Skrivet av admin 28-01-2009 | 2 kommentarer
Lika skatt – en rättvisefråga
”Skatt efter bärkraft” är en grundprincip i ett skattesystem som det svenska. Den som tjänar mer skall också betala mer i skatt. Men frågan är hur mycket mer som är rimligt. I Sverige får den som tjänar mer inte bara betala mer skatt i absoluta tal, utan måste också betala en högre andel av sin inkomst i skatt. Den som tjänar mer än 31 000 kr i månaden drabbas av den statliga inkomstskatten (20 procent på det överskjutande beloppet) och den som tjänar mer än 44 000 kr i månaden drabbas av den s.k. värnskatten (ytterligare 5 procent på det överskjutande beloppet) – detta utöver kommunalskatten. Ju högre inkomst, desto lägre andel av inkomsten får alltså löntagaren behålla.
Marginalskatten stiger kraftigt när inkomsten överstiger de två gränserna, de s.k. brytpunkterna. Som mest kan marginalskatten bli 57 procent (eller ännu mer för dem som bor i högskattekommuner). De får alltså behålla mindre än hälften av den sista intjänade 100-lappen.
Tanken med den statliga inkomstskatten är att utjämna skillnader i inkomst. Den uppfattningen bygger dock på en mycket gammaldags syn. Idag har de allra flesta möjlighet att själva påverka sin inkomst. Valet av karriär, valet av utbildning, risktagande i arbetslivet och benägenheten att arbeta hårt, är avgörande för vilken inkomst man får. Därför kan den statliga inkomstskatten snarare betraktas som en straffskatt på arbete och utbildning.
Ytterligare ett faktum är att människors inkomster varierar under livet. De allra flesta medelålders och äldre höginkomsttagare har varit låginkomsttagare någon gång tidigare i livet. Omvänt så avancerar de flesta på något sätt i arbetslivet med åren. Med detta perspektiv ger inte inkomsten vid en enskild tidpunkt i livet någon representativ bild av en persons ekonomiska framgång. Avgörande för bedömningen borde istället vara vad en person tjänar under sitt yrkesverksamma liv, den s.k. livsinkomsten. Den som har långa studier bakom sig och som ”belönats” en högre lön, har i regel inte haft någon inkomst att tala om under alla de år han eller hon studerat. Den som däremot väljer att börja arbeta direkt efter skolan får kanske en lägre månadslön, men som betalas ut under fler av livets år. Denne premieras av skattesystemet medan den som utbildar sig bestraffas. Enligt en studie av OECD från hösten 2007, har Sverige, jämte Danmark, den lägsta utbildningspremien av samtliga industriländer – före skatt.[1] Det progressiva skattesystemet försämrar denna premie ytterligare. Incitamenten att satsa på en högre utbildning är svagare i Sverige än i de flesta jämförbara länder.
Men inte bara utbildning utan också extraarbete kan bli ”straffbeskattat”. Den som riskerar att komma över en brytpunkt och därmed få en högre marginalskatt, blir sannolikt mindre benägen att arbeta extra. Samtidigt blir det mer lönsamt att utföra exempelvis arbete i hemmet (som är obeskattat om man gör det själv) jämfört med att anlita någon. Det leder till minskad arbetsspecialisering, något som hela samhället förlorar på.
Varför har vi då ett progressivt skattesystem? Delvis handlar det om tradition, delvis sannolikt om en rädsla att förlora skatteintäkter. På längre sikt talar mycket för att även statsfinanserna skulle vinna på ett avskaffande av den statliga inkomstskatten, eftersom fler helt enkelt skulle utbilda sig och hugga i. När det gäller den så kallade värnskatten – den skatt som en gång var tillfällig, men som nu av rent politiska skäl tycks vara svår att bli av med – finns studier som visar att den även på kort sikt är en ren förlustaffär för staten.[2]
Progressiv skatt är en kvarleva från den tid då samhället inte tillät människor att göra karriär på samma sätt som idag. Då ansågs det finnas ett behov av att utjämna människors nettoinkomster. I dagens dynamiska samhälle är däremot en platt skatt den enklaste och mest logiska lösningen, såväl från ett samhällsekonomiskt perspektiv som ur rättvisesynpunkt.
Platt skatt innebär lika skattesats för alla, samma skatt i procent men olika skatt i kronor. Det är enkelt och rättvist. Om X tjänar dubbelt så mycket som Y kommer han eller hon att få betala dubbelt så mycket i skatt. Men inte mer än det dubbla, som är fallet idag.
Bland de forna Sovjetstaterna, som sedan sin frigörelse fått bygga upp skattesystem från grunden, har de flesta valt proportionella skatteskalor, vilket i flera fall visat sig blivit mycket framgångsrikt. Framgångarna från öst har även fått Island att införa en proportionell inkomstbeskattning. Frågan är när det är Sveriges tur?
Vi yrkar därför att stämman beslutar följande:
Att
centerpartiet verkar för att den statliga inkomstskatten avskaffas.
AttMotionen sänds vidare till Centerpartiets riksstämma 2009.
Avdelningsmotion
Stureplanscentern
[1] Education at a Glance, OECD, 2007.
[2] Se bl.a. Holmlund och Söderström (2007).
_________
Synliggör skatterna!
Få svenskar är medvetna om hur mycket skatt de egentligen betalar. En Temo-undersökning från 2003 visade att hälften av svenskarna trodde att de betalade 36 procent eller mindre i total skatt.[1] Denna okunskap är inte svår att förstå med tanke på att två tredjedelar av alla våra skatter är dolda. Det gäller momsen och övriga konsumtionsskatter, det gäller företagsskatterna, men inte minst arbetsgivaravgifterna. En genomsnittlig svensk löntagare betalar cirka 50 procent i skatt bara på förvärvsinkomsten (inkomstskatt + arbetsgivaravgifter). Därutöver tillkommer ytterligare cirka 10 procentenheter i konsumtionsskatter.
Benämningen till trots är arbetsgivaravgifterna en skatt på lönen. Visserligen är merparten specialdestinerad till socialförsäkringen, men det finns ingen koppling mellan inbetalningar och utbetalningar på individnivå.
I likhet med inkomstskatten betalas arbetsgivaravgifterna in av arbetsgivaren, och i likhet med inkomstskatten är det löntagaren som är ansvarig för att arbetsgivaravgifterna blir inbetalda (i de fall där arbetsgivaren går i konkurs eller liknande påförs obetalda arbetsgivaravgifter löntagarens skattekonto direkt).
Det finns dock en viktig – men helt omotiverad – skillnad mellan arbetsgivaravgifter och inkomstskatt. Skillnaden är att de förra inte behöver redovisas för löntagaren. Visserligen utgör de en del av den totala lönekostnaden, men de undantas från den lön som löntagare och arbetsgivare förhandlar fram. Detta får till följd att en betydande andel av medborgarna inte känner till hur hög deras lön egentligen är.
I ett samhälle där medborgarna är omedvetna om sin skattebörda brukar man säga att det råder ”skatteillusion” (eng. fiscal illusion). Det är dels ett politiskt problem, men också ett samhällsekonomiskt och privatekonomiskt problem.
På en normal marknad med fri prisbildning bestäms priset av utbud och efterfrågan. När det gäller offentliga utgifter är det däremot politikerna som bestämmer vad som skall köpas och vad det får kosta, men det är medborgarna som betalar. Däremot är det indirekt väljarkollektivet i en demokrati som avgör nivån på de offentliga utgifterna och hur deras skattepengar skall användas, genom deras val av politiker. När väljarna inte vet hur mycket de betalar för den offentliga servicen uppstår ett problem. Politikerna får ett informationsövertag – på bekostnad av demokratin. Forskare har kunna visa att komplexa skattesystem, med oinformerade väljare som följd, tenderar att också leda till högre offentliga utgifter – kanske rent av högre utgifter än vad medborgarna egentligen skulle vilja ha.[2]
För Sveriges del är det i synnerhet arbetsgivaravgifternas utformning som bidrar till skatteillusionen. Det finns inga skäl – utöver möjligen sedvana – till varför löntagarna inte skall se hur mycket skatt de betalar. Arbetsgivaravgifterna borde därför växlas till lön (detta måste ske med hjälp av lagstiftning) och inkluderas i inkomstskatten. Ett transparent skattesystem är en förutsättning för en väl fungerande demokrati.
Vi yrkar därför att stämman beslutar följande:
Att
centerpartiet verkar för att arbetsgivaravgifterna skall ingå i arbetstagarnas (synliga) lön och tas ut som ett tillägg till inkomstskatten.AttMotionen sänds vidare till Centerpartiets riksstämma 2009
Avdelningsmotion
Stureplanscentern
[1] TEMO 2003.
[2] Sanandaji och Wallace, Fiscal Illusion and Fiscal Obfuscation, Uppsats vid Handelshögskolan i Stockholm, 2004.
_____________
Centerpartiet bör välkomna alla sorters klimatsmart energiproduktion
Energipolitiken är oerhört viktig. Vi har vant oss vid att hushåll i vårt land har tillgång till säker, miljövänlig och prisvärd el och vi tar det för självklart. Näringslivet är beroende av kostnadseffektiv energiproduktion, för att tillväxten och jobben inte ska äventyras.
Det finns också säkerhetspolitiska överväganden att ta hänsyn till. Oljekrisen 1973 kom som en kalldusch och har följts av en lång rad exempel på hur känsliga våra moderna samhällen är när det gäller energiförsörjningen. Senast exemplifierat nu med gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina, som fick implikationer i flera Europeiska länder.
Samtidigt som hushållen och företagen behöver energi måste vi säkerställa att energin framställs på ett sådant sätt att miljön inte påverkas mer än nödvändigt.
Genom kunskap och uppfinningsrikedom skapar skickliga svenska företagare ständigt nya metoder, produkter och tjänster för att spara eller generera energi. Olika system för att utnyttja solstrålarnas värme för hushållsvarmvatten syns numera på vart och vartannat hus, nya hushållsapparater kan förbruka hälften så mycket ström som gamla och nu i dagarna lanserar ett uppsalaföretag sina första serietillverkade vågkraftverk.
Strävan efter en högre andel förnyelsebar energi är mycket positiv och är i hög grad en effekt av vårt partis ansträngningar över åren. Men även förnyelsebara energiframställningsmetoder är miljöbelastande. Det får man aldrig glömma.
Planerade vindkraftparker blir ofta föremål för långa prövningsprocesser där invändningar och överklaganden handlar om just olika miljöhänsyn.
Odling av grödor för energiproduktion på våra åkermarker är också miljöbelastande. Koldioxid från marklevande organismer lösgörs vid markbearbetning och maskinerna släpper ut koldioxid och andra skadliga ämnen som bildas vid förbränning av dieselbränsle. För skogsråvara gäller i stort samma sak. Det går också åt en hel del energi för att tillgängliggöra den energi som finns lagrad i biomassan.
Kärnkraft har varit en het potatis i vårt parti, men faktum är att kärnkraften, som står för nästan hälften av den svenska elförsörjningen, orsakar nästintill inga utsläpp av växthusgaser, kväveoxider, svaveldioxid eller stoftpartiklar. Till och med i en jämförelse med vind- och biokraft finns det mycket som tyder på att kärnkraften är bättre ur miljösynpunkt.
Därför är det olyckligt och potentiellt skadligt för miljön att kärnkraften som sådan ifrågasätts på politiska grunder.
Kärnkraftsanläggningar, liksom alla andra anläggningar för energiproduktion, måste självklart genomgå en stenhård miljöprövning för att få finnas, men en gång för alla borde vi klargöra för såväl väljare som för industrin att vi i Centerpartiet inte har för avsikt att motsätta oss miljövänlig, kostnadseffektiv och säker energiproduktion av något slag, även om det skulle råka vara kärnkraft.
Jag yrkar därför på:
Att
Centerpartiet formulerar en energipolitik som ställer hårda krav på hög säkerhet och låg miljöpåverkan, men som inte i förhand pekar ut något enskilt energislag som bättre eller sämre.
Att
Centerpartiet inte längre politiskt ska verka för en utfasning av kärnkraften.
Att
Centerpartiet verkar för ökade forskningsinsatser på energiområdet med fokus på minskad miljöpåverkan.
Att
motionen sänds vidare till partiets riksstämma.
Johan Hedin
Stureplanscentern
_______________
Sänkta arbetsgivaravgifter
För varje hundralapp en arbetsgivare betalar ut i lön så ska sociala avgifter erläggas till Skatteverket på 31,42 kronor. En anställd med 25 000 kronor per månad i bruttolön innebär således en total kostnad för arbetsgivaren på 394 260 kronor per år. Utöver den anställdes lön straffas alltså arbetsgivaren med en extra skatt på 94 260 kronor för att man har anställt ytterligare en person i verksamheten.
Att straffa arbetsgivare som utökar personalstyrkan på detta sätt är en mycket märklig signal som givetvis leder till färre anställningar och därmed en högre arbetslöshet än nödvändigt.
- Hur många företag startas aldrig eftersom skatten blir en alltför tung utgiftspost?
- Hur många enmansföretagare vill anställa ytterligare en individ när staten skickar en faktura på 94 260 kronor för en medelinkomsttagare?
- Hur många svenska storföretag väljer att lägga sin personalintensiva verksamhet inom landets gränser när kostnaden blir klart mycket högre?
- Hur många utländska bolag väljer att anställa fler än nödvändigt i Sverige vid en expansion mot denna bakgrund?
- Hur många kommuner och landsting har råd med en god personaltäthet inom vård, skola och omsorg med dessa extra kostnader?
Som försvar till höga arbetsgivaravgifter nämner man ofta att det är löntagarnas pengar som de avstått till förmån för socialförsäkringarna. Detta är ett argument som inte är hållbart. Nästan sju procentenheter av arbetsgivaravgiften är en ren skatt. Dessutom tas avgiften ut även på löner över 7,5 basbelopp som i normalfallet inte heller ger något socialförsäkringsskydd.
Vår uppfattning är dessutom att det bland många människor finns en ganska dålig kännedom om hur skattesystemet är utformat. Idag är det en självklarhet att inkomstskatt redovisas i deklaration och lönebesked samt att moms tydligt framgår på kvitton vid inköp. Denna tydlighetsprincip saknas helt när det gäller arbetsgivaravgiften som därmed förblir helt osynlig för den stora allmänheten.
Vi yrkar därför att stämman beslutar följande:
Att
Centerpartiet än mer aktivt ska driva frågan om sänkta arbetsgivaravgifter.Att
Centerpartiet ska verka för att arbetsgivaravgiften synliggörs på de anställdas lönebesked.
Att
motionen sänds vidare till Centerpartiets riksstämma 2009.
Avdelningsmotion Stureplanscentern
Skrivet av admin 05-11-2008 | inga kommentarer
I samband med det amerikanska presidentvalet har Mona Sahlin dykt upp i såväl tidningar som TV som en engagerad anhängare av Barack Obama. I Aftonbladet uttrycker Sahlin till och med att hon känner ömhet inför Obama och stämmer in, tillsammans med många andra, i en stark hyllningskör.
Samtidigt finns det kritiker på högerkanten som menar att Obamas politik kommer att medföra kraftiga skattehöjningar. Man talar t o m om att USA skulle kunna gå mot ett skattetryck på upp till 30 % av BNP under Obamas ledning. I Sverige har alliansregeringen sänkt skattetrycket ned till 48 % av BNP. Det innebär att Reinfeldt och regeringen bedriver en politik som innebär 60 % högre skattetryck än den politik Obama vill föra. Den svenska regeringens skattesänkningar är vansinniga och oansvariga, enligt Sahlin. Samtidigt framstår hon som en av de mest varma anhängarna av Obama. Är det någon mer än jag som inte får resonemanget att gå ihop?
Andreas Bjerke
Skrivet av admin 11-10-2008 | inga kommentarer
Låter slagorden bekanta? Produktionen flyttar till Låglönistan, men vi sitter kvar med massa kreativ kraft i norr. Det är dags för ord och handling att gå hand i hand.
Nyligen lästa jag i DN att det inte blir någon utbyggnad av Stadsbiblioteket. Kampen om vem som skulle få rita det nya huset var norra Europas stora arkitekttävling under 2006/2007. 1000 olika förslag på hur det skulle kunna se ut från nästan lika många kontor kom in till juryn, En arkitektvän till mig sa att ett förslag tog ca 250 timmar att skapa. En enkel räkneövning ger oss svaret att totalt 130 arbetsår av kreativ kraft investerades i den nya byggnaden. Nu vet vi att dessa år av tankekraft inte lyckades mäta sig med den genialitet Asplund ritade in i sin byggnad. Aristoteles hade uppenbarligen rätt, det var bättre när han var ung.
Att slå undan benen för drömmar om möjligheter ger fel incitament för en tillväxt i de kreativa näringarna. Säger man A, får man säga B, förutsägbarhet möjliggör investeringar och tillväxt oavsett vilken industri vi analyserar.
Max Valentin
Skrivet av admin 04-09-2008 | inga kommentarer
De flesta områden i samhället regleras idag efter marknadsprincipen att utbud och efterfrågan skapar en väl fungerande lösning. Detta gäller t ex centrala samhällsområden såsom dagligvaruhandeln och bank- och försäkringsbranschen. Andra områden är mer reglerade, men sköts ändå delvis efter marknadsekonomiska principer. Hit hör t ex skolan och vården. Det råder idag konsensus mellan de politiska blocken att marknaden löser många problem och att det är en fungerande princip. Få argumenterar för t. ex. en statlig styrd livsmedelshandel eller restaurangbransch.
Trots att marknadsekonomin är väl fungerande och uppskattat av samtliga på de flesta områden, så finns det ändå sektorer i samhället där marknaden kraftigt begränsas och politiska beslut styr verksamheten. En sådan sektor är kultursektorn, som i vissa fall inte på något sätt behöver anpassa utbudet efter vad marknaden efterfrågar.
Svenska Dagbladet publicerade i onsdags en artikel där man presenterade hur stort skattefinansierat stöd som låg bakom varje såld biljett på våra kulturetablissemang. I de flesta fall kostar en biljett drygt en tusenlapp. Kulturkonsumenten betalar cirka 150 kronor och skattebetalarna står för resterande 850 kronor.
Det mest anmärkningsvärda exemplet hittar vi i Norrland och den moderna dansensemblen Norrdans. Här betalar åskådaren i snitt 66 kronor per föreställning medan skattebetalarna bekostar de övriga 2195 kronorna som utgör biljettpriset på 2225 kronor.
Många skulle självklart argumentera för att detta stöd är nödvändigt för ett livskraftigt kulturliv och att det skulle vara som att skära av en nödvändig livsnerv i samhällskroppen att dra ned på kulturanslagen. Kanske ligger det något i det resonemanget. Å andra sidan kan man ifrågasätta hur många norrlänningar som skulle betala 2225 kronor för att se Norrdans uppträda? Personligen gissar jag att det skulle vara glest med publik och att majoriteten hellre skulle spendera sina 2225 kronor på något annat. Mot den bakgrunden, är det då moraliskt att skattepengar används till denna typ av verksamhet? Är det rätt att vi, med tvångsmedel, tar in skatt från medborgare för att finansiera biljetter som kostar 2225 kronor för en föreställning med Norrdans? Om inte individen själv är beredd att betala 2225 kronor ur egen kassa, hur kan man då rättfärdiga det faktum att politikerna skall tvinga individerna till sådana satsningar med medborgarnas egna pengar?
Ett annat, mer stockholmsrelaterat fenomen, är Operan. Här står skattebetalarna bara för 1839 kronor per såld biljett. Det är en lägre summa per såld biljett. Trots det kan vi inte blunda för det faktum att operapubliken delvis består av människor med en ganska god privatekonomi. Är det då moraliskt riktigt att de sämst ställda ska tvingas betala högre skatt för att finansiera andra gruppers fredagsnöje?
Min poäng är inte att allt statligt stöd till kultur är förkastligt och jag tvivlar inte heller på att kultur har en viktig funktion att fylla i ett samhälle. Det är säkert nödvändigt med statligt stöd för att upprätthålla ett kvalitativt utbud. Jag förundras däremot över att dessa frågor inte debatteras mer bland såväl politiker som skattebetalare? Är det rätt att politikerna, med tvång, tar in skatt och sedan lägger medborgarnas pengar på föreställningar som skattebetalarna själva inte anser vara prisvärda? Hur skulle medborgarna reagera om de själva, utan att pengarna snurrade via statskassan, skulle tvingas av politiker att köpa en biljett för 2225 kronor för att gå och titta på Norrdans senaste föreställning? En intressant tanke som jag hoppas vi får höra mycket mer om i den politiska debatten framöver.
Andreas Bjerke
Skrivet av admin 29-06-2008 | 5 kommentarer
Ett inlägg om FRA och den debatt som har varit och fortfarande är.
Jag är ledsen Aaron Israelson att göra dig besviken – men Stureplanscentern har inte klappat ihop. Vi har heller inga planer på att göra det. Naturligtvis innebär de senaste veckornas turbulens att vi har en utmaning att förhålla oss till.
I veckan hade vi ett styrelsemöte där vi dels pratade igenom de senaste veckornas händelser, och dels planerade hösten. Resultatet av det kommer att visa sig så småningom.
Då jag jobbar på Centerpartiets riksorganisation har jag också kunnat följa frågan från två håll. Även om jag kan förstå den avsky man känner inför lagen om signalspaning kan jag inte förstå det hat som Annie Johansson och Fredrick Federley har fått utstå. Varför är det så få som nämner de ledamöter – oavsett partitillhörighet – som utan att blinka tryckte ja på knappen? Menar ni att de som överhuvudtaget inte har diskuterat frågan offentligt är utan skuld, och de som faktiskt försökte förbättra situationen ska hängas offentligt? Vari ligger den logiken?
Dock, när jag läste Brännpunkt idag och det som Ingvar Åkesson generaldirektör FRA skrivit blir jag lite bekymrad. Han skriver:
Reglerna blir verkliga genom den automatiska inhämtning med hjälp av sökbegrepp som lagen föreskriver. Allt detta beskrivs i propositionen (s. 76–77) och i utskottets betänkande. Ändå odlas uppfattningen att FRA skall lyssna på alla svenskars telefonsamtal, läsa deras e-post och sms.En vidrig tanke. Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?
Nej, det kanske vår demokratiskt valda riksdag inte vill. Men vem kan garantera att Sverige för alltid kommer vara en demokrati. Vad händer när en mindre demokratisk riksdag tar över makten men behåller dagens lagar? Det vill jag inte ens tänka på.
Det är också här jag tror att mycket av den upprördhet vi ser bottnar i – vem vet hur framtiden kommer att se ut. Bara för att Sverige i modern tid har förskonats från krig och invasion betyder inte det att det för alltid kommer att vara så.
Dessutom kan en övervakningsåtgärd vara startskottet för nästa och nästa och nästa. Och det tror jag är ytterligare en faktor som påverkar alla reaktioner – det är naivt att tro att övervakningen slutar med en lag om signalspaning.
I DN kunde man idag läsa (ej på nätet) om att Microsoft har tagit fram ett dataprogram som kan användas för att övervaka personal. DN refererar The Times:
Programmet visar hur mycket varje anställd presterar, hur hans eller hennes ansiktsuttryck ser ut och hur stressad den anställda är.
Förhoppningsvis har debatten om FRA fått svenskarna att öppna ögonen för integritetsfrågorna. Det behövs starka röster som kan göra sig hörda. Här har Stureplanscentern en viktig roll att spela.
Skrivet av admin 18-06-2008 | 9 kommentarer
FRA-förslaget har nu återremitterats till Försvarsutskottet. Förhoppningsvis leder det till förbättringar innan beslutet klubbas igenom av Riksdagen.
När det gäller hela denna diskussion, så är det egentligen två saker som jag reagerar på. För det första är det Socialdemokraternas hyckleri i frågan. Vi får inte glömma att allt detta i grund och botten bygger på ett förslag från Thomas Bodström och att skillnaderna mellan Socialdemokraternas och det lagda alliansförslaget är mycket små. Ur den aspekten är det förvånande och fånigt med högljudd S-kritik. Det är också förvånande att ingen socialdemokrat tycker detta är ett bra förslag. Hur var det med partipiskan?
Den andra delen gäller själva förslaget och Centerpartiets agerande. Som ett liberalt pari är det märkligt att man driver igenom, och står bakom, detta förslag. Fredrick och Annie har jobbat hårt och förtjänstfullt mot förslaget. Det är däremot trist att inte fler centerpartistiska riksdagsledamöter känner så pass starkt för de liberala värdena att de är beredda att rösta mot förslaget. Det är uppenbart att vi är oerhört många centerpartister som har ett starkt engagemang mot lagförslaget. Ur den aspekten känns det trist att vi inte känner att fler riksdagsledamöter representerar våra åsikter i denna debatt. Frågan har ställts tidigare, men är i högsta grad relevant. Varför agerar man inte emot detta om man kallar sig för liberal?
Utifrån de senaste dagarnas debatt så känns det som vi har en hel del att förklara för väljarna i nästa valrörelse. Vad roligt det kommer att bli…
Finn Eriksson
Skrivet av admin 05-06-2008 | 1 kommentar
Ex minister och ex-skogshuggare Sven-Erik Östberg försöker ta plats som jämlikhetens främste förkämpe, den röde riddaren som går till storms mot orättvisorna. Nu är det dock knappast någon större visdom som ligger bakom striden mot orättvisan – endast ett spårbundet tänkande med fräschör och spänst som en bit järnvägsräls. Spårbundenhet passar förövrigt bäst just i järnvägssammanhang, sämre när det gäller politik och drift av företag.
Exminister/skogshuggare Östberg har nu funnit en ny orättvisa att kämpa mot – en riktig klassfråga har han grävt upp. Och inte vilken klassfråga som helst utan en klassfråga inom näringen järnvägsbefordran. Den statliga järnvägsoperatören SJ gör nämligen skillnad på dem som betalar mycket för att åka i första klass och dem som betalar mindre för att åka i andra klass. För förstaklasspassagerarna ingår nämligen internetuppkoppling medan andraklassresenärerna får betala extra. ”Det är viktigt att tillgången till Internet inte förstärker klass-skillnaderna i samhället” menar Östberg som vill att det skall finnas fri internetuppkoppling för alla på de statliga tågen så att ingen känner sig förfördelad.
Eeh, men varför har man olika klasser på tåget då? Jo, för att en del som endast vill ta sig från A till B så enkelt och billigt som möjligt ska kunna göra det, medan de som vill betala lite extra för bredare säten, fritt kaffe och Internet ska kunna göra det. Det handlar om marknadsanpassning, att låta människor välja själva vad de vill ha. Östberg skulle ha passat bra som planeringsdirektör i en gammal öststat, synd bara att de har försvunnit – vart ska han ta vägen nu?
Robert Thorburn
Medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 18-05-2008 | 2 kommentarer
Det är dags för Centerpartiet att lägga fast strategin inför nästa EU-val. Risken är annars överhängande att andra krafter sätter dagordningen för valet. Faktum är att detta redan är på väg att hända.
Vid sin rikskongress härom veckan la Sverigedemokraterna fast:
- att Sverige inte ska vara med EU,
- att Europas gränser måste stängas för att försvara den svenska löntagaren mot konkurrens och
- att ”ett land med en stor muslimsk befolkning, brott mot mänskliga rättigheter och med en ganska obehaglig geografisk placering inte hör hemma i EU”.
Frågan om EU-utträde är mindre dramatisk. Visst kan SD vinna röster på stark EU-skepsis. Men det handlar mer om att fiska röster i allmänt missnöje, än om att sätta agendan i sak. Alla vet att EU-utträde inte är aktuellt.
Mer oroande är SD:s övriga teser: försvaret av den svenska löntagaren och motståndet mot turkiskt EU-medlemskap.
I Sverige råder konsensus kring behovet av öppna gränser. Med exportdrivet näringsliv och högkvalificerad arbetskraft hör vi – liksom de flesta européer – till globaliseringens vinnare. Unikt för Sverige är dock att inget etablerat parti har valt att notera att globalisering och frihandel också kan ha förlorare, särskilt på kort sikt. I årets första maj tal lät Tomas Östros som en fullfjädrad representant för svenskt näringsliv.
Sveriges stöd för turkiskt EU-inträde är symptomatisk för denna konsensus, och fungerar som en oreflekterad förlängning av vår kärlek för öppna gränser. Trots att Turkiet-debatten rasar i övriga Europa, har inget svenskt riksdagsparti ens antytt tveksamhet till att inlemma detta folkrika och relativt outvecklade land i EU. Bland våra europeiska partners har vi gjort oss kända som utvidgningsextremister.
Problemet är att det i Sverige – i likhet med andra europeiska länder – finns grogrund för en annan hållning. I och med Vaxholmsdomen blir protektionistiska toner en ofrånkomlig del av nästa sommars EU-val. Från denna snäva och fackligt drivna debatt, är steget rätt litet till en bredare och populistisk driven kritik av globalisering, frihandel och turkiskt EU-inträde. Detta skapar goda möjligheter för SD att vinna legitimitet för sin bredare främlingsfientliga agenda.
Min poäng är inte att SD kommer att dominera valutgången, även om partiet mycket väl kan nå femprocentsgränsen. Det viktiga är att SD – och andra partiers reaktioner på SD:s politik –bestämmer vilka sakfrågor som står i fokus i valet, och hur dessa frågor definieras. Det är enligt min mening enbart en tidsfråga innan vi i Sverige får en debatt som liknar den vi ser bland våra europeiska grannar – med kritiska strömningar mot både globalisering och Turkiet.
Hur reagerar Centerpartiet på detta?
För många är det kanske självklart att C ska ta täten i kampen mot SD, genom att ännu kraftigare förespråka både frihandel och turkisk EU-anslutning. Detta skulle möjligen vara en tacksam väg framåt för ett parti som formligen slår knut på sig själv i (fruktlösa) försök att definiera vad det innebär att EU ska bli ”smalare men vassare”.
Men den enkla vägen är inte alltid den rätta. C har på senare tid varit den verkliga nytänkaren bland svenska partier. Detta har bekräftats även i EU-sammanhang, där C modigt har definierat sig som ett federalistiskt parti. Det är hög tid att fortsätta på den linjen och utforma en offensiv och relevant politik inför nästa EU-val.
C måste givetvis slåss för frihandeln. Samtidigt måste partiet våga medge att handelspolitik i vissa sammanhang kan användas för andra viktiga ändamål, som exempelvis att tvinga våra handelsparters att driva en progressiv miljöpolitik. C bör inte avvisa den debatt som förs i exempelvis Frankrike om att koppla våra öppna gränser till krav om anslutning till ett nytt Kyotoprotokoll. EU ska använda sin marknadskraft för att sätta globala normer. Så försvarar EU bäst den svenska löntagaren.
Behovet av nyansering gäller i ännu högre grad Turkietfrågan. Tveksamhet till Turkiets medlemskap är inte är att likställa med främlingsfientlighet eller stängda gränser. Den verkliga frågan är om Turkiet är moget för EU-medlemskap och om EU är moget att ta in detta folkrika och relativt outvecklade land i sitt gemensamma beslutsfattande. Faktum är att turkiskt EU-medlemskap riskerar att försvåra EU:s beslutsprocesser, och försvaga EU på exempelvis miljöområdet. Turkiet ska inte komma med i EU innan det är klart att detta är förenligt med en stark och progressiv miljöpolitik.
Den stora utmaningen för de etablerade partierna är att inte låta SD definiera premisserna för debatten. För C handlar det dessutom om att våga dra de logiska slutsatserna av att vara ett federalistiskt parti. Här återstår en hel del att göra. Kära valstrateger – upp till bevis!
J.J.
Medlem i Stureplanscentern
Skrivet av admin 13-05-2008 | inga kommentarer
Igår presenterade Mona Sahlin Socialdemokraternas nya jobbpolitik. Med
124 åtgärder i punktform säger man sig vilja satsa, inte bara på utbildning, utan också på småföretagare och på entreprenörer.
I grund och botten låter detta som något positivt och självklart finns det delar i förslaget som kan ses som förbättringar.
Samtidigt kommer vi ihåg hur det såg ut under S-styret innan valet.
Regeringen förde en politik som bland annat innebar att många entreprenörer
drabbades av en så kallad Lex Uggla-beskattning. Det vill säga en
situation där småföretagare förmögenhetsbeskattades med privata pengar
baserat på en likviditet tillhörandes individens aktiebolag. Detta trots att
företagaren hade fått betala upp emot 70 % i skatt för att tillgodogöra
sig kapitalet i sin privata ekonomi. På detta sätt slog man undan benen
på de mest framgångsrika entreprenörerna. En grupp som bidrog med stora skatteintäkter, även utan förmögenhetsskatt, och som bevisligen hade en framgångsrik idé och ett kapital för framtida satsningar på nyanställningar.
Nu vill Sahlin återinföra förmögenhetsskatten vid en valseger 2010. Mot
den bakgrunden ter sig satsningen på entreprenörskap inte ens som
enbart tomma ord. Det är snarare ett hån mot våra mest centrala och
hårdast arbetande entreprenörer som knappast kan se Sverige som ett
intressant land för sin framtida satsning.
Andreas Bjerke
Skrivet av admin 11-05-2008 | inga kommentarer
Att skapa möten mellan näringsliv och kultur är en svårighet, ett problem, det ses till och med ibland som något fult. Problematiseringen kring detta möte går igen i lagstiftningen. Vår fokusering på problemet har påverkat våra attityder och det är svårt för ljuv musik att uppstå. Museerna ger oss bra exempel, när Sony bjöds in på Moderna Museet blev det rabalder och trassel men i London på Tate modern flyter samverkan fint mellan kultur och näringslivs partners.
I det kreativa kunskapssamhälle som nu tar form förändras förutsättningarna för våra företag. En investering är inte längre bara nya maskiner, ett nytt hus eller en marknadskampanj. Människan är centrum för skapelsen. Människan och därmed framtidens företag skapar inte värde genom en investering i en ny digital fräs, situationen är betydligt mer intrikat. För att möta utmaningarna som framtidens företag står inför måste andra typer av investeringar till, något vår skattelagstiftning inte tar hänsyn till. Näringsliv, akademi och kultur behöver gemensamt med djup förankring tillsammans föra ett etiskt och estetisk samtal för att finna lösningar på svåra utmaningarna vi står inför. Lösningarna på de stora utmaningar som hot mot ekosystemet, främlingsfientlighet och fördelning av ekonomiska resurser finns inte om detta möte inte kommer till stånd. De behov vi måste hitta kreativa lösningar för kräver produkter vi ännu inte skådat, spännande eller hur.
Det i stort sätt statliga monopolet av finansiering till kultursektorn och akademin hämmar att kreativa utvecklingsplatser uppstår i Sverige. Monopolställningen upprätthålls genom att sätta höga skatter på andra aktörer som vill göra investeringar för ett levande samhälle. Att skapa fruktbara arenor är ett långsiktigt arbete vilket kräver uthållighet. Det får en kulturinvestering att likna vilken annan investering som hälst, som till exempel i produktutveckling. Genom förändringar i hur man ser på en resultaträkning tror jag att drivkrafter för akademi, konst och näringsliv skapas. Drivkrafter som resulterar i konstruktiva möten och samverkan som löser reella problem. För att näringslivet ska kunna kanalisera pengar in i kulturen idag måste det kallas en sponsringsinsats för att vara avdragsgillt. Det vill säga för att minska skattebördan måste en motprestation ske i form av exponering av varumärket. Det är också så moderaterna argumenterar i det de kallats ”kultur 3.0” kulturen som ett stöd som marknadsföringen. Det ena problemet som uppstår är ett förhållande av stark och svag, givare och tagare. Det andra är att låsa sig vid att motprestationen skulle vara en imageförstärkare för givaren när det lika gärna skulle kunna vara en personalutvecklande aktivitet eller något annat. Båda dessa negativa aspekter löses upp genom att se det som investeringar.
Näringslivet, akademin och kulturen behöver alla incitament för att luckra upp murarna mellan varandra, bryta invanda mönster och skapa ett gemensamt lärande. Arbetet må vara långsiktigt men vi kan på mycket kort sikt skapa förutsättningar för en positiva förändring att börja. Jag föreslår regeringen att låter aktörerna själva, i dialog komma överens om bra finansieringslösningar för dessa investeringar. Investeringar i kultur ska kunna sättas tillsammans med investeringar i maskinparker och byggnader på resultaträkningen. Aktiva möten mellan näringsliv kultur och akademi är en förutsättning för långsiktig tillväxt i landet och inte att göra kulturen till reklambranschens förlängda arm.
Max Valentin
Medlem i Stureplanscentern
