Kategoriarkiv: demokrati

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

// Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Vår ordförande Johanna kandiderar till riksdagen

I dagarna skickas materialet inför Stockholmscenterns provval ut. Efter mycket grubblande har jag valt att tacka ja till att kandidera till riksdagslistan, men samtidigt tacka nej till kommun- och landstingslistorna. Stockholmspolitiken är både spännande och enormt betydelsefull, men mina hjärtefrågor avgörs till allra största delen på nationell och internationell nivå. Och det är där jag tror mitt engagemang skulle göra mest nytta. Jag vill verkligen tacka alla som nominerat mig. Här nedanför följer min, något utökade, kandidatpresentation och en sammanställning av några av de texter jag skrivit senaste året.

Det behövs fler i Centerpartiets riksdagsgrupp som vågar ifrågasätta och sticka ut hakan. Fler som sätter hälarna i marken när människors rätt att bestämma över sina egna liv får ge vika för fyrkantiga system och politikers egenintressen. Fler som ser varje människa, oavsett födelseort, som en resurs och varje strävsam företagare som den hjälte hen är. Fler som, både i det partipolitiska arbetet och i media, kan sätta begripliga ord på de idéer som idag faller utanför de snävt satta ramarna. En sådan person försöker jag vara och det är därför jag kandiderar till riksdagen. Min främsta styrka ligger i att jag alltid står för vad jag tycker, även när det vore enklast att bara sitta tyst. För mig är det precis det som gjort att jag från första början känt mig hemma i Stockholmscentern.

Jag är ordförande för Stureplanscentern och har den stora äran att sitta i Stockholmscenterns distriktsstyrelse som ansvarig för kampanjgruppen. Jag har jobbat med Per Ankersjö i stadshuset och nu på partiets kommunikationsenhet i riksdagen. Tidigare har jag bl.a. jobbat som servitris, fastighetsförmedlare, flygvärdinna, projektledare och med politisk påverkan för ett av Sveriges största industriföretag. Jag har pluggat juridik, kriminologi och internationella relationer. Ursprungligen är jag från Dalarna och har bott många år i Förenade Arabemiraten och Spanien.

Mina olika erfarenheter har gett mig stor respekt för att varje människa är unik, med sina egna preferenser, tankar, känslor och värderingar. Att tvinga in alla människor i samma mall kan aldrig någonsin vara rätt. Om jag får möjligheten att representera Stockholmscentern i riksdagen så kommer jag arbeta hårt för att motverka alla försök till förmynderi och påtvingad kollektivism. Statens roll är att hjälpa oss undvika krockar när vi på våra miljarder olika sätt kämpar på för att bli så lyckliga som möjligt. Gällande frihet som det viktigaste värdet och decentralisering av makt rekommenderar jag debattartikeln ”Det här slåss Stureplanscentern för”, som publicerades i SvD.

En av de viktigaste utmaningarna jag ser i dagens samhälle är den ökande främlingsfientligheten. Migration är fantastiskt och fler behöver få upp ögonen för allt gott som följer av människors möjlighet att röra sig fritt i världen. Det som måste till för att vi ska kunna uppnå fri migration är en flexiblare arbetsmarknad där fler släpps in. Den som är intresserad av att veta mer om min syn på det här kan antingen läsa mitt inlägg i Sörmlands Nyheter eller det anförande jag skrev inför en debatt jag var med i.

Efter ett seminarium på Engelsbergs herrgård i vintras blev det tydligt för mig att vissa tyvärr bara är frihetsälskare när det gynnar deras egna plånböcker. Min berättelse finns att läsa här. När SvD nyligen publicerade en ledare som krävde att nyanlända svenskar skulle ”inlemmas i samhällsgemenskapen” beskrev jag dessutom hur jag ser på behovet av en specifik integrationspolitik.

Jag har även bl.a. skrivit om den tråkiga syn på företagare som fortfarande dominerar det svenska samhället, om att landsbygd inte är synonymt med lantbruk, om att de som fastnat i drogmissbruk förtjänar en mer öppen debatt och om att demokratin skulle må bra av fler modiga politiker. Den som vill se mig prata om idépolitik, Stureplanscentern och Centerpartiets idédebatt kan göra det i detta aningen vinklade inslag i Aktuellt.

För knepiga följdfrågor eller djupa ideologiska diskussioner går det finfint att kontakta mig via johanna.jonsson@centerpartiet.se eller 070-307 54 07.

//Johanna Jönsson

Johanna Jönsson Photo

Om fri migration i SN

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.

Bättre förnyelse med färre medlemmar

Tankesmedjan Sektor 3 har en intressant artikel på Svd Brännpunkt idag.

De politiska partierna i Sverige har tappat fem av sex medlemmar under de senaste 30 åren. Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer det om drygt tio år inte ens att finnas tillräckligt många medlemmar att tillsätta alla politiska förtroendeposter. Det finns dock ingen anledning att tro att utvecklingen kommer gå precis så. Ju färre medlemmar desto större makt har varje medlem, och det attraherar förstås nya medlemmar. Därför kommer medlemstappet avta eller till och med vända förr eller senare.

Precis som en lågkonjunktur ställer företag på sin spets och tvingar dem till utveckling och anpassning så kommer medlemstapp också tvinga partierna att utveckla sig. Centerpartiet i Stockholm har redan gjort den resan. Vi har haft ”lågkonjunktur” under 80 och 90-talet och inte haft mycket till verksamhet. Just därför har många lockats till engagemang just för att engagemanget ger resultat och reell påverkan. Vi har nu en mycket ung medelålder och de flesta är ideologiskt drivna i första hand. Vår egen avdelning Stureplanscentern omnämns som ett föredöme i Centerpartiets valanalys.

Att försöka ge sig in och påverka i en avdelning med massor av medlemmar bedömer få vara värt besväret. Man måste sitta av möten under många år för att vinna ett förtroende. Visst kan man påverka, men inte särskilt många är beredda att dra det lasset. Medlemstappet ger färre stoppklossar för förnyelse och är just därför mycket välkommet!

När andra partier går in i sina respektive lågkonjunkturer, och uppenbarligen är de på gång, har de chansen att på samma sätt starta om och göra sina partier moderna, livskraftiga och hållbara. Det är en utveckling att verkligen se fram emot.

 

 

Frihet är toleransens grund!

Idag bloggar stureplanscentermedlemmen Pontus Löfstrand om frihet och tolerans i ett läsvärt inlägg, som också – trevligt nog -  kopplar an till Margaret Thatcher. Trevlig läsning!

Tolerans och frihet går hand i hand. Frihetens grundvalar ska skyddas av staten men toleransen kan bara den enskilde ge en annan människa. Då jag har utrymme att definiera mig själv och att växa i en helt eller delvis annan riktning än någon annan, då ökar chansen för välbefinnande samt sannolikheten att jag ska tillåta någon annan att leva på sitt sätt. Samtidigt måste jag se till att ge andra utrymme, eftersom begränsat uttryckandet av det fria ordet till att endast rymma idéer jag själv gillar, betyder att det inte längre är fritt.

De individuella friheternas utrymme kan dock grusas rejält av intervenerande politiker och stater. Fortfarande idag i Sverige besätts ett trossamfunds styrande organ av partipolitiken. Förhoppningsvis äger dock kyrkovalet rum för sista gången denna höst. Hasse Alfredsson sketch om pastor Jansson ger fortfarande ett högaktuellt exempel på den politiskt kringskurnes tros-ofrihet och kafka-artade brist på manövreringsutrymme.

Vad vi behöver är ett politiskt ledarskap som slår vakt om den demokratiska, dynamiska och pluralistiska statens kärnvärde, att ge oss alla ett lika skydd att vara olika. Stark inspiration finns i detta korta tal av Margaret Thatcher.

9 september gästar Elisabeth Sandlund, kännare av både ideellt och politiskt styrda kyrkor, oss för att berätta om det politiska styret av Svenska kyrkan.

På ämnena tolerans och kyrkans frihet har jag tidigare skrivit i SvD och Helen Törnqvist kandidat till Kyrkomötet för C om att Svenska kyrkan måste avpolitiseras i Dagen. Se gärna: http://www.svd.se/opinion/synpunkt/artikel_3306209.svd och http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174644

Pontus Löfstrand

Att kyssa våra stockholmsmandat farväl

Det är med viss uppgivenhet man betraktar hela debatten kring kommande veckas debatt och votering om den s.k. FRA-lagen.

För det första är det en dålig lag.

Det finns ingenting som tyder på att lagen kommer att ha några signifikanta effekter för vår säkerhet. Terrorister och grova internationella organiserade brottslingar kommer att hitta andra sätt att kommunicera, medan övervakningen i huvudsak kommer att omfatta dig och mig och alla andra som mailar, sms:ar och ringer.

Däremot är riskerna enorma.

Missbruk, ändamålsglidning och en ökad maktkoncentration är konkreta och påtagliga problem med lagen. (Minns IB-affären som ett exempel på hur system kan komma att missbrukas, även av en regering som många ansåg god.)

Men det finns också en ytterligare oroväckande aspekt för oss centerpartister i Stockholm.

Hela grunden för vår come back i stadshuset, åtminstone ett av våra riksdagsmandat och faktiskt vår partiavdelning, stureplanscentern, består i centerpartiets tydliga och starka ställningstaganden i liberala frågor.

Att genomföra politik som är rakt motsatt den som attraherade de nya väljarna och medlemmarna urholkar trovärdigheten för såväl partiets nyorientering, som partiet som helhet.

Och detta gäller inte bara i Stockholm. Hedersknyffeln Lazslo Varga är centralgestalt i Lilla Torgcentern i Malmö. Han skrev ett blogginlägg där han på allvar ifrågasätter sitt medlemskap i partiet. Detta manifesterar säkerligen vad många medlemmar och hangarounds i citycenteravdelningarna känner…

Det är viktigt att stoppa lagen av så många skäl.

Det är dessutom helt väsentligt att stoppa lagen om vi vill behålla våra nya väljare.

______________

Läs Henrik Sjöholms oerhört viktiga PM till riksdagsgruppen.

Lake listar motståndarna till FRA-förslaget i centerrörelsen.

______________

Bloggtrycket är ENORMT! Aldrig tidigare har det sett ut såhär. Allt ifrån frihetsfrontare till frihetlig ytterlighetsvänster står sida vid sida i den fråga som är så viktig att alla andra meningsskiljaktigheter läggs åt sidan.

Stationsvakt, Gester…med ord, Alesia Goncharik, Bäst på internet i dag, Sassas samlade svammel 2, the real mymlan, Hanna Wagenius, Conjoiner, hyperdrive.se, Bloggen Bent, Svensson, Bloggen Bent igen, Mina Moderata Karameller, Radikalen, Syrrans Granne, Stockholm enligt Ankersjö, Jinges web och fotoblogg, Peter J Olsson, Bloggen Bent #3, Beta Alfa, Stationsvakt igen, Alliansfritt Sverige, Blogge Bloggelito, liutas.blogspot.com, Alter Ego Resonerar, Stationsvakt #3, Gester…med ord igen, Alesia Goncharik igen, Bäst på internet i dag igen, Sassas samlade svammel 2 igen, the real mymlan igen, Hanna Wagenius igen, Conjoiner igen, hyperdrive.se igen, Bloggen Bent #4, Svensson igen, Bloggen Bent #5, Mina Moderata Karameller igen, Radikalen igen, Syrrans Granne igen, Stockholm enligt Ankersjö igen, Jinges web och fotoblogg igen, Peter J Olsson igen, Bloggen Bent #6, Beta Alfa igen, Stationsvakt #4, Alliansfritt Sverige igen, Blogge Bloggelito igen, liutas.blogspot.com igen, Alter Ego Resonerar igen, Sagor från livbåten, Conjoiner #3, Framtidstanken, Hultins tankegång, Den Liberala Misantropen, Den Liberala Misantropen igen, Caught in the act, Opassande, Blogge Bloggelito #3, Art of Work, Trottens Betraktelser, emretsson.net, Rick Falkvinge (pp), MXp – Missional Experiences, Johan Ingerö, Johan Ingerö igen, Bloggen Bent #7, Alter Ego Resonerar #3, Opassande igen, Bloggen Bent #8, Dyslesbisk, Leiph Berggren, Svensson #3, Mina Moderata Karameller #3, Den Liberala Misantropen #3, No size fits all, Dexion, djävulskattungen, Conjoiner #4, Dexion igen, Caught in the act igen, deep.edition, Alter Ego Resonerar #4, djävulskattungen igen, WitchBitch, Henrik Sjöholm, Herr Klokboks Kollektion, Mina Moderata Karameller #4, Neo Blog, Tomas sida, andra sidan, Ögonblick i norr, Poet OnTheRun, Rick Falkvinge (pp) igen, Syrrans Granne #3, Drottningsylt, Dexion #3, Magnus Andersson, Erik Laakso, Opassande #3, W för Wabbit, Dexion #4, Det Progressiva USA, Hultins tankegång igen, fristedt.org, Peter Karlberg, Enligt Min Humla, Alliansfritt Sverige #3, Peter J Olsson #3, Bloggtidningen, Trottens Betraktelser igen, Bloggen Bent #9, Gabrielles blogg, Rick Falkvinge (pp) #3, Maria Ferm, Björn Wadström – ettan, fristedt.org igen, Eva-Lenas blogg, Hanna Wagenius #3, Rick Falkvinge (pp) #4, Loci.se, Den osynliga bloggen, Johan Ingerö #3, Sundevall, Steve Lando, Syrrans Granne #4, Alter Ego Resonerar #5, Resursbloggen, bios politikos, Magnus Andersson igen, Framtidstanken igen, Global Viking, Mina Moderata Karameller #5, Leiph Berggren igen, Blogge Bloggelito #4, Fredrich Legnemarks blogg, Johan Ingerö #4, Drottningsylt igen, Enligt Min Humla igen, Wilhelm Raab, Syrrans Granne #5, Världen utanför mitt fönster, Trottens Betraktelser #3, Erik Laakso igen, Lennart Regebro, Johan Ingerö #5, Johan Ingerö #6, Johan Ingerö #7, Johan Ingerö #8, Klocklös i Tiden – Freudianska fel…, Vem i helvete … ?!, Alliansfritt Sverige #4, Bloggen Bent #10, Hultins tankegång #3, Beta Alfa #3, Alliansfritt Sverige #5, Alter Ego Resonerar #6, Kulturbloggen, Johan Ingerö #9, Tomas sida igen, Basic personligt, Röd Libertarian, Med fingrarna i ekorrhjulet, Bloggen Bent #11, Stationsvakt #5, Alter Ego Resonerar #7, Dexion #5, Enligt Min Humla #3, Loke – Kultur & Politik, Hultins tankegång #4, Perskull’s tankar om världen, Alter Ego Resonerar #8, Opassande #4, ArvebroMörck, Lennart Regebro igen, deep.edition igen, Attila, Bloggtidningen igen, Dumheterna, Besserwissings blogg, Federley, Herr Klokboks Kollektion igen, Peace, Love and Capitalism, WitchBitch igen, Basic personligt igen, Erik Laakso #3, Henrik Sjöholm igen, Rick Falkvinge (pp) #5, Sanna Rayman, Tomas sida #3, Mothugg, Mina Moderata Karameller #6, Radikalen #3, Lakes lakonismer, Opassande #5, Erik Laakso #4, Caught in the act #3, Lakes lakonismer igen, Biology & Politics, Trottens Betraktelser #4, Bloggtidningen #3, Ryggraden, Lakes lakonismer #3, Loci.se igen, Tommy K Johansson