Kategoriarkiv: arbetsmarknaden

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Om fri migration i SN

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

Landsbygd är inte bara lantbruk

En levande landsbygd är väl värd att kämpa för. Tyvärr blandar politiker från alla partier, inte minst mitt eget, alltför ofta ihop landsbygd och lantbruk. Framtiden för landsbygden ligger inte i att alla blir lantbrukare. Istället handlar det framför allt om att göra det enklare för människor att driva företag eller vara anställda på distans.

Som centerpartist och dalkulla från bondesläkt har jag stor respekt för de gröna näringarnas plats både i vår ekonomi och i våra hjärtan. Öppna landskap och god djurhållning är saker jag personligen gärna betalar för och lantbruket bidrar till att skapa arbetstillfällen på många orter där detta är en bristvara. Det gäller inte minst de företag som med kreativitet hittar sätt att konkurrera med kvalitet på en internationell marknad. Men i det samhälle som växer fram är allt färre anställda inom produktionssektorn medan tjänstesektorn ökar. I och med den fantastiska teknikutvecklingen som skett, och fortsätter ske, vidgas ramarna än mer. Att sitta på ett kontor åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är för många inte längre det mest effektiva sättet att arbeta. Något som en hel del företag börjar få upp ögonen för.

Tyvärr känns det ofta som att politiken ligger lite efter. Många politiker säger att de brinner för ”landsbygdsfrågan”, men när man frågar vad de menar handlar resonemangen allt som oftast om lantbrukarnas villkor och rätt till kompensation. På det viset gör de sig till språkrör för ett specifikt intresse istället för att lyfta blicken och se sådant som faktiskt är långsiktigt hållbart för landsbygden. Många av mina barndomsvänner pratar om att flytta tillbaka till Dalarna efter några år i större städer. Men de alternativ som bollas är sällan att ta över föräldrarnas mjölkkor eller att driva skogsbruk. Istället är det tankar om att starta någon typ av webbaserat företag, eller att ha kvar sitt jobb i storstaden men jobba hemifrån, som dominerar. Många pratar även om att bo på två ställen, så man kan få tillgång både till storstadens utbud och till lugnet på landet. Det är här man ser möjligheterna.

Att människor frivilligt, som jag själv, väljer att flytta in till städerna är inget vi bör försöka motarbeta. Istället måste vi acceptera att urbaniseringstrenden lär fortgå under en lång tid framöver. Med det i åtanke är det på tiden att politikerna även på riksnivå börjar fundera på hur vi bäst bygger våra städer på ett hållbart sätt så att alla som vill kan få plats. Det finns många goda exempel från olika delar av världen och det är viktigt att de börjar tas tillvara.

För varje gång jag reser upp till mitt älskade Dalarna blir det allt tydligare att människor väljer att flytta därifrån. Vackra gårdar som tidigare togs om hand står nu tomma och förfaller. Min fina barndomsö har, under min relativt korta livstid, gått från att vara en levande by med flera affärer, bensinstationer, bank och restauranger till att numera mest vara en förort till Mora. Det gör ont i mig att se den här utvecklingen. Men ur min synvinkel är det inte ett alternativ att tvinga folk att bo kvar, eller att tvinga människor som inte känner som jag att betala, för att min by ska få liv igen. Istället ligger en stor del av lösningen i att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag både på plats och på webben. Samt att uppmuntra distansarbete i så stor utsträckning som möjligt, inte minst i statliga myndigheter. På det viset får fler människor möjlighet att själva välja hur och var de vill leva sina liv.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.

Skitjobbsdebatten

Karin Wanngård har utsetts till Socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholm.

Hon börjar med ett rejält klavertramp i och med citatet: ”Unga ska inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision.” Man ska ha förståelse för att även politiker uttrycker sig dåligt och i just detta fall kan det vara så att hon inte har medievana sedan gammalt eller hunnit medietränats. Påståendet har i alla fall lett till en stor debatt men det är en mycket relevant sådan och därmed välkommen.

Jag har som småföretagare haft möjligheten att anställa några personer. Jag vet inte mycket om personlighetstester annat än att de är riktigt dyra. Jag har fått lita på mitt personliga omdöme. Det räcker ganska långt, även om det också svikit mig… Men en fråga har jag ställt varje gång; Har du någon gång haft ett skitjobb? Och alla jag anställt har haft det. Jag ser det som en viktig erfarenhet att en gång haft ett jobb som gör det tydligt att arbete kanske inte alltid är så roligt och att det är på allvar.

Den som aldrig haft ett skitjobb blir aldrig vuxen på riktigt och kommer sällan få en stark förståelse för vad arbete handlar om. På vårt företag får man sällan skit under naglarna, men ibland ställs saker på sin spets och man tvingas göra det som krävs, till exempel jobba över, få sitt arbete refuserat eller göra saker man inte riktigt känner att man har koll på.

Det kan vara hårt på alla jobb och har man inte förstått det är man antagligen inte särskilt bra på sitt jobb. Och hur mycket ansvar politiker än vill lägga på företagare så är det faktiskt så att företagare vill ha folk som gillar sitt jobb och förstår att det är på riktigt.

Byt chef!

Skitjobb kommer alltid finnas och oseriösa och dåliga arbetsgivare likaså. Bland sossebloggare kan man utläsa stöd för Karin Wanngård och att dessa jobb inte borde finnas. Det finns ett riktigt bra sätt att se till att dessa jobb försvinner. Och det är inte lagstiftning. Det handlar om civilkurage. Alla som ställer upp och jobbar för en idiotchef gör att idiotchefen klarar sig längre. En idiotchef utan personal har inte mycket att chefa över.

Börja gärna på ett skitjobb, men om det verkligen är ett skitjobb, så sök dig vidare omedelbart. Eller starta eget? Och så fort du har en inkomst så är det dags att spara ihop fuck off money!

Läs Eric Erfors om samma ämne >

Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, Newsmill, Newsmill2, Newsmill3, Ab, Ab2, Ab3, Affärsvärlden, Alliansfritt Sverige med en lista på skitjobb, SVT.

Bloggat: PLC, Sebastian Stenholm, Peter Johansson, Martin Moberg, Peter Högberg, Charles Berkow, Alexandra Einerstam, Sandro Wennberg, Leine Johansson, Erik Laakso som också visat städartakter också

Vem gillar egentligen LAS?

Att arbetsrätten är en helig ko för LO och Socialdemokraterna är ingen överdrift. Minsta diskussion som omfattar någon typ av förändring av Lagen om anställningsskydd, får arbetets söner att gå i taket, protestera med facklor på Sergels torg och mobilisera sig till insändarkampanjer.

Men är egentligen dessa starka reaktioner så självklara?

För det första går det emot den princip om att arbetsmarknadens villkor ska sättas i förhandlingar mellan arbetsmarkandens parter. Det är inte på något sätt en naturlag att det ska vara så, men det är en princip som i alla andra fall värnas av de flesta inblandade.

Även om man tycker att LAS är bra, kommer man inte ifrån det faktum att LAS minskar rörligheten på arbetsmarknaden. Människor tvekar inför att byta jobb, även om det nya jobbet skulle vara bättre, med avseende på kompetensmatch, intresse och villkor, eftersom man då hamnar ”sist in” i en ny organisation.

LAS är också väldigt orättvist! LO och (s) säger sig sträva efter en jämnare fördelning mellan dem som har och dem som inte har. LAS är precis tvärtom. Lagen skyddar dem som redan har jobb, har haft jobb länge och är etablerade på arbetsmarknaden med kunskap, kontakter och a-kassa, trygghetsråd och garantipension. Det har de på bekostnad av dem som inte har haft jobb länge, eller kanske inte alls. Eller inte i Sverige.

Till och med socialdemokraterna själva ville ju slippa turordningsreglerna när de efter valet 2006 blev tvungna att dra ner på personal. Det är ju självklart. Man måste ha kvar den som är mest lämpad för att göra jobbet oavsett hur kort eller länge den har arbetat.

Alla verkar vara överens om att det är i mindre företag och då i synnerhet i tjänstesektorn de nya jobben ska komma. Men faktum är att det just är de företagen som drabbas värst!

För Volvo eller SKF är LAS inget bekymmer. Att förhandla bort en anställd som inte funkar är en en relativt låg kostnad om man har flera tusen anställda, men det är oftast helt omöjligt i ägarlett företag med 3-4 på lönelistan.

Ett avskaffande av LAS skulle vara den enskilt viktigaste reformen som en regering kan göra för att optimera förutsättningarna för ett livskraftigt näringsliv. Och debatten kan vinnas bara på rättviseargumenten.