Kategoriarkiv: fördomar

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

// Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.

Välkommen att lära känna oss bättre, Ulla!

Rasister är ju sådana just för att de har fördomar mot människor från andra kulturer. Lika stor fördomsfullhet visar vänsterpartisten Ulla Andersson prov på när hon skriver om oss.

Det är trist och ledsamt.

Extra tråkigt – och än mer fel – är det att Ulla klumpar ihop oss med rasister. Stureplanscentern är en av de mest liberala avdelningarna i partiet och både implicit och uttalat förespråkar vi en färdplan mot fri invandring.

Att vi har våra möten på stureplan är inte konstigare än att det är centralt för oss som kommer från alla delar av stan. Sturehof, som vi oftast är på, är ett trevligt ställe som har godheten att låna ut ett rum till oss för våra möten.

Våra avdelningsmöten är öppna för alla. Det skulle vara fantastiskt roligt om det kom någon vänsterpartist och diskuterade tillsammans med oss.

Ulla! Om du läser detta: Hjärtligt välkommen att delta i ett (eller hur många du vill) avdelningsmöten med oss i stureplanscentern. Du kommer att få träffa ett gäng killar och tjejer med idéer och debattvilja, men som (precis som du, får man anta) har en ärlig vilja att göra världen till ett bättre ställe.

Att döma av ditt inlägg kommer det nog bli en liten aha-upplevelse. Du kommer garanterat att få det trevligt!

(Magnus Andersson skrev om Ulla’s inlägg först.)