Skrivet av admin 04-04-2008 | inga kommentarer
Peter Stormare är i Sverige och har premiär på sin nya film ”Varg”. Han var även inbjuden till morgonsoffan på SVT. Vanligtvis så är vi vana att höra ganska så vänstervänliga åsikter från våran kulturelit.
Stormare ville något helt annat….
Länk till intervjun med Peter Stormare
Härligt med människor som kan uttrycka sig!
Finn Eriksson
Skrivet av admin 02-04-2008 | 1 kommentar
Centerpartiet har lanserat bloggtjänsten Twingly. Nu kommer läsarna att kunna se vilka nyheter på Centerpartiets webb det har bloggats om.
– Det här är ett naturligt steg i vår webbutveckling för att nå nya målgrupper. Det här är också första steget vi tar för att öppna upp vår webb för dialog, säger Lena Forsman kommunikationschef på Centerpartiet.
Centerpartiet är det första politiska parti i Sverige som kopplar ihop nyheter på webben med bloggar. Bra va!
Skrivet av admin 28-03-2008 | inga kommentarer
Det senaste halvåret i allmänhet och de senaste veckorna i synnerhet så har det blåst ordentligt i finans- och banksektorn. Den enskilt mest dramatiska händelsen var när Standard & Poor ändrade sitt kreditbetyg på Bear Sterns för två veckor sedan, så att bolaget fick högre räntekostnader och var då tvungen att ställa in sina betalningar.
Bolaget var då mycket nära en konkurs, vilket i sin tur kunde ha skapat dominoeffekter där fler, liknade bolag, också kunde ha gått under. Nu verkar det inte bli på det sättet eftersom JP Morgan har åtagit sig, med räntefria lån från Federal reserve, att ta över betalningarna och även köpa bolaget för en promille av vad Bear Sterns var värt för två veckor och en dag sedan.
Det här var en ganska bra lösning, eftersom det kommer att straffa aktieägarna i Bear Sterns ordentligt, men det sänder också en signal till andra bolag att det går att maximera risker och därmed möjliggöra stora utdelningar och bonusar utan att man behöver ta konsekvenserna när det börjar gå dåligt.
Vi har i Sverige varit med om samma sak i mitten på nittiotalet, då bankerna upplevde en rejäl kris efter att i flera års tid ha lånat ut alltför mycket kapital med låg säkerhet. Situationen blev akut och staten gick in med pengar och räddade alla, utom Handelsbanken som klarade sig på egen hand.
Kortsiktigt så kan man tycka att det är en bra lösning, men i vilka andra branscher kan man starta ett företag och sedan köra det så hårt och med sådana risker att man tillslut har millimetermarginal till en konkurs, men ändå veta att staten kliver in och täcker upp utgifterna om det smäller?
Precis som det är otänkbart att staten skulle gå in och ta över om ett bolag skulle gå ”för bra”, så ska det självkart vara otänkbart att staten ska gå in och täcka upp bankerna usla riskhantering.
Det som borde finnas är en branschförsäkring, eller liknande dit bankerna betalar en del av sina vinster för att täcka upp för de år då det behövs nytt kapital. Det skulle också betyda att branschen som helhet självreglerades till en viss del.
Bort med statliga garantier så att riskhanteringen sköts med rätt ansvarskänsla från början, då kommer risken för att liknande kriser uppstår att minimeras.
Finn Eriksson
Skrivet av admin 26-03-2008 | inga kommentarer
Kvinnor kan. Ja, varför skulle vi inte kunna. Men tyvärr är det inte så många av oss kvinnor som tar steget att bli företagare som man skulle önska. Och tyvärr gäller det även för oss i Stureplanscentern. Jag kan lätt räkna upp ett flertal av de manliga medlemmarna som är företagare, men går bet när det gäller mitt eget kön.
Själv är jag f-skattare och frilansar när tid finnes efter mitt ordinarie jobb. Därmde följer jag mall 1A – kvinnor som startar företag för att ha som bisyssla.
Vad göra? Ett steg i rätt riktningt tror jag att regeringen tog idag när man presenterade 880 kvinnliga ambassadörer. Det vill säga kvinnor med eget företag som kan inspirera och stödja andra kvinnor.
På den pressträff jag var på sa Maud Olofsson:
– Det här är den mest kraftfulla satsning som en regering har gjort. Och det är ingen slump att det är just jag som är minister, eftersom jag har ett stort intresse för just företagande.
I detta uttalande ligger mer än partipolitik; Maud vågar stå för att just hon har bidragit till detta initiativ. Hon tror på det hon har gjort och gör – och vågar också stå för det.
Ambassadörerna kommer att arbeta ideelt för de som undrar. Och förhoppningsvis har incitamenten för kvinnor att starta företag ytterligare utökats.
Skrivet av admin 20-03-2008 | 1 kommentar
Adam Michnik, chefredaktör för Gazeta Wyborcza, smeknamn på M.Z
I tisdags kväll gästade Maciej Zaremba Stureplanscentern på Berns. Vi var många igen och vi såg en hel del nya ansikten, allt från glada psykologer, representanter från andra partier till Studentkåren själv. Lustigt nog blir antalet centerpartister i minoritet då våra möten präglas av att alla är välkomna.
Maciej höll ett kort anförande för att sedan i ett öppet, avslappnat och skarpt samtal med Stureplanscenterns Agnes dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Maciej svarade utförligt och engagerat på publikens frågor och man kunde under detta möte lägga märke till något ovanligt; våra glada ”narcissister” nästan tystnade, förtrollade av vad Zaremba hade att säga. Zarembas pålästhet och höga nivå fungerade nästan som en ”conversation-stopper” i positiv bemärkelse. Två timmar gick alldeles för fort.
Tack Maciej för att du inspirerar Sverige till att tänka,
Och att du kom och hälsade på Stureplanscentern.
Tack alla gäster för ert deltagande och ert engagemang! Vi ses nästa gång!
/Stureplanscentern
Skrivet av admin 19-03-2008 | inga kommentarer
1938 stod Europa inför ett nytt storkrig. I det av hyperinflation drabbade Tyskland körde man skottkärror med sedlar till brödbutiken för att kunna köpa en limpa. Industrialismen hade tagit ett fast grepp om samhället sedan något tiotal år. Arbetarrörelsen hade etablerat sig och blivit en kraft att räkna med. Utbildningsnivån bland den breda massan var fortfarande relativt låg även om de flesta kunde läsa och skriva. I denna tid, utifrån tidens förutsättnigar, förhandlades Saltsjöbadsavtalet fram. Ett avtal som skulle komma att sätta sin prägel på svensk politik, svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad under sjuttio år.
Likt den tidens kolonialmakter delade upp främmande territorier, delade nu arbetsgivarna och LO upp arbetsmarknaden mellan sig. Uppgörelser mellan parterna fick ersätta lagstiftning. Denna princip har nu under sjuttio år omhuldats som ”den svenska modellen”. Många har kritiserat verkningarna av den men få har kritiserat själva kärnan i modellen. Detta att arbetsgivare och fack kommer överens om vilka spelregler som skall gälla på arbetsmarknaden. Spelregler som ersätter lagstiftning. Vi har alltså två (tre numera med PTK) intresseorganisationer som gemensamt gör upp vilka regler som skall gälla så att lagstiftaren slipper gå in och rota i detta.
Det framställs ofta i idylliska ordalag. Tack vare att parterna själva får bestämma så får vi en mer flexibel reglering av arbetsmarkanden. Det kan ju stämma men då får man också fråga sig vilka parter det gäller. I sjäva verket handlar det om att endast en del av de berörda, det vill säga de som är medlemmar i de självvalda företrädarna, får vara med och bestämma. Dessutom är det endast de som skriver på avtalen som är bundna av denna ersättning för lagstiftning. Det är som om bara medlemmar i MHF (Motorförarnas HelnykterhetsFörbund) skulle kunna åka fast för rattonykterhet. För alla andra är det fritt fram. För dem som väljer att ställa sig utanför är det i princip laglöst land. En märklig konstruktion.
Vi har två intresseorganisationer som i det närmaste har gjort sig till självutnämnda lagstiftare. Men det var ju för sjuttio år sedan. Man kunde tycka att det kanske skulle gå annorlunda till idag när man sätter sig ned för att göra upp om gränsdragningar och regler för kommande sammandrabbningar på arbetsmarknadens slagfält. Idag lever vi i en hyfsat stabil ekonomi. Vi får gå till diktaturer ledda av galningar som Mugabe för att hitta hyperinflation. Det är inte längre inom industrin vi hittar den stora jobbtillväxten, vi befinner oss i en allt mer globaliserad ekonomi och arbetsmarknad. EU-kommissionen uttrycker sitt missnöje över att endast 2% av arbetskraften inom Europa arbetar utanför det egna landet. Och, sist men inte minst, de flesta är överens om att framtiden inte ligger i de stora industrialisternas händer utan hos de små företagen – ofta de små tjänsteföretagen.
Hur gör man då när man bjuder in till nya samtal om vilka regler som skall gälla på arbetsmarknaden? Går man utanför de gamla cirklarna? Nej. Det är fortfarande LO och Svenskt Näringsliv som är huvudkombattanterna. Andra organisationer som Företagarna eller Företagarförbundet har glömts bort. Där finns det många som inte känner sig hemma i arbetsgivarorganisationerna. Många upplever att ”den svenska modellen” är framtagen av de stora industriföretagen, för de stora industriföretagen. Av vilken anledning skall man gå in i det?
På den fackliga sidan brottas man också fortfarande med sitt arv. Det är inte bara Sverige som tronar på minnet från fornstora dagar – det gäller i allra högsta grad även stora delar av facket. Företrädesvis inom LO-familjen. ”Samma kamp nu som då” var parollen man demonstrerade under 2006 vid 75-årsminnet av skotten i Ådalen. Som om det inte hänt något på alla dessa år. När det inte finns några visioner om framtiden så lever man på minnena från det förflutna. Med den inställningen har man långt kvar till nytänkande och framsynta lösningar på arbetsmarknadsområdet.
Om man vill ha en nyordning på arbetsmarknaden och skapa en ny svensk modell, anpassad efter den tid vi nu är på väg in i så behöver man ta nya tag. Då måste gruppen som sätter sig ned och diskuterar bli mycket bredare. Tyvärr är nog chansen att de stora drakarna självmant ska maka på sig och släppa fram de mindre aktörerna små. Avstamp i diskussionerna måste tas i förväntningar om framtiden snarare än i hemskheter från historien. Det finns lite som tyder på att det är så. Därför kommer det nya Saltsjöbadsavtalet endast att bli en parantes i historieböckerna.
Robert Thorburn
Egen företagare och medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 17-03-2008 | inga kommentarer
I dag gästbloggar Alexander Sanchez, medarbetare i tankesmedjan Eudoxa om Ryssland. Alexander är en frekvent besökare av Stureplanscenterns möten.
—–
Ryssland- grannen i öst.
Av
Alexander Sanchez
Ryssland har nyligen gått till val och valt en ny president Dimitri Medvedev till posten. Många oroligt har följt hans företrädare Putins senaste mandatperiod har märkte en allt annat en god utveckling av Ryssland. Rysslands problem är mångbottnade men ett av det kanske viktigaste problemen är den utbreda korruptionen.
Idag har Putin och hans nära allierade lyckats få statsduman är till stor del representerade av partier utan någon vilja att konkurrera. Det är bara att notera att den senaste presidentvalskampanjen i Ryssland egentligen inte är speciellt demokratisk ur ett västeuropeiskt perspektiv. Demokratin som vi i Västeuropa omhuldar har inte samma starka lyskraft i Ryssland. Presidentskapet, som under Vladimir Putin förändrats till det sämre, har knutit allt mer av makten att lagstifta och styra självständigt till sig. Frihetsinskränkningarna som har visat sig vara mer omfattande än vad många har velat erkänna, visar sig tydligast i hur media i Ryssland styrts. En fri och oberoende press har nedmonterats, lägg där till ”mystiska” mord av kritiska journalister och vi ett land som tydligt har problem.
Till detta kan vi lägga till lagstyret som under en kort period existerade under president Jeltsin, idag har slutat att fungera för den enskilda medborgaren. Separationen mellan lagen och presidenten vilja har upphört att finnas och är du en medborgare utan pengar har du svårt att hävda din rätt.
I den senaste IPRI rapporten för 2008 som rankar hur den fysiska och intellektuella äganderätten skyddas i 115 länder och lagliga skydd för ekonomiskt välstånd. Rapporten som har tagits fram av Property Rights Alliance i Washington DC och en rad tankesmedjor i Europa, visar Ryssland på 101 plats i Legala och Politiska förhållanden (LP) som är en av de fyra viktiga parametern. Det kan jämföras med Sveriges åttonde plats. Rysslands sammanlagda ranking blev plats 83, ett steg under Kenya.
Hur har det kunnat bli så här? Svaren är många men den gamla statskommunismen har ersatts av en rövarstat där många av de goda reformer som borde ha gjorts inte längre är populära bland makthavarna.
Något som tyvärr varit en av Rysslands eviga gissel cykler av reformer har alltid möts med ett tillbaka rullande av dem samma. Det hände under tsar Alexander I:s tid och närmare även efter den sista tsaren Nikolajs tid, då den sittande regeringen kuppades bort av boljsevikpartiets under Lenins styre. Då som nu ser vi att det demokratiska strävandet har ersatts av en cynisk pragmatism där den starkes rätt har blivit allt viktigare för statsmaken. Ordning, som Putin själv aldrig har förnekat, är viktigare än frihet.
Dagens Ryssland uppvisar alla av de dåliga likheter idag som gjorde det möjligt för kommunisterna att ta över landet under 1900-talet. Finns det något typiskt ”ryskt” som gör det möjligt att staka män att ta över makten? Den frågan har många politiska analytiker brottats med. Det auktoritära styret som Putin har exponerat i allt från de inrikespolitiska frågorna, till ockupationen av Tjetjenien och hur det senaste politiskt regisserade protesterna mot Estland när en staty skulle flyttas, pekar åt det hållet.
I det dagens Ryssland är demostrationsfriheten begränsad. Gillar man inte Putin eller den föreslagna politiken kan man vänta sig problem. Senast det hände var när Storbritanniens konsul var tvungen att stänga sin verksamhet, länder närmare Ryssland har fått känna av hårdare sanktioner. Och kanske allvarligare att det liberala paritet, som ställde upp i valet, nu hotas av vräkning från sina lokaler i S:t Petersburg. Till saken att partiledaren Maxim Reznik arresterades nyligen.
Bråken med Storbritannien under 2007 och flera andra incidenter visar mer hur ledningen med president Putin i spetsen, arbetar med att skrämma och försöker att manipulera omgivande stater.
Ett annan kanske farligare utveckling är det beroendeställning som Europa har hamnat i gentemot Ryssland med sin energipolitik. Det är både en ekonomisk och en politisk fråga att säkra den grundbehov som finns för den europeiska industrin. En beroendeställning till en enskild aktör kan i längden vara farligt, speciellt när vi har sett hur den exempelvis Ryssland har hanterat sin monopolställning exempelvis mot grannländer som Ukraina.
Rysslands sårade stolthet har under åren som har varit uppvisat ett beteende som ett sårat barn, fast utan finess. Men vad kan vi vänta oss i framtiden, och kan vi vänta oss att bytet av president egentligen förändrar något? Det är i nuläget svårt att svara på vi får helt enkelt vänta och se, utan för den skull släppa garden. Rysslands ambition att dominera östersjön har långa anor och kommer antagligen inte att försvinna.
Ryssland är en av Europas och EU:s viktigaste handelspartners på den viktiga energisektorn. Siffror upp till 80 % av energimarknaden brukar tas upp. Europa har blivit allt mer beroende av statliga ryska Gazprom och dotterbolag. Flera av de viktigaste energikontrakten inom främst gas- området med en rad europeiska länder sträcker sig så långt som 2020, så gasen är vare sig man vill eller inte rysk.
Indikatorerna pekar mot att Putin egentligen inte kommer att stega åt sidan. Det skulle vara tråkigt om vi i framtiden kommer att säga att det demokratiska experimentet i Ryssland tyvärr blev kortvarigt.
Skrivet av admin 13-03-2008 | 5 kommentarer
De senaste dagarna har man kunnat ta del av en namninsamlingskampanj på sidan www.stoppautforsaljningen.nu. Där kan man skriva under en protest mot den planerade försäljningen, eller utförsäljningen i vänstertermer, av vissa statliga bolag.
För egen del kan jag inte annat än tycka att hela resonemanget mot försäljningarna bygger på bristande kunskap inom ekonomi samt en märklig syn på våra gemensamma skattepengar.
Gruppen mot försäljningen redogör noggrant för vilken positiv tillväxt dessa företag har haft under de senaste åren. Redan där har vi ett argument för att sälja bolagen. Företagen är för tillfället lönsamma och skapar stora överskott till aktieägarna i form av utdelning. Eftersom bolag normalt sett i dagsläget värderas till cirka elva gånger årsvinsten (P/E-tal) så innebär detta att staten i nuläget skulle få mycket bra betalt för bolagen. Att elva multiplicerat med en hög vinst blir mer än elva multiplicerat med ett nollresultat är enkel matematik. Varför staten skulle misslyckas med en försäljning som sker på marknadsmässiga principer är för mig helt obegripligt. Gruppen skriver att ”företagen skall säljas för en i sammanhanget liten klumpsumma”. Frågan är bara varför dessa framgångsrika företag inte skulle locka köpare som, i konkurrens med varandra, betalade ett marknadsmässigt pris? Det finns ingen som helst grund för dessa påståenden.
På en punkt tror jag att gruppen har rätt. Jag har en positiv syn på den ekonomiska utvecklingen. Det innebär att jag tror att en aktieportfölj långsiktigt kommer att ge bättre avkastning än obligationer. Det innebär också i förlängningen att jag tror att staten skulle få bättre avkastning genom att behålla företagen än att amortera på statsskulden. Men det innebär inte i sin tur att det är rätt av staten att driva företag. Aktier innebär också en hög risk och aktiekapital är just ett företags riskkapital. Hur kommer det att låta bland dessa vänstergrupper när aktieutdelningarna uteblir och bolagen istället kräver ett tillskott av kapital från ägarna för att undvika en konkurs? Det blir särskilt märkligt när man vet att dessa vänstergrupper ofta utrycker sig i negativa termer kring vad de brukar beteckna som ”börsspekulation”. Ett fenomen som man inte brukar uppskatta, men som man tydligen vill att staten skall ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Eftersom motståndarna till försäljningen av de statliga bolagen verkar ha en sådan extrem tilltro till börsutvecklingen och riskaptit på investeringar, så förstår jag inte varför man inte är konsekvent i sin linje. Rimligen borde de också förespråka en utökad statlig upplåning till förmån för företagsförvärv. Varför inte starta med ett statligt uppköp av ett fint gammalt välmående bolag som SKF? Börsvärdet ligger på drygt 50 miljarder och bolaget delar ut närmare fem procent, eller 2,5 miljarder till aktieägarna. Jag tror det skulle vara en bra placering för staten. Men det innebär i sin tur inte att det är rätt. Staten är förmodligen inte den bästa ägaren för SKF och det är definitivt inte rätt att staten använder våra skattepengar till aktiespekulation.
Aktieägande skall uppmuntras och är något positivt. Däremot är det något var och en bör sköta med sitt eget kapital och där individen själv avgör risknivån. Staten bör fokusera på mer centrala frågor än att driva företag och bör inte riskera skattebetalarnas kapital på börsen. Jag har väldigt lite förståelse för vänstergruppernas motstånd till försäljningen. Deras resonemang skulle dock bli mycket mer hållbart om de också argumenterade för ett utökat statligt aktieägande. När ska vi lägga budet på SKF?
Andreas Bjerke
Skrivet av admin | inga kommentarer
Vi är ynkligt fega i Stockholm. Debatten om Stockholms stadsbyggnad och arkitektur präglas av rädsla för allt som är nytt och annorlunda i staden. Traumat efter rivningarna av Klarakvarteren sitter fortfarande i och påverkar utvecklingen av vår stad, trots att få ens diskuterar rivningar idag.
Instanser och sammanslutningar som Skönhetsrådet, Stadsmuseet och Samfundet S:t Erik har stor tyngd i debatten och verkar aktivt för att så få förändringar som möjligt äger rum. Enligt dessa konservativa krafter ska eventuella nya byggnader i staden smälta in och på så sätt inte störa befintliga byggnader. Resultatet blir ett Stockholm under ostkupa, en stad som fokuserar på dåtid istället för nutid och framtid. De som lever och verkar i staden ska inte känna sig som invånare utan snarare som besökare i ett gigantiskt museum.
Vi anser att staden ska vara dynamisk, föränderlig och utmanande. Den ska förändras med tiden och med dem som lever i den. De vackra byggnader som många arbetar för att bevara är var och en ett uttryck för varsin tid och dåtidens stockholmare. Ska inte dagens stockholmare få lämna avtryck på samma sätt?
Högt och lågt – mångfald är vackert!
Särskilt provocerande för bevarandefundamentalisterna är tanken på att bygga skyskrapor i innerstaden. Det är lite märkligt med tanke på att Stockholm har flera hus som på sin tid ansågs vara mycket höga – inte minst Kungstornen mitt på Kungsgatan som av många anses vara Europas första skyskrapor.
Traditionen i Stockholm är annars att bygga hus med 5-7 våningar. Istället för att fortsätta med det borde man tillåta ett antal skyskrapor som bryter av normen. Vi talar då om riktiga skyskrapor – landmärken i ordets positiva bemärkelse som syns i hela staden.
Skyskrapor är miljövänliga!
Höga hus är av avgörande betydelse för en tät stadsbebyggelse. Allt fler kommer till slutsatsen att den täta staden är miljövänlig. En tätbebyggd stad är tvungen att satsa på kollektivtrafik framför bilism. Kollektivtrafiken blir dessutom effektivare när man bygger skyskrapor vid knutpunkterna då man minskar antalet byten mellan linjer och färdsätt.
Den moderna högteknologiska skyskrapan erbjuder alla möjligheter till energieffektivisering genom intelligenta system för uppvärmning där det behövs. Byggnadens stora yta öppnar för användandet av moderna solceller samtidigt som vindströmmarna kring dessa höga byggnader kan tas tillvara genom småskaliga vindkraftverk.
Det finns arkitekter som utvecklar miljöskyskrapor med vertikala parker där växter blir en del av utformningen med syftet att öka livskvaliteten. Nidbilden av skyskrapor som grå betongklossar känns i dessa sammanhang mycket långt borta.
En tät bebyggelse med flera skyskrapor skulle göra det möjligt att spara grönområden centralt i Stockholm. Genom att låta staden expandera på höjden minskar trycket på att inskränka på stadens parker och grönområden som exempelvis nationalstadsparken.
Projektet: Trifoliumskrapan (”klöverskrapan”, fritt översatt från latin)
”I find the concept with the Trifolium skyscraper very tempting and interesting. I will follow the project with great interest” – Richard Florida, Professor i Business and Creativity vid Rotman School of Management, University of Toronto. Författare till boken “The Rise of the Creative Class”.
”Centerpartiet är ju det mest urbana partiet!” utbrast arkitekten Peter Hallén vid ett möte med en av partiets företrädare för över ett år sedan. När partiets gruppledare i Stadshuset Per Ankersjö och Peter Hallén sedan började diskutera synen på staden fann de många gemensamma ståndpunkter.
Samarbetet mynnade ut i ett konkret förslag på en byggnad. Tre torn som sedda från ovan formar en treklöver. I sockeln som binder samman kropparna finns en stor sammanhängande yta. Höjden är 200 meter (motsvarar 60 våningar) och därmed blir Trifoliumskrapan Sveriges högsta byggnad, men det har inte varit målet. Målet har varit att rita en vacker byggnad som tillför Stockholm nya kvaliteter.
Platsen är vald med omsorg. När Citybanan byggs talar man om möjligheten att överdäcka spårområdet norr om centralen. En plats som idag känns död och otillgänglig fast den ligger mitt i stadens centrum. Samtidigt har den så stora förutsättningar, inramad av livliga shoppingstråk, centralstationen och Vasaterminalen å ena sidan och oasen Klara sjö å andra sidan. En överdäckning av både spåren och biltrafiken på Klarastrandsleden skulle innebära att man uppgraderar området och skapar jungfrulig mark. Här finns möjligheten att dels bygga ihop City med Kungsholmen, dels skapa en grön strandpromenad ända från Karlbergs slott till Tegelbacken.
I stadens långsiktiga planer finns hela stråket från vår plats vid Kungsgatan/ Kungsbron och vidare norrut längs spåren, upptaget som möjligt för ny stadsbebyggelse. Låt denna nya stadsbebyggelse bli en del av ett framtida Stockholm med attityd! Vi ser en risk att staden återigen släpper fram en trist, likriktad bebyggelse som kompromissar för mycket med bevarandeintressen, feghet och det förgångna.
I Trifoliumskrapan ryms ändamål som är ett tvärsnitt av staden: bostäder, företag och offentliga eller publika lokaler. Verksamheten i sockeln och i gatuplanet ska främja gatulivet.
Byggnaden använder den senaste tekniken för energiproduktion och energibesparing genom miniatyrer till vindkraftverk, solceller och intelligenta system för uppvärmning och avkylning. I byggnaden finns vertikala trädgårdar, träd och en picknickpark med klöver och humlor.
Tekniska data:
Höjd: 200 meter
Antal våningar: 50
Konstruktion: stålskelett
Fasad: glas som är screentryckt med keramisk färg, pixlat i olika vita kulörer för att skapa intrycket av en från utsidan opak varmvit keramisk volym och från insidan en transparent glasfasad med solavskärmning i själva glaset. Miniatyrer till vindkraftverk elförsörjer rummen.
Terrasser och tak: Vertikala trädgårdar bakom glas med växter som förbättrar luftkvaliteten. Gröna restauranger med odling av egen sallad och chilifrukter. Hydroponiska kolonilotter.
Interiörer: Blommande klöverängar och humlor för picknick året om.
Omgivning: Trifoliumparken sprider sig ur skrapan längs Karlbergskanalen både mot Riddarfjärden och Karlbergs slott.
Mer information och bildmaterial:
Webbsida:
http://www.trifoliumskrapan.se
Blogg: http://trifoliumskrapan.blogspot.com
Pressmaterial: http://www.trifoliumskrapan.se/press
Media om Trifolium:
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_967955.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=751593
http://nyheter.stockholm.city.se/art/3451/stans_nya_skrapa/
Skrivet av admin 08-03-2008 | 1 kommentar
Under veckan har Timbro anordnat en frihetsvecka med dagliga arrangemang i form av debatter, seminarier och en tävling (!) i frihet. Det första arrangemanget bestod i en debatt mellan den klassiska liberalismen, representerad av Mattias Svensson, och socialliberalismen, representerad av Nicklas Ekdal. Det var i många stycken en intressant debatt – även om den i viss mån fördes i olika plan, ett ideologiskt och ett pragmatiskt. En av frågorna som väcktes handlade om skolan och föräldrars rätt att sätta sina barn i religiösa friskolor som inte följer den svenska lagen som säger att undervisningen skall bygga på vetenskap. Tyvärr borrade man inte särskilt djupt i problematiken kring detta utan nöjde sig i stort sett med att man tycker olika.
Som av en händelse gick sedan folkpartiet ett par dagar senare ut och krävde att inga elever skall få befrielse från t ex sexundervisning, idrott och simning. Och nu debatten kommit igång. Tyvärr handlar den dock ofta om fel sak. Man ställer föräldrarnas frihet att välja undervisning för sina barn i kontrast till statens rätt att utöva tvång. Kan verkligen ett liberalt parti som Folkpartiet ställa sig bakom tvångslagstiftning? Man glömmer lätt bort barnen. Det blir ju enklare så – om man kan individen mot staten.
Men den intressanta frågan är ju ur vems synvinkel man ska betrakta friheten. Ur barnets eller ur föräldrarnas. Handlar det om en positiv frihet för föräldrarna, dvs rätten att välja utbildning åt sina barn, eller handlar det om en negativ frihet för barnen – rätten att inte berövas tillgång till kunskap och bildning som är viktig om de ska kunna utöva sin frihet i framtiden?
Som förälder måste man ha rätt att ta ansvar för sina barn och ge dem en start i livet som stämmer överens med de egna värderingarna. Samtidigt väljer vi som barn inte våra föräldrar. I det stycket är barnens frihet kraftigt beskuren under den tid som är så viktig för hur man formas som individ.
Ställer man saken på sin spets kan man säga så här – är vi beredda att offra unga flickors liv (för det är ofta unga flickor som t ex inte får delta i simundervisningen) för föräldrarnas frihet att välja skola? Hur många flickor ska få drunkna? Hur många ska berövas möjligheten att uppleva friheten i en båt ute på havet på grund av rädsla för att de inte kan simma?
Å andra sidan – hur långt ska staten få gå i sina interventioner av föräldraskapet. Hur mycket ansvar kan vi lyfta bort från föräldrarna? Vilken rätt ska man ha att fostra sina barn till värderingar som kanske inte stämmer överens med den stora massans? Varför ska man inte få fostra sina barn att längta efter ett samhälle som inte finns här idag?
Debatten om tvångsundervisning handlar om något mycket mer än om bara sexualundervisning, idrott och simning. Det är en diskussion om frihet på ett större sammanhang. En debatt som ständigt behöver vara levande och som inte får trivialiseras.
Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern
Stureplanscentern är öppet för alla som gillar att lyssna på intressanta talare och diskutera liberal politik över ett glas öl.
Vi har möten ungefär en gång i månaden på något trevligt ställe. Oftast Sturehof eller Republik.
Håll utkik här och i facebookgruppen efter information om nästa möte.
Vill du bli medlem är att det bara att skicka ett mail till ordförande Christer Mellstrand. Medlemsavgiften är 150:-
