Kategoriarkiv: skatter

Sexigt att betala skatt?

Att det är sexigt att betala skatt har sagts förut och nu igen av Fredrik Virtanen i Aftonbladet. De jag hört använda uttrycket har gemensamt att de har gott om pengar och därmed råd att vara generösa. Även om det bara är hypotetiskt. Att vilja lova bort sina pengar i teorin är ju ingen kostnad, det kan man väl bara vinna sympati för?

Andra, kanske ensamstående föräldrar med barn i närförort, har inte råd att vara lika generösa. Skatten är varannan intjänad krona om man räknar in alla skatter. Dessa är högst i världen för gruppen låginkomsttagare. Tror Fredrik att dessa personer tycker att skatt är sexigt? De allra flesta har mycket låga marginaler och det bästa för deras trygghet lär vara möjligheten att kunna spara en liten liten slant av sina egna pengar i stället för att skatta bort dem.

Många offentliga tjänster är viktiga och det behövs en bra finansiering för detta. Jag tror att de allra flesta tycker att det är ok att betala skatt för bra sjukvård, bra skolor och att lagen upprätthålls på ett rättssäkert sätt. Problemet är att politiker gör så oerhört mycket mer för Fredriks och mina pengar. Slöseriombudsmannen har uppmärksammat många absurda exempel på hur skattemedel används, men exemplen är många fler och det rör sig om oerhörda summor. Graden av sexighet sjunker markant när man tänker in detta – såvida man inte har en pervers läggning förstås.

Fredrik målar också upp en bild av välfärdstjänster i kris. Eftersom vi redan har världens högsta skatter, men ändå inte har tillräckligt bra vård – Vad får Fredrik att tro att pengar är lösningen? Europas bästa vård finns i Nederländerna. Det enda land som inte har skenande sjukvårdskostnader. Där kan man lära sig något! (Speciellt svenska politiker)

För så är det. Tjänster blir inte nödvändigtvis bättre av pengar. Tjänster blir bättre av smart arbete. Kommunpolitiker kan arbeta hårt för att ex. skolan ska fungera bättre, men allt för ofta sköts skolan med vänster hand medan politikerna fokuserar på roliga prestigeprojekt i stället. De håller kommunalskatten hög för att få råd med allt, men i slutändan gör det ingen skillnad annat än att kommuninnevånarna skattas onödigt hårt. Sexigt?

De politiker som använder våra pengar lättvindigt borde göra studiebesök i våra liv och ta reda på hur skattepengarna jobbats ihop från början. Våra pengar har skapats av hårt arbete och bör respekteras därefter.

Trots att alla svenskar fått skattesänkningar senaste åren är vi fortfarande bland de som betalar allra högst skatter i världen. En av alla som fått mer i plånboken är du Fredrik. Du har mer pengar kvar och det står dig fritt att använda dem hur du vill. I stället för att önska högre skatter för dem som behöver sina pengar bör du föregå med gott exempel och göra bra saker för DINA pengar. Det kan nog vara snudd på sexigt faktiskt.

Tobias Wahlqvist – Stureplanscentern

Är Stureplanscentern solidarisk?

Idag skriver Andreas Bjerke om skatter och solidaritet:

Jag tror att Sverige skulle må bra av sänkta skatter och därmed lägre offentliga utgifter. Det är en synpunkt jag har fört fram i åtskilliga sammanhang de senaste åren. Ofta har mina debattinlägg mötts med likartade reaktioner från rödgröna meningsmotståndare. Kritiken går ut på att jag är egoistisk, osolidarisk, hård, känslokall samt att jag saknar empatisk förmåga. Detta på grund av att jag vill ta från de fattiga och ge till de rika, sparka på arbetslösa och sjukskrivna samt att jag spottar på de sämst ställda.

Frågan är då vad som är solidaritet? I den svenska debatten har tyvärr Socialdemokraterna och de rödgröna lyckats få monopol på definitionen av solidaritetsbegreppet. Man är en god människa om man står för ett högt skattetryck och höga ersättningsnivåer till samtliga grupper som anser sig berättigade till bidrag, så som idrotts- och kulturföreningar, arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade, föräldralediga, barn och pensionärer.

Är jag då lika känslokall och ond som mina meningsmotståndare utmålar mig som? Ja, naturligtvis om vi köper deras definition rakt av. Det ironiska blir att denna definition och kritiken av mig som individ ofta kommer från rödgröna debattörer som får sin försörjning till 100 % baserade på offentliga utgifter. Det kan handla om heltidspolitiker som slår sig för bröstet och anser sig vara urtypen för en godhjärtad och solidarisk samhällsmedborgare. Detta bygger de på det faktum att de vill dela ut andras pengar till vad de som de själva har definierat som ”svaga grupper”.

Visst finns det behov av bidrag! Frågan är bara vem som egentligen står för solidaritet? Är det nödvändigtvis den socialdemokratiska politikern, eller kan det vara någon annan? Kan det kanske vara småföretagaren som satsar sitt eget sparkapital, belånar huset och riskerar hela sin tillvaro för att bygga upp ett framgångsrikt företag och därmed ge flera andra en möjlighet att försörja sig själva?

Eller kan det istället vara en borgerlig politiker som ifrågasätter om det är sunt att vi ska ha världens högsta sjukskrivningstal och om det verkligen är rimligt att jämtlänningar har 50 % högre sjukfrånvaro än stockholmare? Det vill säga en politiker som vågar ifrågasätta ”solidariteten” och som är beredd att satsa 17 miljarder kr på att återanpassa dessa individer till samhället och arbetsmarknaden istället för att propagera för möjligheterna till fler bidragsberoende?

Ni får fortsätta att kalla mig hård, känslokall och osolidarisk, men jag är övertygad om att vi behöver ett Sverige med lägre skatter. Ett Sverige där socialbidragstagare ges en möjlighet till egenförsörjning genom sin egen drivkraft och sitt eget arbete, där individer får en möjlighet att förverkliga drömmar genom den frihet och det självförverkligande som man upplever som egenföretagare, som ger fattiga pensionärer möjligheter till en socialt stimulerande miljö genom extraarbete, som uppmuntrar till studier och belönar studielånstagare med en högre extra nettoinkomst, där företag kan anställa fler och ge arbetslösa en möjlighet att visa upp den kompetens de besitter, där sjuka kan jobba extra utan att förlora sina nödvändiga bidrag och där de kan få välja en vårdgivare de själva tror har redskapen att förbättra deras hälsa, där vanliga medborgare kan bygga upp ett sparkapital och därmed vara delvis oberoende av godtyckliga bedömningar från a-kassa och Försäkringskassa när situationen förändras, där företag kan anställa utan de risker LAS medför och vågar prova vad en nytänd utbränd kan utföra och där kultur- och idrottsföreningar inte enbart är beroende av politiska beslut utan också får ta del av bidrag på frivillig basis från individer som själva har fått utvärdera sina investeringsprojekt.

Jag är övertygad om att vi i Stureplanscentern även fortsättningsvis kommer att bemötas med argument kring vår egoism och vår brist på solidaritet. Personligen tycker jag att vi alla som anser att solidariska människor kan vara andra än socialdemokratiska politiker som vill spendera andras pengar har mycket att göra. Vi måste aktivt ta debatten, agera, argumentera och successivt försöka få omvärlden att förstå att begrepp som Stureplanscentern, solidaritet och omtanke kan, och bör, gå hand i hand.

Andreas Bjerke

Skattekonto till alla!

Bland Stureplanscenterns medlemmar finns en överrepresentation av små- och egenföretagare. Bland sådana är i regel skattefrågan långt mer aktuell än hos andra och man kan undra varför.

Det är ju inte så att företagare betalar mer skatt än de som arbetar som anställda. Tvärtom faktiskt.

Det finns möjlighet att ta ut en viss del av vinsten lågbeskattat i fåmansbolag.

Kanske det beror på att skatterna är så mycket synligare för företagare än för anställda?

Det faktum att man som anställd aldrig ser de skatter man betalar är antagligen en starkt bidragande orsak till att väljarna tillåter skattetrycket att vara så pass högt. Alla förstår nog inte riktigt hur mycket man verkligen betalar varje månad.

Lek med tanken att systemet med källskatt ersätts med ett system med skattekonto. Att var och en istället betalar sina skatter och avgifter själva, precis som t ex egenföretagare gör.

Ett räkneexempel där en anställd tjänar 28000:- i månaden och bor i Örebro ger vid handen att arbetsgivarens lönekostnad är 37.078:- per månad.

Denna summa skulle utbetalas till den anställde som sedan betalar in skatten på sitt skattekonto. Varje månad. Räkningen till Skatteverket skulle då vara på 20.541:- (jobbskattaavdrag om 1.216:- avräknat)

Det skulle vara den största kostnaden varje månad. Mer än hyran. Mer än maten.

Och visst vore det väl sunt om fler började fråga sig vad vi egentligen får för skattepengarna? En högre medvetenhet kring beloppen kommer också att väcka en diskussion om hur medlen används.

Det kanske är så att de flesta i vårt avlånga land ändå vill ha ett högskattesamhälle, men oavsett vilken nivå på skatterna vi vill ha måste det ju alltid vara bättre att skatterna används så effektivt som möjligt. Att vi får ut det mesta och bästa möjliga för pengarna, oaktat hur de ska användas.

Faktum är att detta skulle vara möjligt att genomföra idag. Det är lika enkelt som att betala vilken räkning som helst. Hundratusentals svenskar har redan skattekonto och alla egenföretagare får varje år en plan för preliminärskatt som ska betalas in varje månad. Det är ett helt skalbart system som skatteverket byggt för detta ändamål och det är inga stora modifieringar som skulle krävas för ett skattekontosystem för alla.

Det skulle till och med fungera bättre för anställda än för egenföretagare, eftersom anställdas inkomster är långt mer jämnt fördelade över året än för de flesta företagare.

Integritetsaspekten är heller inte helt oviktig. Arbetsgivaren har faktiskt inte någonting med att göra hur din privatekonomi ser ut i övrigt.

Värderingsskifte nödvändigt för att vi ska ha kraft att möta såväl miljöproblemen som andra samhällsproblem

Jag har skrivit om det här förr på min egen blogg, peace, love and capitalism.

Om du känner mig är det också troligt att du har hört detta förut. Jag brukar nämligen berätta om det för alla som är intresserade. (Samt ett flertal till.)

Häromåret kom det ett par glada och kloka forskare och hälsade på kontoret. De behövde hjälp med PR och lobbying. De hade kommit på en fantastisk metod för att lösa ett stort miljöproblem och nu behövdes det bara att någon/dom/allmänheten/rättvisan begrep detta, så skulle en fullskalig implementation finansieras och genomföras och miljöproblemet skulle vara löst.

De första de säger till oss att de ”inte gör detta för att tjäna pengar”. Vi undrar naturligtvis varför i all fridens dar de inte vill tjäna pengar!? Det finns ett enormt värde i den lösning de har tagit fram och även om det rör sig om stora investeringar går det lätt att räkna hem.

Vi jobbar och tjänar pengar och det är borde vara världens naturligaste sak. Om man dessutom kan tjäna pengar på en så bra sak som något som samtidigt löser ett allvarligt miljöproblem är det väl dubbelt rätt!

Vi hjälpte dem lite grand och tog fram en webbplats och gav ett par handfasta råd, några kontakter och skrev ner en enkel plan för pressbearbetning.

Sedan hände inte så mycket.

De glada forskarna har gått vidare och börjat skissa på en helt ny teknik för att lösa samma eller något annat problem. Och så kommer de antagligen fortsätta.Det talas en hel del om riskkapitalförsörjningen, men det är delvis ett feltänk.

Naturligtvis behövs det riskkapital och investeringar. Vi behöver se över hela politiken kring det, från förmögenhetsbildning till skatter och begränsande regler. Men det är ett steg som saknas.

Om kunskapen och kapitalet är bränslet så är entreprenören gnistan som slår igång hela processen.

Sedan en tid jagar amerikanska investerare över hela världen efter bra miljöteknikprojekt att äga och de hittar många i Sverige. Det är i sig bra. Det skapar svenska jobb och ny och viktig teknik kommer ut på marknaden som kommer att bidra till att lösa miljöproblemen.

Men vi hamnar inte överst i marknadsekonomins värdekedja. Forskning och kanske viss tillverkning kommer att finnas här, men de stora pengarna hamnar hos den som äger och det gör vi inte.

Nu kommer säkert någon vänsteraktivist ta detta som en inteckning på att kapitalismen är förkastlig och att gränserna borde stängas omedelbums för såväl kapital som amerikaner, men då glömmer man att den nya miljötekniken inte hade kommit till stånd överhuvudtaget, om det inte hade varit för dem som ser affärsmöjligheterna och har kunskapen och ryggraden att faktiskt få det att hända.

Miljöpartiet visar återigen att de inte förstår sig på hur entreprenörskap fungerar när de föreslår något så dumt som statliga riskkapitalfonder för miljöteknik. Detta kommer inte fungera bättre än stålverk 80 eller miljardstöden till varvsindustrin.

Staten är en dålig ägare.

Staten är en urusel entreprenör.

Möjligen är detta det mest övertygande beviset på att miljöpartiet är – eller åtminstone har varit – ett socialistiskt parti och det är väl inget fel i det, men några miljöproblem kommer inte att bli lösta.

Istället ska man naturligtvis ta tillvara på den lilla klick av entreprenörskap som faktiskt finns i landet. Låta den frodas och växa. Det är bra för alla. Bra för miljön. Bra för välfärden.

Istället för att satsa skattebetalarnas pengar på statlig riskkapitalism bör man se över några av de skatter som idag är ett stort hinder för miljökapitalismen.

Kapitalbeskattningen är en självklar sak, men framförallt hur dubbelbeskattningen och de s.k. 3:12-reglerna slår mot entreprenörsdrivna företagare.

I små företag är även löneskatterna oproportionerligt höga och avslår ekonomisk möjlighet för många att leva på sitt entreprenörskap. Till löneskatterna räknar jag även sociala avgifter, vilka för t ex egenföretagare är fullständigt barocka, eftersom man endast i undantagsfall kan utnyttja de system som man genom dem finansierar.

Avskaffandet av förmögenhetsskatten är en viktig symbolfråga och garanterat kommer mer pengar att stanna i landet nu, men det är långt ifrån tillräckligt.

Det rådande systemet är anpassat för lönearbetare med en jämn livsinkomst med kontrollerade årliga ökningar. För dem är skattesystemet rimligt, även om skatterna är höga.

För entreprenörsföretagare som kanske tjänar väldigt lite under ett par år, för att sedan dunka hem en rejäl skrälldus ett tredje, blir den progressiva hårdbeskattningen orimlig och orättvis.

Visst går det att periodisera och hålla på med en viss del, men långt långt ifrån tillräckligt.

Dessutom är det bättre för alla om entreprenörssjälar gör det de är bra på – driva igenom nya idéer och drömma galna drömmar. Inte att sitta vid excelarket.

Det finns säkert många sätt att möta en mer positiv framtid. Kanske plattskatt är en bra lösning? Kanske man kan utforma ett annat skattesystem som löser de grundläggande problemet – att inte lägga en hämsko över entreprenörskapet och kväva dess gnista.

Oavsett hur det ska lösas behövs det först en genomgående värderingsförskjutning. Vi måste en gång för alla göra upp med det socialistiska arvet som fortfarande tillåts sätta ramarna för det mesta av debatten i vårt avlånga land.