Kategoriarkiv: Bostadspolitik

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Om fri migration i SN

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

Landsbygd är inte bara lantbruk

En levande landsbygd är väl värd att kämpa för. Tyvärr blandar politiker från alla partier, inte minst mitt eget, alltför ofta ihop landsbygd och lantbruk. Framtiden för landsbygden ligger inte i att alla blir lantbrukare. Istället handlar det framför allt om att göra det enklare för människor att driva företag eller vara anställda på distans.

Som centerpartist och dalkulla från bondesläkt har jag stor respekt för de gröna näringarnas plats både i vår ekonomi och i våra hjärtan. Öppna landskap och god djurhållning är saker jag personligen gärna betalar för och lantbruket bidrar till att skapa arbetstillfällen på många orter där detta är en bristvara. Det gäller inte minst de företag som med kreativitet hittar sätt att konkurrera med kvalitet på en internationell marknad. Men i det samhälle som växer fram är allt färre anställda inom produktionssektorn medan tjänstesektorn ökar. I och med den fantastiska teknikutvecklingen som skett, och fortsätter ske, vidgas ramarna än mer. Att sitta på ett kontor åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är för många inte längre det mest effektiva sättet att arbeta. Något som en hel del företag börjar få upp ögonen för.

Tyvärr känns det ofta som att politiken ligger lite efter. Många politiker säger att de brinner för ”landsbygdsfrågan”, men när man frågar vad de menar handlar resonemangen allt som oftast om lantbrukarnas villkor och rätt till kompensation. På det viset gör de sig till språkrör för ett specifikt intresse istället för att lyfta blicken och se sådant som faktiskt är långsiktigt hållbart för landsbygden. Många av mina barndomsvänner pratar om att flytta tillbaka till Dalarna efter några år i större städer. Men de alternativ som bollas är sällan att ta över föräldrarnas mjölkkor eller att driva skogsbruk. Istället är det tankar om att starta någon typ av webbaserat företag, eller att ha kvar sitt jobb i storstaden men jobba hemifrån, som dominerar. Många pratar även om att bo på två ställen, så man kan få tillgång både till storstadens utbud och till lugnet på landet. Det är här man ser möjligheterna.

Att människor frivilligt, som jag själv, väljer att flytta in till städerna är inget vi bör försöka motarbeta. Istället måste vi acceptera att urbaniseringstrenden lär fortgå under en lång tid framöver. Med det i åtanke är det på tiden att politikerna även på riksnivå börjar fundera på hur vi bäst bygger våra städer på ett hållbart sätt så att alla som vill kan få plats. Det finns många goda exempel från olika delar av världen och det är viktigt att de börjar tas tillvara.

För varje gång jag reser upp till mitt älskade Dalarna blir det allt tydligare att människor väljer att flytta därifrån. Vackra gårdar som tidigare togs om hand står nu tomma och förfaller. Min fina barndomsö har, under min relativt korta livstid, gått från att vara en levande by med flera affärer, bensinstationer, bank och restauranger till att numera mest vara en förort till Mora. Det gör ont i mig att se den här utvecklingen. Men ur min synvinkel är det inte ett alternativ att tvinga folk att bo kvar, eller att tvinga människor som inte känner som jag att betala, för att min by ska få liv igen. Istället ligger en stor del av lösningen i att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag både på plats och på webben. Samt att uppmuntra distansarbete i så stor utsträckning som möjligt, inte minst i statliga myndigheter. På det viset får fler människor möjlighet att själva välja hur och var de vill leva sina liv.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Reglerad bostadspolitik ger sämre och färre bostäder

Jag läser om Norra Djurgårdsstaden i DN. Ett byggprojekt som på sikt ska bli 10 000 bostäder och 30 000 arbetsplatser. Det är glädjande att det byggs. Fler bostäder löser både samhälleliga problem och individuella problem. Stockholm får bättre möjligheter till utveckling och konkurrenskraft och individer får nånstans att bo helt enkelt. Det sägs att 200 000 står i bostadskö. Det är självklart svårt att veta hur många av dem som verkligen saknar bostad, men uppenbart är det att antalet lägenheter är för få.

Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad gör det mindre attraktivt att bygga bostäder, men även om ett byggbolag vill bygga bostäder är de i händerna på politikers planerande. Detta planerande drar ut på tiden och även om politiker drev igenom Hammarby Sjöstad och nu Norra Djurgårdsstaden räcker inte bostäderna till. Bara om företagen själva får stå för planeringen kan de komma ikapp efterfrågan.

Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ger sämre bostäder. I Hammarby Sjöstad fick flera hus mögelsaneras redan innan någon flyttat in. I min lägenhet som var nybyggd när jag flyttade in fanns mängder av fel och slarv. Varför blir det så? Jo, incitamenten att bygga rätt blir självklart mindre om byggbolagen vet att de får alla lägenheter sålda. Det behövs ingen Anders Borg för att räkna ut att det är lätt att sälja lägenheter på en marknad med hämmat utbud.

En bekant på ett större bostadsbolag sa att ”Vi bygger snabbt och åtgärdar det vi får klagomål på. Det blir billigare så.” Inom vilka andra marknader kan man vara lika cynisk?

Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ökar risk för bostadsbubblor. Som bekant är vi mitt uppe i en finansiell kris som till stor del bygger på en amerikansk bostadsbubbla. Men  situationen har varit väldigt olika i olika delstater. I Kalifornien som har en mycket reglerad bostadspolitik och tillståndsprövning dubblades bostadspriserna på 4 år. Denna prisstegring är till stor del ett resultat av att utbudet hämmades.

I Texas, där regleringen i praktiken är obefintlig steg priserna med 7% under samma tid. Konsekvenserna av bubblan i Kalifornien är total katastrof för många människor. I Texas är problemen betydligt mindre.

I Nacka och andra närförorter är helt vanliga villor värderade till 6-8 miljoner. Folk blir miljonärer på att politiken hämmar bostadsutbudet. Det vore betydligt sundare om folk blev rika på arbete istället.

Tobias Wahlqvist