna flytta hemifrån.
Inte många människor köper sin första bil av den senaste årsmodellen. Samma sak borde gälla bostäder. Hyresgästföreningens mål tycks dock vara att en ung människas första egna bostad ska vara en nybyggd hyresrätt.
Byggarna satsar på bostadsrätter för att det lönar sig och för att de är för få, särskilt i Eskilstuna. Fler bostadsrätter gör att även hyresrätterna blir fler i förhållande till efterfrågan. För kommuner är det en bättre politik än att låta kommunala bostadsbolag ge sig ut på byggäventyr.
Detta har socialdemokraterna i Eskilstuna sedan länge insett. I kommunen genomförs det som på riksplanet kallas borgerlig bostadspolitik. Då är det följdriktigt att den lokala Hyresgästföreningen måste söka politiskt sällskap längre vänsterut.”
Hela ledaren här. http://www.ekuriren.se/ekuriren/standard_artikel.php?id=665529
Skrivet av admin 04-04-2008 | inga kommentarer
Peter Stormare är i Sverige och har premiär på sin nya film ”Varg”. Han var även inbjuden till morgonsoffan på SVT. Vanligtvis så är vi vana att höra ganska så vänstervänliga åsikter från våran kulturelit.
Stormare ville något helt annat….
Länk till intervjun med Peter Stormare
Härligt med människor som kan uttrycka sig!
Finn Eriksson
Skrivet av admin 02-04-2008 | 1 kommentar
Centerpartiet har lanserat bloggtjänsten Twingly. Nu kommer läsarna att kunna se vilka nyheter på Centerpartiets webb det har bloggats om.
– Det här är ett naturligt steg i vår webbutveckling för att nå nya målgrupper. Det här är också första steget vi tar för att öppna upp vår webb för dialog, säger Lena Forsman kommunikationschef på Centerpartiet.
Centerpartiet är det första politiska parti i Sverige som kopplar ihop nyheter på webben med bloggar. Bra va!
Skrivet av admin 28-03-2008 | inga kommentarer
Det senaste halvåret i allmänhet och de senaste veckorna i synnerhet så har det blåst ordentligt i finans- och banksektorn. Den enskilt mest dramatiska händelsen var när Standard & Poor ändrade sitt kreditbetyg på Bear Sterns för två veckor sedan, så att bolaget fick högre räntekostnader och var då tvungen att ställa in sina betalningar.
Bolaget var då mycket nära en konkurs, vilket i sin tur kunde ha skapat dominoeffekter där fler, liknade bolag, också kunde ha gått under. Nu verkar det inte bli på det sättet eftersom JP Morgan har åtagit sig, med räntefria lån från Federal reserve, att ta över betalningarna och även köpa bolaget för en promille av vad Bear Sterns var värt för två veckor och en dag sedan.
Det här var en ganska bra lösning, eftersom det kommer att straffa aktieägarna i Bear Sterns ordentligt, men det sänder också en signal till andra bolag att det går att maximera risker och därmed möjliggöra stora utdelningar och bonusar utan att man behöver ta konsekvenserna när det börjar gå dåligt.
Vi har i Sverige varit med om samma sak i mitten på nittiotalet, då bankerna upplevde en rejäl kris efter att i flera års tid ha lånat ut alltför mycket kapital med låg säkerhet. Situationen blev akut och staten gick in med pengar och räddade alla, utom Handelsbanken som klarade sig på egen hand.
Kortsiktigt så kan man tycka att det är en bra lösning, men i vilka andra branscher kan man starta ett företag och sedan köra det så hårt och med sådana risker att man tillslut har millimetermarginal till en konkurs, men ändå veta att staten kliver in och täcker upp utgifterna om det smäller?
Precis som det är otänkbart att staten skulle gå in och ta över om ett bolag skulle gå ”för bra”, så ska det självkart vara otänkbart att staten ska gå in och täcka upp bankerna usla riskhantering.
Det som borde finnas är en branschförsäkring, eller liknande dit bankerna betalar en del av sina vinster för att täcka upp för de år då det behövs nytt kapital. Det skulle också betyda att branschen som helhet självreglerades till en viss del.
Bort med statliga garantier så att riskhanteringen sköts med rätt ansvarskänsla från början, då kommer risken för att liknande kriser uppstår att minimeras.
Finn Eriksson
Skrivet av admin 26-03-2008 | inga kommentarer
Kvinnor kan. Ja, varför skulle vi inte kunna. Men tyvärr är det inte så många av oss kvinnor som tar steget att bli företagare som man skulle önska. Och tyvärr gäller det även för oss i Stureplanscentern. Jag kan lätt räkna upp ett flertal av de manliga medlemmarna som är företagare, men går bet när det gäller mitt eget kön.
Själv är jag f-skattare och frilansar när tid finnes efter mitt ordinarie jobb. Därmde följer jag mall 1A – kvinnor som startar företag för att ha som bisyssla.
Vad göra? Ett steg i rätt riktningt tror jag att regeringen tog idag när man presenterade 880 kvinnliga ambassadörer. Det vill säga kvinnor med eget företag som kan inspirera och stödja andra kvinnor.
På den pressträff jag var på sa Maud Olofsson:
– Det här är den mest kraftfulla satsning som en regering har gjort. Och det är ingen slump att det är just jag som är minister, eftersom jag har ett stort intresse för just företagande.
I detta uttalande ligger mer än partipolitik; Maud vågar stå för att just hon har bidragit till detta initiativ. Hon tror på det hon har gjort och gör – och vågar också stå för det.
Ambassadörerna kommer att arbeta ideelt för de som undrar. Och förhoppningsvis har incitamenten för kvinnor att starta företag ytterligare utökats.
Skrivet av admin 20-03-2008 | 1 kommentar
Adam Michnik, chefredaktör för Gazeta Wyborcza, smeknamn på M.Z
I tisdags kväll gästade Maciej Zaremba Stureplanscentern på Berns. Vi var många igen och vi såg en hel del nya ansikten, allt från glada psykologer, representanter från andra partier till Studentkåren själv. Lustigt nog blir antalet centerpartister i minoritet då våra möten präglas av att alla är välkomna.
Maciej höll ett kort anförande för att sedan i ett öppet, avslappnat och skarpt samtal med Stureplanscenterns Agnes dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Maciej svarade utförligt och engagerat på publikens frågor och man kunde under detta möte lägga märke till något ovanligt; våra glada ”narcissister” nästan tystnade, förtrollade av vad Zaremba hade att säga. Zarembas pålästhet och höga nivå fungerade nästan som en ”conversation-stopper” i positiv bemärkelse. Två timmar gick alldeles för fort.
Tack Maciej för att du inspirerar Sverige till att tänka,
Och att du kom och hälsade på Stureplanscentern.
Tack alla gäster för ert deltagande och ert engagemang! Vi ses nästa gång!
/Stureplanscentern
Skrivet av admin 19-03-2008 | inga kommentarer
1938 stod Europa inför ett nytt storkrig. I det av hyperinflation drabbade Tyskland körde man skottkärror med sedlar till brödbutiken för att kunna köpa en limpa. Industrialismen hade tagit ett fast grepp om samhället sedan något tiotal år. Arbetarrörelsen hade etablerat sig och blivit en kraft att räkna med. Utbildningsnivån bland den breda massan var fortfarande relativt låg även om de flesta kunde läsa och skriva. I denna tid, utifrån tidens förutsättnigar, förhandlades Saltsjöbadsavtalet fram. Ett avtal som skulle komma att sätta sin prägel på svensk politik, svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad under sjuttio år.
Likt den tidens kolonialmakter delade upp främmande territorier, delade nu arbetsgivarna och LO upp arbetsmarknaden mellan sig. Uppgörelser mellan parterna fick ersätta lagstiftning. Denna princip har nu under sjuttio år omhuldats som ”den svenska modellen”. Många har kritiserat verkningarna av den men få har kritiserat själva kärnan i modellen. Detta att arbetsgivare och fack kommer överens om vilka spelregler som skall gälla på arbetsmarknaden. Spelregler som ersätter lagstiftning. Vi har alltså två (tre numera med PTK) intresseorganisationer som gemensamt gör upp vilka regler som skall gälla så att lagstiftaren slipper gå in och rota i detta.
Det framställs ofta i idylliska ordalag. Tack vare att parterna själva får bestämma så får vi en mer flexibel reglering av arbetsmarkanden. Det kan ju stämma men då får man också fråga sig vilka parter det gäller. I sjäva verket handlar det om att endast en del av de berörda, det vill säga de som är medlemmar i de självvalda företrädarna, får vara med och bestämma. Dessutom är det endast de som skriver på avtalen som är bundna av denna ersättning för lagstiftning. Det är som om bara medlemmar i MHF (Motorförarnas HelnykterhetsFörbund) skulle kunna åka fast för rattonykterhet. För alla andra är det fritt fram. För dem som väljer att ställa sig utanför är det i princip laglöst land. En märklig konstruktion.
Vi har två intresseorganisationer som i det närmaste har gjort sig till självutnämnda lagstiftare. Men det var ju för sjuttio år sedan. Man kunde tycka att det kanske skulle gå annorlunda till idag när man sätter sig ned för att göra upp om gränsdragningar och regler för kommande sammandrabbningar på arbetsmarknadens slagfält. Idag lever vi i en hyfsat stabil ekonomi. Vi får gå till diktaturer ledda av galningar som Mugabe för att hitta hyperinflation. Det är inte längre inom industrin vi hittar den stora jobbtillväxten, vi befinner oss i en allt mer globaliserad ekonomi och arbetsmarknad. EU-kommissionen uttrycker sitt missnöje över att endast 2% av arbetskraften inom Europa arbetar utanför det egna landet. Och, sist men inte minst, de flesta är överens om att framtiden inte ligger i de stora industrialisternas händer utan hos de små företagen – ofta de små tjänsteföretagen.
Hur gör man då när man bjuder in till nya samtal om vilka regler som skall gälla på arbetsmarknaden? Går man utanför de gamla cirklarna? Nej. Det är fortfarande LO och Svenskt Näringsliv som är huvudkombattanterna. Andra organisationer som Företagarna eller Företagarförbundet har glömts bort. Där finns det många som inte känner sig hemma i arbetsgivarorganisationerna. Många upplever att ”den svenska modellen” är framtagen av de stora industriföretagen, för de stora industriföretagen. Av vilken anledning skall man gå in i det?
På den fackliga sidan brottas man också fortfarande med sitt arv. Det är inte bara Sverige som tronar på minnet från fornstora dagar – det gäller i allra högsta grad även stora delar av facket. Företrädesvis inom LO-familjen. ”Samma kamp nu som då” var parollen man demonstrerade under 2006 vid 75-årsminnet av skotten i Ådalen. Som om det inte hänt något på alla dessa år. När det inte finns några visioner om framtiden så lever man på minnena från det förflutna. Med den inställningen har man långt kvar till nytänkande och framsynta lösningar på arbetsmarknadsområdet.
Om man vill ha en nyordning på arbetsmarknaden och skapa en ny svensk modell, anpassad efter den tid vi nu är på väg in i så behöver man ta nya tag. Då måste gruppen som sätter sig ned och diskuterar bli mycket bredare. Tyvärr är nog chansen att de stora drakarna självmant ska maka på sig och släppa fram de mindre aktörerna små. Avstamp i diskussionerna måste tas i förväntningar om framtiden snarare än i hemskheter från historien. Det finns lite som tyder på att det är så. Därför kommer det nya Saltsjöbadsavtalet endast att bli en parantes i historieböckerna.
Robert Thorburn
Egen företagare och medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 17-03-2008 | inga kommentarer
I dag gästbloggar Alexander Sanchez, medarbetare i tankesmedjan Eudoxa om Ryssland. Alexander är en frekvent besökare av Stureplanscenterns möten.
—–
Ryssland- grannen i öst.
Av
Alexander Sanchez
Ryssland har nyligen gått till val och valt en ny president Dimitri Medvedev till posten. Många oroligt har följt hans företrädare Putins senaste mandatperiod har märkte en allt annat en god utveckling av Ryssland. Rysslands problem är mångbottnade men ett av det kanske viktigaste problemen är den utbreda korruptionen.
Idag har Putin och hans nära allierade lyckats få statsduman är till stor del representerade av partier utan någon vilja att konkurrera. Det är bara att notera att den senaste presidentvalskampanjen i Ryssland egentligen inte är speciellt demokratisk ur ett västeuropeiskt perspektiv. Demokratin som vi i Västeuropa omhuldar har inte samma starka lyskraft i Ryssland. Presidentskapet, som under Vladimir Putin förändrats till det sämre, har knutit allt mer av makten att lagstifta och styra självständigt till sig. Frihetsinskränkningarna som har visat sig vara mer omfattande än vad många har velat erkänna, visar sig tydligast i hur media i Ryssland styrts. En fri och oberoende press har nedmonterats, lägg där till ”mystiska” mord av kritiska journalister och vi ett land som tydligt har problem.
Till detta kan vi lägga till lagstyret som under en kort period existerade under president Jeltsin, idag har slutat att fungera för den enskilda medborgaren. Separationen mellan lagen och presidenten vilja har upphört att finnas och är du en medborgare utan pengar har du svårt att hävda din rätt.
I den senaste IPRI rapporten för 2008 som rankar hur den fysiska och intellektuella äganderätten skyddas i 115 länder och lagliga skydd för ekonomiskt välstånd. Rapporten som har tagits fram av Property Rights Alliance i Washington DC och en rad tankesmedjor i Europa, visar Ryssland på 101 plats i Legala och Politiska förhållanden (LP) som är en av de fyra viktiga parametern. Det kan jämföras med Sveriges åttonde plats. Rysslands sammanlagda ranking blev plats 83, ett steg under Kenya.
Hur har det kunnat bli så här? Svaren är många men den gamla statskommunismen har ersatts av en rövarstat där många av de goda reformer som borde ha gjorts inte längre är populära bland makthavarna.
Något som tyvärr varit en av Rysslands eviga gissel cykler av reformer har alltid möts med ett tillbaka rullande av dem samma. Det hände under tsar Alexander I:s tid och närmare även efter den sista tsaren Nikolajs tid, då den sittande regeringen kuppades bort av boljsevikpartiets under Lenins styre. Då som nu ser vi att det demokratiska strävandet har ersatts av en cynisk pragmatism där den starkes rätt har blivit allt viktigare för statsmaken. Ordning, som Putin själv aldrig har förnekat, är viktigare än frihet.
Dagens Ryssland uppvisar alla av de dåliga likheter idag som gjorde det möjligt för kommunisterna att ta över landet under 1900-talet. Finns det något typiskt ”ryskt” som gör det möjligt att staka män att ta över makten? Den frågan har många politiska analytiker brottats med. Det auktoritära styret som Putin har exponerat i allt från de inrikespolitiska frågorna, till ockupationen av Tjetjenien och hur det senaste politiskt regisserade protesterna mot Estland när en staty skulle flyttas, pekar åt det hållet.
I det dagens Ryssland är demostrationsfriheten begränsad. Gillar man inte Putin eller den föreslagna politiken kan man vänta sig problem. Senast det hände var när Storbritanniens konsul var tvungen att stänga sin verksamhet, länder närmare Ryssland har fått känna av hårdare sanktioner. Och kanske allvarligare att det liberala paritet, som ställde upp i valet, nu hotas av vräkning från sina lokaler i S:t Petersburg. Till saken att partiledaren Maxim Reznik arresterades nyligen.
Bråken med Storbritannien under 2007 och flera andra incidenter visar mer hur ledningen med president Putin i spetsen, arbetar med att skrämma och försöker att manipulera omgivande stater.
Ett annan kanske farligare utveckling är det beroendeställning som Europa har hamnat i gentemot Ryssland med sin energipolitik. Det är både en ekonomisk och en politisk fråga att säkra den grundbehov som finns för den europeiska industrin. En beroendeställning till en enskild aktör kan i längden vara farligt, speciellt när vi har sett hur den exempelvis Ryssland har hanterat sin monopolställning exempelvis mot grannländer som Ukraina.
Rysslands sårade stolthet har under åren som har varit uppvisat ett beteende som ett sårat barn, fast utan finess. Men vad kan vi vänta oss i framtiden, och kan vi vänta oss att bytet av president egentligen förändrar något? Det är i nuläget svårt att svara på vi får helt enkelt vänta och se, utan för den skull släppa garden. Rysslands ambition att dominera östersjön har långa anor och kommer antagligen inte att försvinna.
Ryssland är en av Europas och EU:s viktigaste handelspartners på den viktiga energisektorn. Siffror upp till 80 % av energimarknaden brukar tas upp. Europa har blivit allt mer beroende av statliga ryska Gazprom och dotterbolag. Flera av de viktigaste energikontrakten inom främst gas- området med en rad europeiska länder sträcker sig så långt som 2020, så gasen är vare sig man vill eller inte rysk.
Indikatorerna pekar mot att Putin egentligen inte kommer att stega åt sidan. Det skulle vara tråkigt om vi i framtiden kommer att säga att det demokratiska experimentet i Ryssland tyvärr blev kortvarigt.
Stureplanscentern är öppet för alla som gillar att lyssna på intressanta talare och diskutera liberal politik över ett glas öl.
Vi har möten ungefär en gång i månaden på något trevligt ställe. Oftast Sturehof eller Republik.
Håll utkik här och i facebookgruppen efter information om nästa möte.
Vill du bli medlem är att det bara att skicka ett mail till ordförande Christer Mellstrand. Medlemsavgiften är 150:-