Landsbygd är inte bara lantbruk

En levande landsbygd är väl värd att kämpa för. Tyvärr blandar politiker från alla partier, inte minst mitt eget, alltför ofta ihop landsbygd och lantbruk. Framtiden för landsbygden ligger inte i att alla blir lantbrukare. Istället handlar det framför allt om att göra det enklare för människor att driva företag eller vara anställda på distans.

Som centerpartist och dalkulla från bondesläkt har jag stor respekt för de gröna näringarnas plats både i vår ekonomi och i våra hjärtan. Öppna landskap och god djurhållning är saker jag personligen gärna betalar för och lantbruket bidrar till att skapa arbetstillfällen på många orter där detta är en bristvara. Det gäller inte minst de företag som med kreativitet hittar sätt att konkurrera med kvalitet på en internationell marknad. Men i det samhälle som växer fram är allt färre anställda inom produktionssektorn medan tjänstesektorn ökar. I och med den fantastiska teknikutvecklingen som skett, och fortsätter ske, vidgas ramarna än mer. Att sitta på ett kontor åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är för många inte längre det mest effektiva sättet att arbeta. Något som en hel del företag börjar få upp ögonen för.

Tyvärr känns det ofta som att politiken ligger lite efter. Många politiker säger att de brinner för ”landsbygdsfrågan”, men när man frågar vad de menar handlar resonemangen allt som oftast om lantbrukarnas villkor och rätt till kompensation. På det viset gör de sig till språkrör för ett specifikt intresse istället för att lyfta blicken och se sådant som faktiskt är långsiktigt hållbart för landsbygden. Många av mina barndomsvänner pratar om att flytta tillbaka till Dalarna efter några år i större städer. Men de alternativ som bollas är sällan att ta över föräldrarnas mjölkkor eller att driva skogsbruk. Istället är det tankar om att starta någon typ av webbaserat företag, eller att ha kvar sitt jobb i storstaden men jobba hemifrån, som dominerar. Många pratar även om att bo på två ställen, så man kan få tillgång både till storstadens utbud och till lugnet på landet. Det är här man ser möjligheterna.

Att människor frivilligt, som jag själv, väljer att flytta in till städerna är inget vi bör försöka motarbeta. Istället måste vi acceptera att urbaniseringstrenden lär fortgå under en lång tid framöver. Med det i åtanke är det på tiden att politikerna även på riksnivå börjar fundera på hur vi bäst bygger våra städer på ett hållbart sätt så att alla som vill kan få plats. Det finns många goda exempel från olika delar av världen och det är viktigt att de börjar tas tillvara.

För varje gång jag reser upp till mitt älskade Dalarna blir det allt tydligare att människor väljer att flytta därifrån. Vackra gårdar som tidigare togs om hand står nu tomma och förfaller. Min fina barndomsö har, under min relativt korta livstid, gått från att vara en levande by med flera affärer, bensinstationer, bank och restauranger till att numera mest vara en förort till Mora. Det gör ont i mig att se den här utvecklingen. Men ur min synvinkel är det inte ett alternativ att tvinga folk att bo kvar, eller att tvinga människor som inte känner som jag att betala, för att min by ska få liv igen. Istället ligger en stor del av lösningen i att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag både på plats och på webben. Samt att uppmuntra distansarbete i så stor utsträckning som möjligt, inte minst i statliga myndigheter. På det viset får fler människor möjlighet att själva välja hur och var de vill leva sina liv.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

De som fastnat i missbruk förtjänar bättre

Vart tar förmågan att tänka kritiskt vägen när droger diskuteras? Sedan CUF i fredags biföll en motion om legalisering av cannabis har vi återigen fått en havererad debatt där det är klart vanligare med personangrepp och förminskande påhopp än motargument och fakta. Och det är så himla tråkigt. För de som lider mest av denna låga diskussionsnivå är inte CUF:arna som får höra ”Väx upp, lilla gubben!” eller vi vanliga tyckare som blir utmålade som hårda, kalla partyknarkare. Det är de som fastnat i ett missbruk som är de äkta förlorarna när det kritiska tänkandet ger vika för moralismen.

Otaliga gånger sedan jag blev ordförande för Stureplanscentern har jag fått höra att jag bör låta bli att diskutera två frågor – droger och sexarbete. Beröringsskräcken är enorm i just dessa två frågor, det kan liksom aldrig bli rätt. Människor verkar totalt ointresserade av att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och ofta bygger argumentationen på diffusa känslor mer än något annat. Samtidigt är det dessa två frågor som jag får allra flest kommentarer kring eftersom det är frågor som vår avdelning tidigare tagit tydlig ställning i, och det ställningstagandet har folk uppenbarligen en hel del åsikter om. Själv tycker jag det är synd att fokus på dessa frågor tenderar att kasta skugga över andra viktiga frågor som vi vill lyfta. Men trots alla välvilliga varningar kan jag inte låta bli att åtminstone försöka berätta hur jag ser på det som diskuterats de senaste dagarna.

Det finns bruk och det finns missbruk. Lagligt drogbruk är t.ex. det många av oss sysslar med när vi tar ett par glas vin på balkongen en ljummen vårkväll eller medvetet bestämmer oss för att gå ut och supa oss fulla för att vi blivit dumpade eller haft en tråkig vecka på jobbet. Lagligt drogbruk är även den där ciggen som vissa tar för att lugna ned sig efter ett gräl med partnern eller helt enkelt för att det är gott. Olagligt drogbruk kan vara kompisgänget som sitter hemma i köket, filosoferar och delar en joint. Det kan vara någon som lindrar sin ryggvärk med hjälp av några bloss cannabis. Det kan vara paret som odlar hemma för att deras sexliv blir lite roligare när de rökt på. Här handlar det alltså fortfarande om människor med förnuftet i bestånd som av egen fri vilja, efter övervägningar av de för- och nackdelar som de anser relevanta, använder droger. Det är givetvis fullt legitimt att påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vilja göra något som är så osunt för kroppen som att röka eller dricka alkohol, men med den logiken faller ju även sådant som godis, pizza, balett och ridning inom kategorin ”Saker som bör förbjudas”. Inte bara är de trevliga, de är även beroendeframkallande och hälsofarliga. Ibland väljer vi människor att ta risker för att vi tycker det positiva uppväger det negativa. Det är en del i att leva.

Drogmissbruk däremot är en annan sak. Den som är fast i ett missbruk är inte längre fri. Många av oss har i sin närhet personer som gått allt djupare in i missbruk som förvandlat kärleksfulla, roliga och intelligenta människor till sådana som ständigt ljuger, sällan minns vad man berättat, som är avtrubbade, trötta och deprimerade. Personer som i åratal lagt stora summor pengar på sitt missbruk, blivit lämnade av sina livspartners och konstant riskerar sina relationer till nära och kära när de tar sin drog. Inga ”interventions”, inga krav, inga tårfyllda vädjanden, inga ultimatum, inga morötter, inga konsekvenser får de här människorna ur sitt missbruk. Ofta är drogen laglig och heter alkohol. Vem tror att en kriminalisering av det här missbruket skulle hjälpa dem att bli sig själva igen?  När de redan har straffat sig själva på alla tänkbara sätt, tror någon verkligen att hotet om ett fängelsestraff skulle lösa problemet? Det de behöver är absolut inte ytterligare en sak att känna oro och skam över. Dessutom skulle de utan tvekan se till att få tag i sin drog alldeles oavsett hur svårtillgänglig den var. Och den ångest som en gång ledde dem in i missbruket skulle krävt sin bedövning oavsett om den var laglig eller inte. Det som behövs är att de här personerna får styrka och insikt nog att söka hjälp, styrka nog att våga visa sig svaga. För alkoholmissbruk finns det hjälp och stöd att få för att hitta en väg tillbaka, ändå är motståndet stort hos den som missbrukar. Föreställ er då situationen för de som stämplas som brottslingar ifall de blir påkomna eller söker hjälp, som fallet är om man missbrukar en olaglig drog. Det synsättet bidrar till att den som en gång tagit steget ”över kanten” ofta ser det som omöjligt att gå tillbaka igen.

Det finns en hel del forskning kring droger och den som letar kan allt som oftast hitta någon studie som stödjer de mest aparta åsikter i frågan. Något som vi dock kan säga med stor säkerhet är att den politik som förts i Sverige på det här området inte har fungerat. Inte bara har den lett till att tusentals människor dött i onödan och bidragit till att den grova brottsligheten fått starkt fäste, den har dessutom genom sina nolltolerans-kampanjer i skolorna och i samhället dödat alla möjligheter till sansade samtal om lösningar. Oavsett om vi gillar det eller inte så är både lagliga och olagliga droger redan en del av vår verklighet. Det minsta vi kan göra för de mest utsatta är att resonera utifrån den verkligheten. Sanningen är ju att vi egentligen har samma mål, att så få människor som möjligt ska fastna i drogmissbruk. Skillnaden är bara att vissa lägger fram förslag på möjliga lösningar medan en överväldigande majoritet hellre vill blunda, hålla för öronen och skrika ”Knark är bajs!”.

Bakom kulisserna i korvfabriken – Stureplanscentern träffar Johan Hedin

936343_10151352956717130_2118534135_nStureplanscenterns egne Johan Hedin lyckades arbeta sig hela vägen in i riksdagen. Som ledamot för Centerpartiet var han ansvarig för migrationspolitiken under en period som kom att präglas av allt från Syrienkonflikten och REVA-operationer i tunnelbanan, till det omdebatterade C-idéprogramsförslaget om fri invandring.

Den 14:e maj har vi glädjen att låta Johan bjuda oss med på en oförglömlig resa bakom migrationspolitikens kulisser, ända in till den svenska korvfabrikens epicentrum.

Kom och lyssna, diskutera och ställ dina frågor. Som vanligt är alla varmt välkomna oavsett färg på partibok eller ideologisk hemvist.

Samtalet börjar klockan 19.00 tisdagen den 14/5, men vi är på plats från 18.30 så kom i god tid och förhäng. Vi kommer för första gången att testa att vara på Hotellet, Linnégatan 18, så vi hoppas på bred uppslutning så att vi får komma tillbaka igen! Varmt välkomna!

Meddela gärna att du kommer på Facebookeventet

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.

Vänsterpartiet 2013

Foto: @pontusmattsson

Foto: @pontusmattsson

Till och med SD försöker hålla avarter på avstånd. Vad gör vänsterpartiet? Bilden ovan från demonstration idag.

De senaste åren har jag även sett Nordkoreanska flaggan och en flagga där man man uppmanar till stöd för FARC-gerillan. Jomensåatteh..

Vänsterpartiet tillsatte en utredning 2005 för att göra upp med sin historia, men ganska kort därefter hoppade utredare av eftersom gruppen verkade ha tillsatts för att möta debatten snarare än att söka sanningen. Till slut blev det några rapporter, men de ledde inte till någon uppmärksamhet och de verkar inte finnas kvar online. (Eller?)

Jonas Sjöstedt är ju en demokratisk västanfläkt jämfört med sin föregångare, men uppenbart har V ännu inte tagit avstånd från världens genom tidernas största mördarideologi. Skämmes!

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.

Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.

//Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern