Kategoriarkiv: sjukvård

Låt oss prata om abort

Efter att det blev känt att Elisabeth Svantesson tillträder som ny arbetsmarknadsminister har diskussionen om kvinnors rätt till sina egna kroppar tagit ny fart. Elisabeth Svantesson har ett förflutet inom organisationen ”Ja till livet”, en organisation som arbetar hårt för att ytterligare begränsa aborträtten och skuldbelägga de kvinnor som väljer att avsluta en graviditet.

Glädjande i sammanhanget är att många röster höjts om att Elisabeth Svantesson bör ta avstånd från sin tidigare ståndpunkt och det har hon också till viss del gjort. Det som dock oroar mig är hur många det ändå är som verkar tycka att det kan finnas en poäng i att, med moraliska argument om att man dödar barn, avskräcka unga kvinnor från att genomgå abort. Min uppfattning är den motsatta. Vi bör göra allt vi kan för att den som funderar på att avsluta en oönskad graviditet ska slippa känna skuld och skam. Väl övervägda beslut kommer tyvärr sällan ur sådana känslor. För att förebygga oönskade graviditeter bör fokus istället ligga på att framhäva fördelarna med preventivmedel.

Jag har dock själv blivit gravid, trots ihärdigt p-pillerknaprande. Under den perioden bodde jag i Förenade Arabemiraten och där är alla icke-medicinska aborter förbjudna. När jag upptäckte att jag var gravid fanns det ingen vilja hos mig att välkomna ett barn till världen. Det gällde därför att hitta ett sätt att avsluta graviditeten för att sedan kunna fortsätta leva mitt liv. När jag, väldigt försiktigt, började höra mig för om möjligheterna fick jag snabbt lära mig att det fanns en hel del otrygga alternativ för den som inte hade möjlighet att ta sig ut ur landet. Det var någons kusin som jobbade som barnflicka, men som kunde en del knep. Det fanns en man som man kunde ringa och sedan möta upp på något hotell. Det var till och med någon som sa att hon kände en veterinär som kanske kunde hjälpa till. Då jag blev inbokad på en jobbresa till Thailand bokade jag tid på en laglig klinik som jag blivit tipsad om. Den visade sig dock i princip vara ett hål i väggen där abortpiller delades ut. Efter några varningar om hur ont det skulle göra, och hur mycket det skulle blöda, förväntades man klara av resten själv. Såhär, och många gånger mycket värre, ser verkligheten ut för kvinnor runt om i världen. I Sverige har vi kommit långt på det här området och det ska vi vara oändligt glada över. För min del genomfördes aborten slutligen till stor kostnad på en säker klinik i England under en annan jobbresa, men att vara så privilegierad är få förunnat.

Alla människor har rätt att bestämma över sina egna kroppar och så även gravida kvinnor. Runt om i världen sätter kvinnor fortfarande sina liv på spel för att slippa tvingas in i mödraskap och så kan det inte få fortsätta. Samtidigt finns det mer att göra även i Sverige för att kvinnor som funderar på, eller som valt, att avsluta en graviditet ska slippa känna skuld, skam och dåligt samvete. Vi kan alla bidra till en avdramatisering genom att prata öppet om abort på samma sätt som vilket medicinskt ingrepp som helst. För vissa är det en traumatisk upplevelse och för andra är det inte värre än att operera bort en visdomstand, men att tabubelägga ämnet tjänar ingen på.

Johnny

Johnny Munkhammar

Stureplanscentervännen Johnny Munkhammar har gått bort. Det finns mycket att säga, men jag tänker bland annat på hans mycket lärorika besök hos oss där han pratade om hur sjukvården kunde bli bättre. Nederländerna är ett föredöme som erbjuder europas bästa vård samtidigt som de är det enda land i Europa som inte har stegrande sjukvårdskostnader.

Johnnys sjukdom gjorde inte att han gav upp eller växlade ner. Istället tog han chansen att studera hur sjukvården fungerar från insidan. Det resulterade bland annat i boken Helt sjukt!  och artikeln Så kan nästa generation få ännu bättre cancerbehandling än jag.

Om vi lär av Johnnys kunskaper istället för att hålla fast vid politiska dogmer är det möjligt att färre dör av cancer i framtiden. Det vore väl ett fint sätt att hedra hans minne?

Vården är viktigare än upplåtelseformen

Stureplanscenterbloggen fick lite av ett nytt liv efter det senaste styrelsemötet där vi beslutade om att styrelsens ledamöter skulle skriva varsin dag och att bloggen också öppnas upp för alla medlemmar i avdelningen som vill skriva något som man tycker är angeläget.

Idag är det medlemmen Robert Thorburn som skriver ett intressant, gripande och personligt inlägg om sjukvården och hur viktigt det är att inte stänga dörrarna för nya organisationsformer som kan förbättra och utveckla verksamheten:

För sex och ett halvt år sedan, veckan efter att min fru och jag hade gift oss, gick min mamma bort i cancer. Hon hade då kämpat mot sin sjukdom i flera år. Som om inte det var nog hade hon dessutom tvingats till upprepade kamper med sjukvården. Under de sista två-tre åren hann hon bli felmedicinerad upprepade gånger, felopererad respektive nästan felopererad (hon protesterde högljutt är läkarna började rita på fel ben inför operationen – de hade skrivit fel i journalen). När hon anmälde en läkare för en felbehandling var det läkarens egen chef som utredde det hela. Denna överläkare kom fram till att felbehandlingen berodde på ”dålig personkemi” och att patienten borde ha sökt sig till en annan läkare…

Jag var själv med på ett besök hos en läkare där medicineringen skulle diskuteras. När vi kom dit så hade man tappat bort röntgenbilderna. Ny röntgen och nytt besök således – och en fördröjning på flera veckor i ett kritiskt skede av sjukdomen. Alla problem hon var med om skulle kunna fylla en hel bok. Med det här i bakhuvudet känns det som ett rent hån när två professorer från Radiumhemmet i en debattartikel på SvD Brännpunkt varnar för att privatisera vården.

De skriver bland annat ”En patient ska inte själv behöva leta efter resurser i vården eller vara utsatt för marknadskrafter där vinstintressen kan vara styrande.” Precis som om den offentliga vården är ofelbar. Och varför blir man ”utsatt” för marknadskrafter? Man skulle önska att det fanns marknadskrafter så att det blev en konkurrens, så att det var möjligt att sätta press på dåliga vårdinrättningar.

Professorerna är säkert duktiga på att behandla cancer men de förstår sig inte på marknadsekonomi eller själva idén med att öppna för privata alternativ i vården. Deras argument är en variant på det gamla uttrycket ”skattepengar ska inte hamna i privata fickor” som vi hört till leda från vänsterhåll.

Det är ett sånt där bedrägligt känslosamt och skenbart rättfärdigt uttalande. I undertexten finns ofta att det är fel att tjäna pengar på att hjälpa människor som råkat illa ut (däremot är det av någon anledning aldrig någon som kritiserar att man tjänar pengar på läsk, godis och tobak som är dåligt för hälsan). De som säger så vill ofta gärna antyda att vi kommer att ösa ned våra surt avstådda skattepengar i giriga och samvetslösa kapitalisters fickor till ingen nytta. De vill måla upp en bild av att allt blir bättre om bara staten får ha hand om skatteslantarna. Dessutom vill man ofta få det att verka som om privata aktörer som arbetar åt staten vore något nytt och hotande, nästan som ett borgerligt systemskifte där man ska dela ut statens pengar till näringslivet. Inget kunde vara mer fel.

När man hör detta uttalande kan man passa på att fråga – ska vi ha statliga byggbolag som bygger våra skolor och sjukhus, ska vi förstatliga läkemedelsindustrin, läromedelsproduktion, produktion av medicinteknik, städning på sjukhus, skolor och kommunhus och så vidare? Det är ju så att många, om inte alla, skattefinansierade verksamheter är beroende av privata, vinstdrivande aktörer för att de ska fungera. Skattepengar hamnar i privata fickor redan idag – tack och lov. Alternativet är att staten kontrollerar hela näringslivet.

Vad det handlar om är att den offentliga sektorn måste vara bra på upphandling. En grundregel är ”som man frågar får man svar”. Det gäller alltid. Det finns såklart en risk att människor uppträder ohederligt eller omoraliskt. Men det lär inte vara någon skillnad på om man har en offentlig eller privat arbetsgivare. För ett litet tag sedan fick jag till exempel höra om en tjänsteman på en av Stockholms kranskommuner som hade delat ut inbetalningskort i brevlådorna i ett bostadsområde. Han hade medverkat till att de boende i ett område fick kommunalt vatten och avlopp och nu ville han att alla skulle betala in 1500 kr till hans privata postgiro. Den förre rikspolischefen fick gå eftersom han styrde allt för hårt på statistik. Det gjorde att polisen hellre jagade rattfyllon på onsdagförmiddag än på fredag kväll eller lördag morgon. Då hann man nämligen med flera kontroller när man inte riskerade att ta fast så många. De statistiska målen nåddes. Som man frågar får man svar.

Det måste vara tydligt vad som skall levereras, när det ska levereras, i vilken kvantitet, till vilken kvalitet och inte minst vad det kostar när man inte håller vad man lovat. När upphandlingar sköts oprofessionellt och när man inte förmår att ställa rätt krav så blir det ofrånkomligen fel. Det finns rader av andra exempel på detta. Landsting som har gjort upphandlingar av busstrafiken utan att ställa tillräckligt hårda krav på kvaliteten utan istället enbart har fokuserat på att pressa priset. Frågar man efter billig busstrafik men inte efter hög ”leveranssäkerhet” så får man bara billig busstrafik. Då skapar man incitament för dem som driver busstrafiken att skära ned på underhållet. Som man frågar får man svar. Så enkelt är det.

De två professorerna skriver i sin artikel att ”Privat sjukvård styrs av vinstmöjligheter. Följden blir att den privata sektorn tar sig an de ­patienter som kostar minst och är lättast att behandla.” Tydligare än så här kan man knappast säga det. Att man inte förstår sig på marknadsekonmi alltså. Privat sjukvård styrs av vinstmöjligheter – ja, så långt är det rätt. Men sen blir det fel. Följden blir nämligen att den privata sjukvården kommer att göra det som är mest lönsamt. Om vi har en offentligt finansierad vård så är det också ”det offentliga” som sätter ramarna för vad som är lönsamt. Det är de som ska lära sig ställa frågorna. Då kan vi äntligen få mer skattepengar i privata fickor – det är nämligen där de gör bäst nytta.

Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern.