Skrivet av johan 08-10-2009 | inga kommentarer
Idag bloggar stureplanscentermedlemmen Tommy T här på bloggen. Trevlig läsning!
En av liberalismens grundstenar är bejakandet av äganderätten. Detta är dock inte så okomplicerat som man först kan tycka. Jag tänkte ta exemplet som varit ivrigt debatterat den senaste tiden – upphovsrätten.
I vårt samhälle förväntar sig de flesta att, i normalfallet, arbeta under sina 65 år (i framtiden kanske mer) för att sedan kunna pensioneras och leva av sin pension som ett tack för de insatser man gjort för samhället. Det är den kontinuerliga produktiviteten som premieras av marknaden – hantverket baserat på kunskap och erfarenhet, den berömda arbetslinjen, gnetandet, jobbet bland annat.
Många liberaler anser att upphovsrätt är ett skydd för och främjar äganderätten. Detta är fullt förståeligt men jag tycker ändå att det kan vara en god idé att problematisera påståendet. Man skulle istället kunna se upphovsrätten, tvärtemot sedvanan, som en inskränkning i äganderätten. Problemet med upphovsrätten är att den förbjuder mig att hantera egendom så som jag kan hantera annan egendom. Jag kan kopiera ett bord atom för atom för att sedan sälja den vidare – detta går ej med ett filmklipp. Jag kan studera hur en bartender blandar en drink och sedan själv använda mig av hans recept och sprida detta vidare för allas njutning – detta går t ex ej för ett vaccin som drastiskt skulle kunna minska dödligheten av malaria i Afrika. Trots att jag köper en CD eller en medicin så tillåts jag alltså inte göra vad jag vill med det. Jag hindras av upphovsrätten att kopiera och förbättra något som jag köpt och därmed borde äga.
Ett annat argument för upphovsrättens existens är att den just gynnar och garanterar skapande och innovation. Detta kan möjligen vara fallet, men behöver inte vara en sant. Mig veterligen så har människan sedan urminnes tider varit en innovativ och skapande varelse – även utan upphovsrätten. Jag tror faktiskt att filmer skulle fortsätta produceras (med eller utan anslag), läkemedel skulle utvecklas och författare fortsätta skriva även om upphovsrätten försvann imorgon. Affärsmodellerna skulle bara se annorlunda ut. De som skapade i kommersiellt syfte skulle behöva hitta alternativa sätt att få inkomster. En artist skulle t ex behöva ha fler livekonserter, helt i enlighet med den kontinuerliga produktiviteten. En författare kanske skulle behöva gå ut och signera sina böcker oftare eller föreläsa i sitt ämne. Jag tror att det till och med skulle kunna vara så att utbudet av kreationer och innovationer skulle öka snarare än minska. Vi skulle t ex få se fler artister uppträda och fler författare träffa sina fans för signering. Fler företag skulle kunna spinna vidare på läkemedel och skapa förbättrade och billigare sådana.
Faktum är att upphovsrätten, utifrån ovan resonemang, ter sig hindra skapande eftersom den fördyrar och saktar ner utvecklingen genom att inte låta andra aktörer ta del av och bygga vidare på sådant som redan skapats – något som människan gjort sedan stenåldern. Människan har alltid sneglat på andra, kopierat och förbättrat – det ligger i vår natur.
Upphovsrätten varar ju dock inte för evigt. Upphovsrättslagen ger ett skydd under upphovsmannens hela livstid och därefter i ytterligare 70 år. Därefter blir verket allmängods och det blir fritt fram för att alla spinna vidare och förädla det. Kanske detta är kompromissen, men i min värld är detta helt absurt och gynnar endast särintressen och onödiga mellanhänder.
Frågan har visat sig viktig och laddad – inte minst för ungdomar och yngre vuxna som haft delning av favoritlåtar och filmer som en del av vardagen och som anammat PP:s retorik. Jag vill i och med denna, något provocerande ansats, belysa ämnet och förhoppningsvis skapa utrymme för en idédebatt.
Tommy T
Skrivet av Andreas 06-10-2009 | 1 kommentar
Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:
- har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,
- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller
- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.
Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.
Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.
Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.
Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.
Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.
Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.
Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.
Andreas Bjerke
Skrivet av tobias 24-09-2009 | 1 kommentar
Jag är övertygad om att det finns många bra poliser. De gör nytta och de har en sund och respekterande grundsyn. Men det räcker inte att många poliser är ambitiösa föredömen om polisens organisation inte mår bra. Det gör den uppenbart inte.
För få brott klaras upp och när det begås allvarliga brott som gårdagens värdedepårån får jag känslan av att polisen är helt oförberedd. Hoppas det bara är en känsla…
Ska man göra en anmälan eller hämta ut ett pass får man vänta och vänta… Självklart kommer det in färre anmälningar om man måste vänta 45 minuter.
Ett företag tjänar mer pengar när det är effektivt. Poliskåren kan fungera precis tvärtom. Finansieringen kommer genom anslag uppifrån. Görs jobbet riktigt bra kanske anslagen anses räcka och därför kanske de inte höjs? Den som gör jobbet dåligt och påvisar brister kanske får höjda anslag?
Jag hoppas verkligen att ingen tänker så som jag beskriver, men om enda chansen att få högre anslag är att påvisa brister så kommer dessa brister som ett brev på posten. Det är helt naturligt om det inte finns bättre incitament.
Polisen behöver bättre styrning, bättre ledarskap och bättre incitament. Då kanske vi får ett rättsamhälle som vi förtjänar.
Skrivet av tobias 21-09-2009 | 3 kommentarer
Jag läser om Norra Djurgårdsstaden i DN. Ett byggprojekt som på sikt ska bli 10 000 bostäder och 30 000 arbetsplatser. Det är glädjande att det byggs. Fler bostäder löser både samhälleliga problem och individuella problem. Stockholm får bättre möjligheter till utveckling och konkurrenskraft och individer får nånstans att bo helt enkelt. Det sägs att 200 000 står i bostadskö. Det är självklart svårt att veta hur många av dem som verkligen saknar bostad, men uppenbart är det att antalet lägenheter är för få.
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad gör det mindre attraktivt att bygga bostäder, men även om ett byggbolag vill bygga bostäder är de i händerna på politikers planerande. Detta planerande drar ut på tiden och även om politiker drev igenom Hammarby Sjöstad och nu Norra Djurgårdsstaden räcker inte bostäderna till. Bara om företagen själva får stå för planeringen kan de komma ikapp efterfrågan.
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ger sämre bostäder. I Hammarby Sjöstad fick flera hus mögelsaneras redan innan någon flyttat in. I min lägenhet som var nybyggd när jag flyttade in fanns mängder av fel och slarv. Varför blir det så? Jo, incitamenten att bygga rätt blir självklart mindre om byggbolagen vet att de får alla lägenheter sålda. Det behövs ingen Anders Borg för att räkna ut att det är lätt att sälja lägenheter på en marknad med hämmat utbud.
En bekant på ett större bostadsbolag sa att ”Vi bygger snabbt och åtgärdar det vi får klagomål på. Det blir billigare så.” Inom vilka andra marknader kan man vara lika cynisk?
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ökar risk för bostadsbubblor. Som bekant är vi mitt uppe i en finansiell kris som till stor del bygger på en amerikansk bostadsbubbla. Men situationen har varit väldigt olika i olika delstater. I Kalifornien som har en mycket reglerad bostadspolitik och tillståndsprövning dubblades bostadspriserna på 4 år. Denna prisstegring är till stor del ett resultat av att utbudet hämmades.
I Texas, där regleringen i praktiken är obefintlig steg priserna med 7% under samma tid. Konsekvenserna av bubblan i Kalifornien är total katastrof för många människor. I Texas är problemen betydligt mindre.
I Nacka och andra närförorter är helt vanliga villor värderade till 6-8 miljoner. Folk blir miljonärer på att politiken hämmar bostadsutbudet. Det vore betydligt sundare om folk blev rika på arbete istället.
Tobias Wahlqvist
Skrivet av Andreas 15-09-2009 | inga kommentarer
Vi fattar dagligen mängder med beslut. Det kan handla om allt ifrån val av studier och barnomsorg till vardagliga saker som vilken korv vi väljer på ICA. För att kunna fatta rationella beslut behöver vi viss information och kunskap. Av just den anledningen har också politikerna stiftat mängder med lagar som skall se till att producenter av varor ger konsumenterna nödvändig information som ska hjälpa dem i deras beslutsfattande. Producenterna är skyldiga att redogöra för kötthalten och ursprungsland på korven på samma sätt som fondbolag är skyldiga att redogöra för exakt vilka kostnader som har belastat kundernas fondsparande.
De flesta tycks vara överens om att detta är en rimlig och bra princip.
På samma sätt ska väljarna utvärdera de politiska alternativen. En mycket relevant fråga är då förstås om politikerna har levererat rimliga tjänster i förhållande till de skatter som medborgarna har bidragit med. Tyvärr är detta svårt idag. Till skillnad från redogörelsen för kötthalten i korven, eller fondavgifternas storlek är det svenska skattesystemet ytterst komplicerat och det är mycket svårt för medborgarna att få en överblick över de skatter de verkligen betalar. Detta problem skulle delvis kunna lösas med enkla medel.
Ett första steg för att förbättra förståelsen hos medborgarna vore att de fick en klar bild av hur mycket som togs ut i arbetsgivaravgifter. Detta skulle enkelt kunna lösas genom att man slutade dölja denna skatt och istället öppet redovisade hela skatteuttaget på de anställdas lönebesked.
Idag får t ex en inkomsttagare med 25 000 kronor i bruttolön betala en inkomstskatt på 6 244 kronor. Detta skulle lika gärna kunna redovisas som en bruttolön på 32 850 kronor och istället med en avdragen inkomstskatt på 14 094 kronor. Det vore rimligare eftersom det är just så verkligheten ser ut. En enkel åtgärd som varken påverkar skatteintäkterna, arbetsgivaren eller den anställde.
Är det inte precis lika rimligt att skatter redovisas öppet som att Scan redogör för kötthalten eller att SEB synliggör sina fondavgifter? Detta borde rimligen inte vara något som delar de politiska blocken. Vem kan argumentera för att bristande öppenhet och okunskap hos väljarna har en positiv inverkan på demokratin?
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 09-09-2009 | inga kommentarer
Ni har väl inte glömt kvällens begivenheter på Restaurang Republik?
Kl 18 är det öppet styrelsemöte. Alla betalande medlemmar i Stureplanscentern är välkomna.
Kl 20 är det vanligt stureplanscentermöte med Elisabeth Sandlund, som ska berätta om den oerhört politiserade Svenska Kyrkan. Alla – oavsett politisk och ideologisk (och religiös) övertygelse – är välkomna då.
Väl mött!
/Johan
Skrivet av johan | inga kommentarer
Idag skriver den nya stureplanscentermedlemmen Hans Tjernström om fribeloppet och vilket hinder detta kan vara för studenters företagande:
Centerpartiet har föreslagit en höjning av fribeloppet. Utöver att det kommer att underlätta den ekonomiska situationen för många av landets studenter uppmuntrar även en höjning av fribeloppet till arbete.
Rekordmånga studenter började i höst på landets högskolor och universitet. När de ansöker om lån eller bidrag frågar CSN hur mycket de kommer att tjäna under terminen. Ungefär 50 000 kr har du som student rätt att dra in per kalenderhalvår innan studiemedlet minskar. Och det innan skatt.
Det är intressant att fråga sig vem som ska bestämma hur mycket du ska arbeta vid sidan av dina studier. Fribeloppet blir på ett sätt ett tak för hur företagsam du får vara innan studiemedlet ryker. Dagens låga fribeloppsnivå sänder ut olyckliga signaler som leder till att vissa studenter, för att inte gå miste om studiemedel, håller sig på tryggt avstånd från arbetsmarknaden. Jobba, nej då mister jag mitt bidrag, resoneras det i universitetskorridorerna.
Fribeloppet träffar också fel många gånger. En student som säljer några fonder, eller sin lägenhet för att köpa en annan kan bli av med hela sitt studiemedel, utan att ha speciellt mycket pengar att tillgå. Klarar du av att både studera och arbeta borde det vara din ensak. En driftig student som framgångsrikt arbetar under studietiden borde släppas fram och inte hållas tillbaka av felaktiga incitament. I tider där ungdomsarbetslösheten skenar borde studenternas kontakt med arbetslivet värnas. För ingen kan väl tro att det är hälsosamt att studenter lever skyddade från arbetslivet under sin studietid.
Hans Tjernström, student och egen företagare
Skrivet av johan 07-09-2009 | 1 kommentar
Idag skriver Andreas Bjerke om skatter och solidaritet:
Jag tror att Sverige skulle må bra av sänkta skatter och därmed lägre offentliga utgifter. Det är en synpunkt jag har fört fram i åtskilliga sammanhang de senaste åren. Ofta har mina debattinlägg mötts med likartade reaktioner från rödgröna meningsmotståndare. Kritiken går ut på att jag är egoistisk, osolidarisk, hård, känslokall samt att jag saknar empatisk förmåga. Detta på grund av att jag vill ta från de fattiga och ge till de rika, sparka på arbetslösa och sjukskrivna samt att jag spottar på de sämst ställda.
Frågan är då vad som är solidaritet? I den svenska debatten har tyvärr Socialdemokraterna och de rödgröna lyckats få monopol på definitionen av solidaritetsbegreppet. Man är en god människa om man står för ett högt skattetryck och höga ersättningsnivåer till samtliga grupper som anser sig berättigade till bidrag, så som idrotts- och kulturföreningar, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, föräldralediga, barn och pensionärer.
Är jag då lika känslokall och ond som mina meningsmotståndare utmålar mig som? Ja, naturligtvis om vi köper deras definition rakt av. Det ironiska blir att denna definition och kritiken av mig som individ ofta kommer från rödgröna debattörer som får sin försörjning till 100 % baserade på offentliga utgifter. Det kan handla om heltidspolitiker som slår sig för bröstet och anser sig vara urtypen för en godhjärtad och solidarisk samhällsmedborgare. Detta bygger de på det faktum att de vill dela ut andras pengar till vad de som de själva har definierat som ”svaga grupper”.
Visst finns det behov av bidrag! Frågan är bara vem som egentligen står för solidaritet? Är det nödvändigtvis den socialdemokratiska politikern, eller kan det vara någon annan? Kan det kanske vara småföretagaren som satsar sitt eget sparkapital, belånar huset och riskerar hela sin tillvaro för att bygga upp ett framgångsrikt företag och därmed ge flera andra en möjlighet att försörja sig själva?
Eller kan det istället vara en borgerlig politiker som ifrågasätter om det är sunt att vi ska ha världens högsta sjukskrivningstal och om det verkligen är rimligt att jämtlänningar har 50 % högre sjukfrånvaro än stockholmare? Det vill säga en politiker som vågar ifrågasätta ”solidariteten” och som är beredd att satsa 17 miljarder kr på att återanpassa dessa individer till samhället och arbetsmarknaden istället för att propagera för möjligheterna till fler bidragsberoende?
Ni får fortsätta att kalla mig hård, känslokall och osolidarisk, men jag är övertygad om att vi behöver ett Sverige med lägre skatter. Ett Sverige där socialbidragstagare ges en möjlighet till egenförsörjning genom sin egen drivkraft och sitt eget arbete, där individer får en möjlighet att förverkliga drömmar genom den frihet och det självförverkligande som man upplever som egenföretagare, som ger fattiga pensionärer möjligheter till en socialt stimulerande miljö genom extraarbete, som uppmuntrar till studier och belönar studielånstagare med en högre extra nettoinkomst, där företag kan anställa fler och ge arbetslösa en möjlighet att visa upp den kompetens de besitter, där sjuka kan jobba extra utan att förlora sina nödvändiga bidrag och där de kan få välja en vårdgivare de själva tror har redskapen att förbättra deras hälsa, där vanliga medborgare kan bygga upp ett sparkapital och därmed vara delvis oberoende av godtyckliga bedömningar från a-kassa och Försäkringskassa när situationen förändras, där företag kan anställa utan de risker LAS medför och vågar prova vad en nytänd utbränd kan utföra och där kultur- och idrottsföreningar inte enbart är beroende av politiska beslut utan också får ta del av bidrag på frivillig basis från individer som själva har fått utvärdera sina investeringsprojekt.
Jag är övertygad om att vi i Stureplanscentern även fortsättningsvis kommer att bemötas med argument kring vår egoism och vår brist på solidaritet. Personligen tycker jag att vi alla som anser att solidariska människor kan vara andra än socialdemokratiska politiker som vill spendera andras pengar har mycket att göra. Vi måste aktivt ta debatten, agera, argumentera och successivt försöka få omvärlden att förstå att begrepp som Stureplanscentern, solidaritet och omtanke kan, och bör, gå hand i hand.
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 02-09-2009 | inga kommentarer
Idag bloggar stureplanscentermedlemmen Pontus Löfstrand om frihet och tolerans i ett läsvärt inlägg, som också – trevligt nog - kopplar an till Margaret Thatcher. Trevlig läsning!
—
Tolerans och frihet går hand i hand. Frihetens grundvalar ska skyddas av staten men toleransen kan bara den enskilde ge en annan människa. Då jag har utrymme att definiera mig själv och att växa i en helt eller delvis annan riktning än någon annan, då ökar chansen för välbefinnande samt sannolikheten att jag ska tillåta någon annan att leva på sitt sätt. Samtidigt måste jag se till att ge andra utrymme, eftersom begränsat uttryckandet av det fria ordet till att endast rymma idéer jag själv gillar, betyder att det inte längre är fritt.
De individuella friheternas utrymme kan dock grusas rejält av intervenerande politiker och stater. Fortfarande idag i Sverige besätts ett trossamfunds styrande organ av partipolitiken. Förhoppningsvis äger dock kyrkovalet rum för sista gången denna höst. Hasse Alfredsson sketch om pastor Jansson ger fortfarande ett högaktuellt exempel på den politiskt kringskurnes tros-ofrihet och kafka-artade brist på manövreringsutrymme.
Vad vi behöver är ett politiskt ledarskap som slår vakt om den demokratiska, dynamiska och pluralistiska statens kärnvärde, att ge oss alla ett lika skydd att vara olika. Stark inspiration finns i detta korta tal av Margaret Thatcher.
9 september gästar Elisabeth Sandlund, kännare av både ideellt och politiskt styrda kyrkor, oss för att berätta om det politiska styret av Svenska kyrkan.
På ämnena tolerans och kyrkans frihet har jag tidigare skrivit i SvD och Helen Törnqvist kandidat till Kyrkomötet för C om att Svenska kyrkan måste avpolitiseras i Dagen. Se gärna: http://www.svd.se/opinion/synpunkt/artikel_3306209.svd och http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174644
Pontus Löfstrand
Skrivet av johan 29-08-2009 | inga kommentarer
Samtidigt som Moderaternas stämma gör allt vad den kan för att omfamna gammaldags socialdemokrati, skriver vår partiledare Maud Olofsson en oerhört viktig artikel på SvD Brännpunkt.
Det är socialistisk politik som har skapat de problem vi har med arbetslöshet och utanförskap. Det är ingen vild ansats att hävda att socialism inte heller kommer att vara lösningen.
Det är (eller borde åtminstone) vara helt självklart att företagen själva ska bestämma vem de ska anställa när man behöver utöka personalstyrkan.
På samma sätt borde det rimligtvis vara företaget som avgör vem som är mest lämplig att vara kvar, vid de tillfällen man måste dra ner.
Moderaternas försvar för LAS är obegripligt och oförlåtligt. Maud Olofsson och Centerpartiet är de enda som vågar utmana det socialistiska problemformuleringsprivilegiet och säger det som behövs sägas.
I debattartikeln sätter Maud Olofsson ned foten kring viktiga politiska principer och man kan inte annat än älska följande citat:
”Sverige ska bli ett land där det är möjligt att bli rik både på arbete och företagande.”
Man ska kunna bli rik. På arbete. I Sverige. Poesi! 
—
Läs även andra Centerbloggar om detta: Per Ankersjö, Helen Törnqvist, Oscar Fredriksson och Johan Hedin, PL&C.
