Skrivet av admin 18-05-2008 | 2 kommentarer
Det är dags för Centerpartiet att lägga fast strategin inför nästa EU-val. Risken är annars överhängande att andra krafter sätter dagordningen för valet. Faktum är att detta redan är på väg att hända.
Vid sin rikskongress härom veckan la Sverigedemokraterna fast:
- att Sverige inte ska vara med EU,
- att Europas gränser måste stängas för att försvara den svenska löntagaren mot konkurrens och
- att ”ett land med en stor muslimsk befolkning, brott mot mänskliga rättigheter och med en ganska obehaglig geografisk placering inte hör hemma i EU”.
Frågan om EU-utträde är mindre dramatisk. Visst kan SD vinna röster på stark EU-skepsis. Men det handlar mer om att fiska röster i allmänt missnöje, än om att sätta agendan i sak. Alla vet att EU-utträde inte är aktuellt.
Mer oroande är SD:s övriga teser: försvaret av den svenska löntagaren och motståndet mot turkiskt EU-medlemskap.
I Sverige råder konsensus kring behovet av öppna gränser. Med exportdrivet näringsliv och högkvalificerad arbetskraft hör vi – liksom de flesta européer – till globaliseringens vinnare. Unikt för Sverige är dock att inget etablerat parti har valt att notera att globalisering och frihandel också kan ha förlorare, särskilt på kort sikt. I årets första maj tal lät Tomas Östros som en fullfjädrad representant för svenskt näringsliv.
Sveriges stöd för turkiskt EU-inträde är symptomatisk för denna konsensus, och fungerar som en oreflekterad förlängning av vår kärlek för öppna gränser. Trots att Turkiet-debatten rasar i övriga Europa, har inget svenskt riksdagsparti ens antytt tveksamhet till att inlemma detta folkrika och relativt outvecklade land i EU. Bland våra europeiska partners har vi gjort oss kända som utvidgningsextremister.
Problemet är att det i Sverige – i likhet med andra europeiska länder – finns grogrund för en annan hållning. I och med Vaxholmsdomen blir protektionistiska toner en ofrånkomlig del av nästa sommars EU-val. Från denna snäva och fackligt drivna debatt, är steget rätt litet till en bredare och populistisk driven kritik av globalisering, frihandel och turkiskt EU-inträde. Detta skapar goda möjligheter för SD att vinna legitimitet för sin bredare främlingsfientliga agenda.
Min poäng är inte att SD kommer att dominera valutgången, även om partiet mycket väl kan nå femprocentsgränsen. Det viktiga är att SD – och andra partiers reaktioner på SD:s politik –bestämmer vilka sakfrågor som står i fokus i valet, och hur dessa frågor definieras. Det är enligt min mening enbart en tidsfråga innan vi i Sverige får en debatt som liknar den vi ser bland våra europeiska grannar – med kritiska strömningar mot både globalisering och Turkiet.
Hur reagerar Centerpartiet på detta?
För många är det kanske självklart att C ska ta täten i kampen mot SD, genom att ännu kraftigare förespråka både frihandel och turkisk EU-anslutning. Detta skulle möjligen vara en tacksam väg framåt för ett parti som formligen slår knut på sig själv i (fruktlösa) försök att definiera vad det innebär att EU ska bli ”smalare men vassare”.
Men den enkla vägen är inte alltid den rätta. C har på senare tid varit den verkliga nytänkaren bland svenska partier. Detta har bekräftats även i EU-sammanhang, där C modigt har definierat sig som ett federalistiskt parti. Det är hög tid att fortsätta på den linjen och utforma en offensiv och relevant politik inför nästa EU-val.
C måste givetvis slåss för frihandeln. Samtidigt måste partiet våga medge att handelspolitik i vissa sammanhang kan användas för andra viktiga ändamål, som exempelvis att tvinga våra handelsparters att driva en progressiv miljöpolitik. C bör inte avvisa den debatt som förs i exempelvis Frankrike om att koppla våra öppna gränser till krav om anslutning till ett nytt Kyotoprotokoll. EU ska använda sin marknadskraft för att sätta globala normer. Så försvarar EU bäst den svenska löntagaren.
Behovet av nyansering gäller i ännu högre grad Turkietfrågan. Tveksamhet till Turkiets medlemskap är inte är att likställa med främlingsfientlighet eller stängda gränser. Den verkliga frågan är om Turkiet är moget för EU-medlemskap och om EU är moget att ta in detta folkrika och relativt outvecklade land i sitt gemensamma beslutsfattande. Faktum är att turkiskt EU-medlemskap riskerar att försvåra EU:s beslutsprocesser, och försvaga EU på exempelvis miljöområdet. Turkiet ska inte komma med i EU innan det är klart att detta är förenligt med en stark och progressiv miljöpolitik.
Den stora utmaningen för de etablerade partierna är att inte låta SD definiera premisserna för debatten. För C handlar det dessutom om att våga dra de logiska slutsatserna av att vara ett federalistiskt parti. Här återstår en hel del att göra. Kära valstrateger – upp till bevis!
J.J.
Medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 13-05-2008 | inga kommentarer
Igår presenterade Mona Sahlin Socialdemokraternas nya jobbpolitik. Med
124 åtgärder i punktform säger man sig vilja satsa, inte bara på utbildning, utan också på småföretagare och på entreprenörer.
I grund och botten låter detta som något positivt och självklart finns det delar i förslaget som kan ses som förbättringar.
Samtidigt kommer vi ihåg hur det såg ut under S-styret innan valet.
Regeringen förde en politik som bland annat innebar att många entreprenörer
drabbades av en så kallad Lex Uggla-beskattning. Det vill säga en
situation där småföretagare förmögenhetsbeskattades med privata pengar
baserat på en likviditet tillhörandes individens aktiebolag. Detta trots att
företagaren hade fått betala upp emot 70 % i skatt för att tillgodogöra
sig kapitalet i sin privata ekonomi. På detta sätt slog man undan benen
på de mest framgångsrika entreprenörerna. En grupp som bidrog med stora skatteintäkter, även utan förmögenhetsskatt, och som bevisligen hade en framgångsrik idé och ett kapital för framtida satsningar på nyanställningar.
Nu vill Sahlin återinföra förmögenhetsskatten vid en valseger 2010. Mot
den bakgrunden ter sig satsningen på entreprenörskap inte ens som
enbart tomma ord. Det är snarare ett hån mot våra mest centrala och
hårdast arbetande entreprenörer som knappast kan se Sverige som ett
intressant land för sin framtida satsning.
Andreas Bjerke
Skrivet av admin 11-05-2008 | inga kommentarer
Att skapa möten mellan näringsliv och kultur är en svårighet, ett problem, det ses till och med ibland som något fult. Problematiseringen kring detta möte går igen i lagstiftningen. Vår fokusering på problemet har påverkat våra attityder och det är svårt för ljuv musik att uppstå. Museerna ger oss bra exempel, när Sony bjöds in på Moderna Museet blev det rabalder och trassel men i London på Tate modern flyter samverkan fint mellan kultur och näringslivs partners.
I det kreativa kunskapssamhälle som nu tar form förändras förutsättningarna för våra företag. En investering är inte längre bara nya maskiner, ett nytt hus eller en marknadskampanj. Människan är centrum för skapelsen. Människan och därmed framtidens företag skapar inte värde genom en investering i en ny digital fräs, situationen är betydligt mer intrikat. För att möta utmaningarna som framtidens företag står inför måste andra typer av investeringar till, något vår skattelagstiftning inte tar hänsyn till. Näringsliv, akademi och kultur behöver gemensamt med djup förankring tillsammans föra ett etiskt och estetisk samtal för att finna lösningar på svåra utmaningarna vi står inför. Lösningarna på de stora utmaningar som hot mot ekosystemet, främlingsfientlighet och fördelning av ekonomiska resurser finns inte om detta möte inte kommer till stånd. De behov vi måste hitta kreativa lösningar för kräver produkter vi ännu inte skådat, spännande eller hur.
Det i stort sätt statliga monopolet av finansiering till kultursektorn och akademin hämmar att kreativa utvecklingsplatser uppstår i Sverige. Monopolställningen upprätthålls genom att sätta höga skatter på andra aktörer som vill göra investeringar för ett levande samhälle. Att skapa fruktbara arenor är ett långsiktigt arbete vilket kräver uthållighet. Det får en kulturinvestering att likna vilken annan investering som hälst, som till exempel i produktutveckling. Genom förändringar i hur man ser på en resultaträkning tror jag att drivkrafter för akademi, konst och näringsliv skapas. Drivkrafter som resulterar i konstruktiva möten och samverkan som löser reella problem. För att näringslivet ska kunna kanalisera pengar in i kulturen idag måste det kallas en sponsringsinsats för att vara avdragsgillt. Det vill säga för att minska skattebördan måste en motprestation ske i form av exponering av varumärket. Det är också så moderaterna argumenterar i det de kallats ”kultur 3.0” kulturen som ett stöd som marknadsföringen. Det ena problemet som uppstår är ett förhållande av stark och svag, givare och tagare. Det andra är att låsa sig vid att motprestationen skulle vara en imageförstärkare för givaren när det lika gärna skulle kunna vara en personalutvecklande aktivitet eller något annat. Båda dessa negativa aspekter löses upp genom att se det som investeringar.
Näringslivet, akademin och kulturen behöver alla incitament för att luckra upp murarna mellan varandra, bryta invanda mönster och skapa ett gemensamt lärande. Arbetet må vara långsiktigt men vi kan på mycket kort sikt skapa förutsättningar för en positiva förändring att börja. Jag föreslår regeringen att låter aktörerna själva, i dialog komma överens om bra finansieringslösningar för dessa investeringar. Investeringar i kultur ska kunna sättas tillsammans med investeringar i maskinparker och byggnader på resultaträkningen. Aktiva möten mellan näringsliv kultur och akademi är en förutsättning för långsiktig tillväxt i landet och inte att göra kulturen till reklambranschens förlängda arm.
Max Valentin
Medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 05-05-2008 | 1 kommentar
Snart är det 17:e maj, vilket för de flesta är kopplat till Norges nationaldag. Jag brukar ofta förundras över hur viktig denna dag är för norrmännen. Det som har blivit lite av en het potatis i år är att Norsk Innvandrerforum har föreslagit att det i år ska vara valfritt vilken flagga man vill vifta med under dagen.
Det här har inte blivit ett särskilt populärt förslag. Bara en tredjedel av de som aktiverat sig i frågan tycker det är acceptabelt att få vifta med valfri färg på flaggan. 17:e maj-kommittén, som ordnar med festligheterna, har föreslagit att bara den norska, den samiska och FN flaggan som bör få synas.
För mig framstår en debatt som denna väldigt märklig. Varför engagera sig så i vad andra gör och inte låta folk få göra som dom vill? Vilken skada kan det göra om någon vill flagga med en annan flagga än de tre som föreslagits?
Jag tycker det är tråkigt att norrmännen har en, för mig, föråldrad syn på sin nation. Det är nationalstatsromantik som inte doftar globalisering och integration.
Å andra siden så fick Fremskrittspartiet 22 % i valet 2005.
Finn Eriksson
Skrivet av admin 25-04-2008 | inga kommentarer
I veckan så var Angel Gurria, chef för OECD, i Sverige för att ge råd och synpunkter på hur våra politiker sköter sina uppgifter och hur vi ligger till jämfört med andra länder.
DN har intervjuat Angel och tyvärr så finns inte artikeln upplagd på DN: s hemsida. Men här kommer ett litet utdrag på vad Angel och OECD tycker att vi borde förändra.
”Skatterna i Sverige är alldeles för höga. Jobbskatteavdraget är visserligen bra, men nu gäller det att gå vidare med sänkningar av inkomstskatten. Marginaleffekterna, alltså vad man får behålla av en inkomstökning är så höga att svenskarna avskräcks från att arbeta mer. ”
Jag börjar undra om Angel eventuellt hämtar inspiration från den här bloggen.
Han fortsätter med:
”När det gäller skatterna handlar det inte enbart om den samlade nivån, utan också om hur de tas ut. Skatter på inkomster och sparande gör större skada ån sådana som läggs på konsumtion och fast egendom.”
Nu är jag nästan säker på att han har den här sidan inlagd på sina favoriter.
Sist men inte minst så poängterar han:
” Inräknat sociala avgifter som man inte ser, har många svenskar en marginaleffekt på runt 70 procent. Det är extremt, jämfört med de flesta länder.”
Hola senior Angel, que bueno que leas nuestro blogg!
Finn Eriksson
Skrivet av admin 24-04-2008 | inga kommentarer
Nästa vecka har CUF stämma i Jönköping. Det är riktigt kul att läsa om att storstadsdistrikten nu motionerar- och får stöd av förbundsstyrelsen- om att den svenska valutan borde heta euro. Förra året valde stämman att ställa sig negativ till Euro, jag hoppas att utfallet i år blir annorlunda. För att på allvar vara en del av samarbetet i Europa behöver vi också vara en del av EMU!
Skrivet av admin 23-04-2008 | inga kommentarer
Det är inte många partiavdelningar som kan stoltsera med att ha fått så mycket medial uppmärksamhet som Stureplanscentern. Även bland bloggare har vi varit hett samtalsämne. Och det är vi glada över trots att det…
… inte sällan är mycket negativ buzz kring oss. Eller åtminstone kring namnet Stureplanscentern – det är roande att läsa vilka vi är och vad vi står för: Centerpartiet har blivit ett parti för de rika kring Stureplan; landsorten marginaliseras; inte alla är välkomna. Etcetera. Etcetera.
Man kan inte vara älskad av alla.
Men jag vill ändå passa på och göra reklam för det öppna (!) och moderna partiet – på fredag lanseras nämligen Centerpartiets webbsida framtidsdialogen.se. Här kommer man att kunna kommentera det som skrivs på webbplatsen. Men även skicka in egna förslag för framtiden, inom områdena jobb och företagande, miljö, öppenhet och välfärd.
Detta och mycket mer kommer ni att finna på framtidsdialogen.se
Webbsidan är ett steg i Centerpartiets Framtidsdialog.
Skrivet av admin 21-04-2008 | inga kommentarer
Så i förra veckan kom Michaël Kochs utredning om allmännyttan. Utredningen hade som uppdrag att undersöka ifall svensk hyreslagstiftningen står i strid mot EG rätten samt att komma med förslag till förändringar.
Det jag har sett av utredningen är både bra och mindre bra. En av ljuspunkterna är att man föreslår någon form av förändring av hyresmarknaden. Utredningen tar ett första trevande steg mot marknadshyror. Konkret så föreslår man 5 % hyreshöjning i attraktiva områden fram tills att hyresmarknaden är i balans.
Däremot föreslår inte utredningen en förändring av bruksvärdssystemet vilket innebär att marknaden fortfarande kommer att vara reglerad och troligtvis leda till vidare svårigheter med svartkontrakt, svartuthyrning, långa bostadsköer etc. Det är självaste bibehållandet av regleringen som utgör det verkliga hotet mot hyresrätten och som resulterar i svårigheten att motivera investeringar i nyproduktion av hyresrätter.
Stockholmscentern har antagit ett alldeles utmärkt bostadspolitiskt program genom att ta ett helhetsgrepp om bostadsmarknaden i Stockholm. Programmet gör det möjligt att komma tillrätta med en del av det som är bostadsmarknadens problem genom att införa ”mjuka marknadshyror”, värna hyresrätten och stimulera nybyggnation av hyresrätter genom fri hyressättning. Allt detta och programmet i övrigt skulle kunna skapa en dynamisk bostadsmarknad och de som står utanför den skulle släppas in.
I dagens huvudledare i DN pekar man på del av de problem som förra veckans utredning förbiser; ”Anta att marknaden för bostadsrätter och villor var prisreglerad. I stället för att köpare och säljare själva bestämde vad ett objekt var värt, skulle en organisation med hundratals anställda förhandla om detta med Sveriges kommunala fastighetsägare. Resultatet av dessa överläggningar skulle sedan styra prisbilden på hela marknaden.” DN 2008-04-21.
Talar inte citatet från DN sitt tydliga språk? Vi måste våga ta bort ONÖDIGA regleringar på hyresmarknaden.
Skrivet av admin 14-04-2008 | inga kommentarer
För ett par månader sedan spenderade jag tre veckor på Kuba. En härlig semester i ett land fyllt av vacker natur, spännande kultur och trevliga människor. Tyvärr så tar de positiva omdömena slut där. Det är också ett land med djupa orättvisor, en förtryckt befolkning och en extrem fattigdom.
Det mest påtagliga exemplet på att Kuba är ett djupt orättvist och osolidariskt samhälle är det faktum att landet har två valutor. En valuta för kubaner och en valuta för utländska besökare. I praktiken innebär detta att kubanerna tvingas handla i butiker med långa köer och tomma butikshyllor, samtidigt som utlänningar erbjuds lyxhotell och restauranger med hummer på menyn. Att utöver denna materiella misär tvingas leva i en miljö där oliktänkande fängslas, där propaganda är den enda litteraturen och där du av staten förvägras utlandsresor är en kränkning av en rad mänskliga rättigheter och ett obehagligt förtryck. Allt medan socialister i Sverige ger sitt tysta godkännande.
Sedan jag lämnade landet har situationen förändrats. Fidel Castro har avgått och hans bror Raùl har infört en rad liberaliseringar. Det är idag t ex plötsligt lagligt för kubaner att äga en DVD, köpa en dator, ta in på ett hotell, skaffa mobiltelefon eller hyra en bil. Trots att allt detta kräver västvaluta och således är ouppnåeligt för en vanlig kuban, så får ändå liberaliseringarna ses som ett steg i rätt riktning.
Tyvärr så finns det andra som ser Kuba och Castroregimen som ett föredöme. I Svenska Dagbladet har vi i veckan kunnat läsa om hur Hugo Chavez i Venezuela förstatligat den inhemska olje- och cementindustrin. Risken finns att Venezuela successivt är på väg mot ett samhälle som liknar det kubanska. Tyvärr har omvärldens protester mot dessa kränkningar av den privata äganderätten varit alldeles för tysta. Detta trots att de flesta är överens om att vi ska värna om samtliga kapital i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Kan det möjligen vara så att dessa kränkningar av mänskliga rättigheter i allmänhet, och äganderätten i synnerhet, i Venezuela och på Kuba också i tysthet accepteras av delar av det svenska politiska etablissemanget? Hur ska vi annars tolka det faktum att Socialdemokraterna hoppas på att få styra landet med stöd av Vänsterpartiet efter valet 2010. Ett parti med följande text i partiprogrammet ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. Detta är, i mina ögon, en oerhört obehaglig retorik.
Efter ett besök på Kuba känns det än mer obegripligt hur det kan finnas svenska vänsteranhängare som försvarar ett samhälle byggt på förtryck. Det är nu hög tid för den svenska vänstern att på allvar visa att man menar allvar när man säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter. Ett första steg vore att acceptera den privata äganderätten och sluta använda sig av en retorik som för tankarna till Kuba, Nordkorea och Sovjetunionen.
Andreas Bjerke
Skrivet av admin 13-04-2008 | inga kommentarer
Dagens ledare, Don quijote och stilpolis i DN vill ”rädda” Stadsbiblioteket och tycker att Clarion Sign är fult och att Badringen var ett horribelt kommersiellt projekt. Samtliga nybyggarprojekt i Stockholm sågas i DN, vilket säger mer om denne skribents smak än om projekten.
DN är på många vis en trevlig och bra tidning men i debatten om stadsbyggnadsfrågor har det gått för långt. DN förenklar debatten på ett pinsamt sätt genom att påstå att det bara är ett gäng politiker som av okunskap vill bygga märkesbyggnader och förstöra Stockholm.
DN bortser från att de som bor i staden måste få möjlighet att förändra staden i sin samtid. Samme sentimentale ledare på DN skulle möjligtvis ha sågat projekt som Stadshuset när det begav sig som han eller hon nu prisar. Med denna propagandakonservatism, kommer ytterligare generationer av arkitekter gå förlorade och Stockholm kommer att gå från slummer till djupsömn.
Enskilda personer på DN som utser sig till stilpoliser, samfundet S:t Erik m.fl. visar upp en attityd som är missklädsam. Det skulle uppskattas om dessa lyssnade lite med öppna ögon och öron på dem de har gjort till sina motståndare istället för att agera i total nej-panik genom att avfärda alla argument om förändring. FEGISAR!!! Det är inte bara staden som behöver väckas…
Här har även Fredrick Federley bloggat DN:s märkliga ledare.
http://federley.blogspot.com/2008/04/dn-r-helt-fel-ute.html
