Kategoriarkiv: migration

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

// Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Om fri migration i SN

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.

//Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Ordförande Johanna Jönssons anförande i migrationsdebatt med riksdagsledamot Staffan Danielsson (C)

Jag är alltså här idag för att försöka beskriva varför jag anser att Centerpartiet bör driva på för att Sverige så snart som möjligt skrotar de regleringar som begränsar människors rätt till fri rörlighet. För att det inte ska förekomma några missuppfattningar vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis menar att vi bör avskaffa all gränskontroll och stänga igen migrationsverket imorgon bitti. Det krävs att vi först befriar Sverige från de strukturer och system som gör det svårt, om inte omöjligt, för människor att bygga sina liv här.

I Sverige idag finns det enligt beräkningar mellan 10 000 och 50 000 papperslösa. Människor som hellre väljer att leva helt utan grundläggande rättigheter än att skickas tillbaka till de omständigheter de kom ifrån. Omständigheter som av utomstående bedömare inte anses tillräckligt svåra för att få stanna i Sverige. Varje dag oroar de sig för att bli påkomna. Många saknar försörjning. Vissa har försörjning, men blir de lurade av en arbetsgivare har de inga möjligheter att kräva sin rätt. Detsamma om de blir misshandlade eller sjuka. Ändå ökar antalet papperslösa för var dag som går. Det här är verkligheten vi har att förhålla oss till idag.

Varje år drunknar minst 2000 människor när de vattenvägen försöker ta sig in i EU. Och det är bara de man hittar. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Och då pratar vi bara om vattenvägen. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar få sitta instängda i bensintankar eller fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Av dem som ändå överlever och tar sig i land sätts ett flertal i vidriga läger i Italien, Grekland och på Malta. Omständigheterna för dessa människor är oerhört inhumana och vi har väl alla sett bilderna på händer som sträcks ut genom galler. Det här är sådant som händer redan idag. Det här är verkligheten.

I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. Människors strävan efter att inte längre låta sig förtryckas har mötts av kulsprutor. Hundratusentals är på flykt. I Somalia har staten kollapsat och i Afghanistan har stridigheterna pågått i decennier. I Bangladesh är fattigdomen så utbredd att människor bokstavligen dör av svält liggandes på gatorna i huvudstaden Dhaka. Såhär ser det ut i världen idag.

I Sverige däremot pratar vi om konstnärslöner och barnfattigdom i termer av nya fotbollsskor. Moderaterna vill minska volymerna av asylsökande och försvåra för de som ändå fått asyl att återförenas med sina älskade. På grund av dåligt utformade system utnyttjas arbetskraftsinvandrare. Sossarnas lösning är inte att motarbeta att människor blir lurade av oseriösa arbetsgivare och är alltför beroende för att våga anmäla. Sossarnas lösning är istället att minska arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna lyckas rida på människors naturliga oro inför förändringar och inför det som är annorlunda. De lockar även väljare som är trötta på att mångfalden i det politiska samtalet är borta. Kvar är en grå geggig massa som oroligt anpassar sig efter vad som för dagen uppfattas som majoritetens åsikter, ofta filtrerade genom en förskönad svensk självbild. Det här är det politiska klimat vi har att förhålla, men inte anpassa, oss till. Och det är där jag ser att det finns utrymme för ett parti som tar tydlig ställning för förnyelse och globalisering. För alla människors lika rätt och värde oavsett vilka gränser man råkat födas innanför. Det viktiga nu är att ändra riktning och för det krävs det att någon vågar stå får att man tycker helt tvärtemot. Och här är det bråttom.

Personligen tycker jag att globalisering är bra, men jag respekterar samtidigt att det finns de som inte tycker det. Dock är jag övertygad om att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Världen förändras i ett rasande tempo, inte minst med hjälp av den nya teknik som bidrar till att människor runt om i världen får allt större tillgång till information. Det här måste Sverige, inte minst som demokrati, anpassa sig till.

Så, undrar vissa, ni som förespråkar fri migration ser alltså inga som helst problem i dagens samhälle kopplade till invandringen? Jag ser en mängd problem i dagens samhälle, men jag vägrar köpa att uppdelningen skulle vara mellan etniska svenskar och ”de där andra”. Det finns etniska svenskar som har stora problem att få in en fot på arbetsmarknaden, som begår brott, som bor trångt eller rent av inte har någon bostad alls. Många av dessa är ungdomar. En stor majoritet av de som invandrat till Sverige startar företag och anställer andra, många bidrar starkt till att svenskt näringsliv har tillgång till kompetent personal, många ser till att våra sjukhus har möjlighet att ta emot alla som behöver vård, många skjutsar sina barn till fotbollsträningen. Den viktiga uppdelningen är istället mellan det som nuförtiden brukar kallas insiders och outsiders. Det är det där första steget in på arbetsmarknaden som är alldeles för stort att ta idag och det är där vi måste börja. Det är den utsatta situationen som bör angripas och bästa sättet att göra det är genom att fler får möjlighet att arbeta. Ett väldigt viktigt steg här är sänkta ingångslöner.

Jag växte upp i en småstad i Dalarna. I nian slutade jag helt gå till skolan på grund av skvaller och rykten. Jag vantrivdes något alldeles enormt. I ett litet samhälle är möjligheterna att bygga sig en ny tillvaro begränsade. Att som sextonåring få heltidsjobb i någon svensk storstad är nästintill omöjligt. Så jag flyttade till Spanien. Där fick jag jobb som servitris på en liten restaurang. Sex dagar i veckan jobbade jag från klockan nio på morgonen till stängning någon gång mellan klockan tolv och klockan två på natten. På måndagar var jag ledig. Min betalning uppgick till ungefär 5000 svenska kronor och gratis mat. Önskar jag att någon hade kommit och satt stopp för detta slavarbete så att jag fått flytta hem till min småstad och den situation som hade fått mig att fly? Nej knappast. Poängen med den här berättelsen är givetvis inte att likställa min situation med den som upplevs av de som flyr från krig, hunger och förtryck. Poängen är att visa att även om den kris man flyr ifrån i det stora hela kan ses som en petitess så kan den för individen själv ändå vara klart värre än att behöva jobba några timmar mer för lite mindre pengar. Huruvida arbetsvillkoren är okej bör alltid sättas i relation till vilka andra alternativ den enskilda människan har. Och ytterst är det ändå bara individen själv som kan avgöra vilket alternativ han eller hon föredrar.

Så till de ”farhågor” som finns om att invandringen till Sverige skulle öka med tusentals procent om vi öppnade upp för fri migration innan all krig och hunger i världen övervunnits, alla stater övergått till demokrati och vi tillsammans i vacker enighet kan öppna våra gränser. Farhågorna om att demokratin då kommer kollapsa och ”välfärden monteras ned”. Jag vill börja med att säga att en starkt ökad invandring i sig inte nödvändigtvis behöver leda till ett sämre samhälle. Ekonomin är inte statisk och plats finns det utan tvekan. Det viktiga är insikten om att de system som finns på plats idag ju knappast är dem som allra bäst kan möta de utmaningar vi står inför. Om vi skulle få en starkt ökad ström av människor som behöver etableringsstöd så får man helt enkelt se över de systemen. I nuläget anser jag dock att dessa ”farhågor” är grymt överdrivna. Varför fick vi aldrig den sociala turism som Göran Persson förutspådde eller varför har invandringen från Grekland ökat så marginellt trots de stora svårigheter befolkningen där vittnar om i dagsläget eller varför har den gigantiska somaliska anhöriginvandringen som det pratades om inte blivit verklighet?

Det är ju ändå så att de allra flesta människor som tvingas fly har en önskan om att kunna återvända. Vid krig flyr man därför främst till närområdet. De som flyr av ekonomiska skäl har oftast sinnesnärvaro nog att planera för den första tiden antingen genom sparkapital eller genom att stöd från kontakter. Att se alla migranter som offer med starkt behov av samhällsstöd är heller inte konstruktivt. De allra flesta är driftiga människor med stor kämpaglöd. Det man kan fundera lite över är dock den effekt sådana uttalanden och uppmålade skräckscenarion har dels på den del av befolkningen som är oroade över att världen och Sverige förändras för snabbt, dels de människor som redan idag bor i Sverige och är en del av det ”skräckscenario” man målar upp. Jag tror inte att det bidrar till att minska motsättningar och bygga ett bättre samhälle.

Vissa menar att vi måste börja med att rätta till de utanförskapsproblem som finns i Sverige innan vi ens börjar diskutera nästa steg. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken. Det ena utesluter inte det andra. De förändringar som måste till för att vi ska kunna uppnå äkta fri rörlighet är desamma som krävs för att minska dagens utanförskap. Många av dem som är emot fri migration, däribland Staffan, säger sig stå bakom dagens system med vad de kallar ”generösa” regler för invandring. Jag tror inte alla de som får avslag på sina asylansökningar eller Sveriges tusentals papperslösa skulle kalla systemet generöst.

Öppna samhället för papperslösa!

Situationen för de som kallas papperslösa måste lösas! Dessa medmänniskor har ofta under stora umbäranden tagit sig till vårt land. De utnyttjas hänsynslöst av halvkriminella (och ibland helkriminella) personer som exploaterar det vansinniga faktum att hederligt folk som bara vill jobba och göra rätt för sig, i lagen hindras från att göra det.

De riskerar att bli utkastade från landet och kan därför inte gå till polisen om de blir blåsta.

De kan inte söka stöd hos normala fackförbund och faktum är att det är just LO som krävt att asylsökande inte ska få arbeta. Det är dåligt på så många plan, men det visar också att – LO trots pliktskyldig retorik – inte bryr sig ett smack om människor som verkligen skulle vara i behov av fackligt stöd.

För att få hjälp är man i dagsläget utlämnad till extrema rörelser som gärna tar tillfället i akt att utnyttja en enskild människas utsatthet för att torgföra sin egen politiska agenda.

Problemet har en kärna och det är just att de utsatta arbetar olagligt och under hot om avvisning. Men det behöver inte vara så. Den nuvarande regeringen gick till val på att vem som helst ska få uppehållstillstånd, under förutsättning att man kan försörja sig själv.

Den politiken skulle omfatta alla de på senare tid uppmärksammade fall med utnyttjade papperslösa arbetande. Hårt arbetande (ofta under orimliga förhållanden) människor som förvägras sjukvård och som står utanför samhällets alla skyddssystem. Som inte skyddas av lagen och polisen, utan tvärtom ständigt måste hålla sig undan av rädsla att kastas ut.

Det är dags för regeringen att sätta fart i den här frågan. Lös de nödvändiga administrativa frågorna i EU (om det nu är nödvändigt) och inför den utlovade arbetskraftsinvandringen!

Alla som arbetar tillför värde till hela samhället. Det är vansinnigt att hindra människor som kan och vill jobba här att göra det. Invandring är i sig något som ger ett positivt netto om man bara ser till rent ekonomiska värden och arbetskraftsinvandring är en sådan tillväxtinjektion att det är svårt att tänka sig att någon kan vara emot.

Det är lika vansinnigt att särintressen som LO kommer undan med deras skamlösa maktpolitik, i vilken hederlighet och medmänsklighet helt saknar utrymme.

Det är småaktigt och ogint, för att inte säga rasistiskt, att anse att människor med en viss etnisk bakgrund har större rätt än människor med en annan etnisk bakgrund att leva och verka i Sverige.

Att låta situationen bero leder inte till något gott. Extrema rörelser utnyttjar detta för att sprida sina galna läror. Arbetsmarknaden undanhålls värdefull och välkommen arbetskraft.

Människor som bara vill jobba och göra rätt för sig ställs utanför samhället helt i onödan!

Johan Hedin, vice ordförande Stureplanscentern.