Kategoriarkiv: Okategoriserade

Är jag feminist?

Jag har lärt mig att klart och tydligt svara ja på den frågan, utan att tveka, utan att problematisera. För om man vill prata om jämställdhet är det bäst att man börjar med att kalla sig feminist. Annars kommer samtalet inte att handla om jämställdhet utan om varför man inte vill kalla sig feminist.

Så inleds min senaste debattartikel. Läs vidare hos Nyheter24!
//Johanna

Kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt

Häromdagen skickade jag och Fredrick Federley en debattare till SvD om att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt. De tackade nej, men har idag publicerat två andra artiklar på samma tema. Det är glädjande att vi är flera som kan driva frågan och här kan ni ta del av vårt resonemang.

Efter domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det, trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom, har många röster höjts om att införa samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen. Vi i Centerpartiet är för en sådan förändring, men anser samtidigt att det behövs fler åtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt.

Det har under en längre tid varit tydligt att den våldtäktslagstiftning som finns på plats idag inte tillräckligt väl stämmer överens med de flesta människors uppfattning om vad som är ok och inte när det kommer till sex. På senare tid har detta diskuterats allt flitigare efter ett antal uppmärksammade fall där förövare friats trots grova övergrepp eftersom något uppsåt inte kunnat bevisas. Det nämnda fallet exemplifierar problemet med lagstiftningen tydligt eftersom båda parter enligt domen är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar. Men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex, och upprepade gånger bad honom sluta, så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler. Tingsrätten menar att en våldtäkt har skett, men mannen döms inte eftersom det inte kunnat bevisas att han haft något uppsåt att våldta henne. Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men om vi i det här fallet utgår ifrån att båda parter talat sanning är det ändå svårt att fullt ut känna förståelse för domslutet. Om upprepande av nej och sluta inte i rätten anses vara tillräckligt för att någon ska förstå att man inte vill fortsätta, vad har man då som offer för möjligheter kvar att hävda att man tydliggjort att man inte ville?

I Norge finns sedan år 2000 en lag som innebär att den gärningsman som utför ett sexuellt umgänge vid ett tillfälle då det för gemene man hade varit uppenbart att den andra partnern inte samtyckte ska kunna dömas till ansvar. Liknande lagstiftning finns redan inom andra områden i Sverige såsom exempelvis vårdslöshet i trafik. Den kritik som förts fram mot ett sådant införande i våldtäktslagstiftningen är att det skulle kunna sätta mer fokus på offret än dagens lagstiftning. I Norge verkar man dock inte ha sett den typen av utveckling. Det som skulle vara bra med en sådan lag är att den skulle minska möjligheten för förövare att komma undan med att man inte förstod att nej betydde nej. Den skulle även ge en möjlighet för rätten att döma till offrets fördel i sådana fall där två års fängelse, som är minimistraffet vid våldtäkt idag, kan anses vara en orimlig åtgärd men där ett mildare straff anses lämpligt. Det är dock på intet vis ämnat att leda till att straffen för sexualbrott generellt sänks.

Under helgen möttes flera tusen människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sitt stöd för att samtycke ska vara en självklarhet vid sex. Det är viktigt att den här kraftsamlingen också mynnar ut i något som leder till verklig förbättring. Vi menar inte att varken ett införande av samtyckeskrav eller oaktsamhetslagstiftning skulle lösa hela problemet, men det skulle vara några pusselbitar. Det allra viktigaste är att vi alla i vår vardag tar ett ansvar för att förändra rådande normer i rätt riktning så att det självklara blir att man i sexuella situationer är lyhörd och visar respekt för sin partner, oavsett vilken sorts sex man vill ägna sig åt.

Fredrick Federley (C), kandidat till EU-parlamentet och riksdagsledamot
Johanna Jönsson (C), kandidat till riksdagen och ordförande Stureplanscentern

Kan nej betyda ja?

Jag är nog en sådan där ”vågad tjej” som folk pratar så mycket om just nu. Jag ligger definitivt högre än snittet när det kommer till antal sexpartners. Jag har haft både trekanter och fyrkanter. Jag har till och med provat på dominanssex ett flertal gånger. Dessutom gillar jag att prata om sex. Att jag genom åren testat olika grejer och lärt mig förstå min egen sexualitet är något jag är glad över. Allt har inte varit fantastiska upplevelser, men gemensamt för allt mitt utforskande har varit att det skett med mitt samtycke. Det har hänt att jag raggat upp någon på krogen strax innan stängning, tagit med honom hem, hånglat som en galning, men att jag sedan kommit på att jag faktiskt inte vill ”fullfölja”. Det har även hänt att jag avbrutit sexet mitt i för att jag känt mig obekväm eller helt enkelt tappat lusten. Visst har det föranlett jobbiga samtal, besvikelse och en hel del tjat, men aldrig någonsin har det lett till att någon med våld valt att fortsätta ändå. Jag har antagligen haft tur.

Jag skulle gärna även framöver ha ett för mig givande sexliv, men jag har på senare tid börjat oroa mig för vad jag egentligen har för rättsskydd i de här situationerna. Tidigare har jag helt enkelt utgått ifrån att den som fortsätter utan mitt samtycke, och som medger det, kommer bli dömd för övergrepp/våldtäkt. Men så verkar ju inte riktigt vara fallet. Värre blev det efter att jag läste domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det. Detta trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom. De hade inte i förväg enats om något stoppord eller med ord uttalat att de skulle ha dominanssex. Det skrämmande i just det här fallet är alltså att båda parter är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar, men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex och bad honom sluta så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler.

Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men den här gången verkar det inte ha varit fallet. Därför undrar jag nu vad jag förväntas göra för att vara helt säker på att få rätten på min sida ifall något liknande skulle hända mig. Behöver alla parter i förväg skriva på ett avtal där vi anger att det talade ordet ska gälla i alla lägen om vi inte tydligt avtalat bort det med stoppord eller liknande? Behövs det vittnen när vi skriver på? Behövs det vittnen under akten? Behöver vi även filma hela förloppet? Behöver jag ha med mig en legitimerad psykolog när jag är ute som i rätten kan intyga att den jag väljer att ha sex med är en psykiskt stabil person med fungerande hörsel som förstår innebörden av ordet nej?

För mig är det en självklarhet att man i alla sexuella situationer är lyhörd för sin partner. I sexuella situationer med våldsinslag är det givetvis ännu viktigare. Där faller ansvaret tungt på den fysiskt starkare dominanta parten att försäkra sig om att den andra är med på det. Enda sättet att göra det är att prata om saken i förväg, sätta upp ramar och ange stoppord. Har man inte gjort det så måste ett nej alltid betyda nej. Allt annat är orimligt.

//Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

De som fastnat i missbruk förtjänar bättre

Vart tar förmågan att tänka kritiskt vägen när droger diskuteras? Sedan CUF i fredags biföll en motion om legalisering av cannabis har vi återigen fått en havererad debatt där det är klart vanligare med personangrepp och förminskande påhopp än motargument och fakta. Och det är så himla tråkigt. För de som lider mest av denna låga diskussionsnivå är inte CUF:arna som får höra ”Väx upp, lilla gubben!” eller vi vanliga tyckare som blir utmålade som hårda, kalla partyknarkare. Det är de som fastnat i ett missbruk som är de äkta förlorarna när det kritiska tänkandet ger vika för moralismen.

Otaliga gånger sedan jag blev ordförande för Stureplanscentern har jag fått höra att jag bör låta bli att diskutera två frågor – droger och sexarbete. Beröringsskräcken är enorm i just dessa två frågor, det kan liksom aldrig bli rätt. Människor verkar totalt ointresserade av att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och ofta bygger argumentationen på diffusa känslor mer än något annat. Samtidigt är det dessa två frågor som jag får allra flest kommentarer kring eftersom det är frågor som vår avdelning tidigare tagit tydlig ställning i, och det ställningstagandet har folk uppenbarligen en hel del åsikter om. Själv tycker jag det är synd att fokus på dessa frågor tenderar att kasta skugga över andra viktiga frågor som vi vill lyfta. Men trots alla välvilliga varningar kan jag inte låta bli att åtminstone försöka berätta hur jag ser på det som diskuterats de senaste dagarna.

Det finns bruk och det finns missbruk. Lagligt drogbruk är t.ex. det många av oss sysslar med när vi tar ett par glas vin på balkongen en ljummen vårkväll eller medvetet bestämmer oss för att gå ut och supa oss fulla för att vi blivit dumpade eller haft en tråkig vecka på jobbet. Lagligt drogbruk är även den där ciggen som vissa tar för att lugna ned sig efter ett gräl med partnern eller helt enkelt för att det är gott. Olagligt drogbruk kan vara kompisgänget som sitter hemma i köket, filosoferar och delar en joint. Det kan vara någon som lindrar sin ryggvärk med hjälp av några bloss cannabis. Det kan vara paret som odlar hemma för att deras sexliv blir lite roligare när de rökt på. Här handlar det alltså fortfarande om människor med förnuftet i bestånd som av egen fri vilja, efter övervägningar av de för- och nackdelar som de anser relevanta, använder droger. Det är givetvis fullt legitimt att påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vilja göra något som är så osunt för kroppen som att röka eller dricka alkohol, men med den logiken faller ju även sådant som godis, pizza, balett och ridning inom kategorin ”Saker som bör förbjudas”. Inte bara är de trevliga, de är även beroendeframkallande och hälsofarliga. Ibland väljer vi människor att ta risker för att vi tycker det positiva uppväger det negativa. Det är en del i att leva.

Drogmissbruk däremot är en annan sak. Den som är fast i ett missbruk är inte längre fri. Många av oss har i sin närhet personer som gått allt djupare in i missbruk som förvandlat kärleksfulla, roliga och intelligenta människor till sådana som ständigt ljuger, sällan minns vad man berättat, som är avtrubbade, trötta och deprimerade. Personer som i åratal lagt stora summor pengar på sitt missbruk, blivit lämnade av sina livspartners och konstant riskerar sina relationer till nära och kära när de tar sin drog. Inga ”interventions”, inga krav, inga tårfyllda vädjanden, inga ultimatum, inga morötter, inga konsekvenser får de här människorna ur sitt missbruk. Ofta är drogen laglig och heter alkohol. Vem tror att en kriminalisering av det här missbruket skulle hjälpa dem att bli sig själva igen?  När de redan har straffat sig själva på alla tänkbara sätt, tror någon verkligen att hotet om ett fängelsestraff skulle lösa problemet? Det de behöver är absolut inte ytterligare en sak att känna oro och skam över. Dessutom skulle de utan tvekan se till att få tag i sin drog alldeles oavsett hur svårtillgänglig den var. Och den ångest som en gång ledde dem in i missbruket skulle krävt sin bedövning oavsett om den var laglig eller inte. Det som behövs är att de här personerna får styrka och insikt nog att söka hjälp, styrka nog att våga visa sig svaga. För alkoholmissbruk finns det hjälp och stöd att få för att hitta en väg tillbaka, ändå är motståndet stort hos den som missbrukar. Föreställ er då situationen för de som stämplas som brottslingar ifall de blir påkomna eller söker hjälp, som fallet är om man missbrukar en olaglig drog. Det synsättet bidrar till att den som en gång tagit steget ”över kanten” ofta ser det som omöjligt att gå tillbaka igen.

Det finns en hel del forskning kring droger och den som letar kan allt som oftast hitta någon studie som stödjer de mest aparta åsikter i frågan. Något som vi dock kan säga med stor säkerhet är att den politik som förts i Sverige på det här området inte har fungerat. Inte bara har den lett till att tusentals människor dött i onödan och bidragit till att den grova brottsligheten fått starkt fäste, den har dessutom genom sina nolltolerans-kampanjer i skolorna och i samhället dödat alla möjligheter till sansade samtal om lösningar. Oavsett om vi gillar det eller inte så är både lagliga och olagliga droger redan en del av vår verklighet. Det minsta vi kan göra för de mest utsatta är att resonera utifrån den verkligheten. Sanningen är ju att vi egentligen har samma mål, att så få människor som möjligt ska fastna i drogmissbruk. Skillnaden är bara att vissa lägger fram förslag på möjliga lösningar medan en överväldigande majoritet hellre vill blunda, hålla för öronen och skrika ”Knark är bajs!”.

SC om idéprogrammet

Stureplanscentern: Den senaste tiden har debattens vågor gått höga om förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Sedan förslaget presenterades har även vi i Stureplanscentern följt debatten med stort intresse, samtidigt som vi har läst, analyserat och diskuterat. Vi tycker att det är väldigt roligt att det nu äntligen förs en idédebatt i svensk politik och uppenbarligen är det många som håller med oss om det.

Om detta skriver Stureplanscenterns ordförande Johanna Jönsson på Newsmill

Om idépolitik och decentralisering på brännpunkt

Stureplanscentern fortsätter att synas i media. I helgen publicerades en debattartikel på SvD brännpunkt om vår uppfattning om att Sverige behöver mer idéburen politik. Vi lägger också ut texten om varför en maktreform med tydlig decentraliseringsfokus behövs och värderingarna bakom detta.

Som alltid uppskattar vi en öppenhjärtlig diskussion, så kommentera gärna nedan vad ni tycker om det som skrivs i artikeln. Hur ser ni själva på individ kontra stat? Hur ska vi kunna föra in värderingar och ideologi i den politiska debatten på ett tydligare sätt? Varför är det viktigt med politik som baseras på värderingar?

Nästa möte kommer att äga rum i slutet av januari. Håll utkik här på bloggen och i facbookgruppen för talare, datum och plats när allt är spikat.