Kategoriarkiv: förtryck

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Kommunism leder alltid till förtryck

De senaste dagarna har en debatt blossat upp kring Forum för levande historia och deras senaste kampanj om kommunismens brott mot mänskligheten.

En grupp historiker skrev en artikel om att staten inte borde ägna sig åt historieskrivning och det kan man väl hålla med om som ren princip. Problemet är artikelförfattarnas gränsdragning. Det är naturligtvis ingen slump att man reagerar först när kommunismen skärskådas om man själv råkar vara kommunist. Det är heller knappast troligt att historikerna är emot en hel del av den övriga historiebeskrivning som staten ägnar sig åt. T ex museer.

Oavsett vad man tycker om Forum för levande historias verksamhet kan man konstatera att det här med kommunismens inneboende konsekvenser väcker många känslor.

Fortfarande finns det en massa folk som mer eller mindre slentrianmässigt går runt och säger att ”det är en fin tanke, men att det inte fungerar i praktiken”. Det är inte en särskilt fin tanke.

Jonas Helling är chefredaktör för Fönstret, ABF:s kulturmagasin, och skriver i Aftonbladet om saken:

”Kommunisterna berättade tydligt redan för 160 år sedan vad de ville, och har fortsatt med det sedan dess. Den som röstat kommunistiskt har helt enkelt fått vad den röstat på: Målen konsekvent framför medlen. Avskaffande av den privata äganderätten. Enpartisystem. Total frånvaro av kontrollmakt.”

Ett system som förbjuder det viktigaste instrumentet för välståndsgenererande – marknadsekonomi – är förr eller senaste dömt till undergång och vägen dit är alltid mer eller mindre brutal.

När människor känner armodet växa och att ekonomin inte fungerar, väcks naturliga och befogade tankar kring alternativ till den rådande politiken. En stat som låst in sig i en socialistisk modell måste bekämpa alla sådana strävanden efter andra alternativ.

Åsikts- och yttrandefrihet måste begränsas för att förhindra en bred folklig resning mot systemet.

I samtliga länder där socialismen eller kommunism har styrt har sådant förtryck förekommit och i vissa fall – som de som beskrivs av Forum för levande historia – var förtrycket så obegripligt massivt.

Kommunismen leder alltid till förtryck och i många fall även till ohyggliga grymheter.

Några av de som nu kritiserar Forum för levande historia gör det med motiveringen att man i så fall också borde upplysa om brott mot mänskligheten som begicks under korstågen eller kolonialismen.

Den stora skillnaden är att det knappast finns några kulturchefer, debattörer eller riksdagsledamöter som tycker att vi ska kolonisera något land och förslava dess befolkning, eller starta korståg.

Däremot finns det en hel drös som på fullaste allvar tycker att det här med kommunism verkar som en mysig idé.