Författararkiv: Albin

Om idépolitik och decentralisering på brännpunkt

Stureplanscentern fortsätter att synas i media. I helgen publicerades en debattartikel på SvD brännpunkt om vår uppfattning om att Sverige behöver mer idéburen politik. Vi lägger också ut texten om varför en maktreform med tydlig decentraliseringsfokus behövs och värderingarna bakom detta.

Som alltid uppskattar vi en öppenhjärtlig diskussion, så kommentera gärna nedan vad ni tycker om det som skrivs i artikeln. Hur ser ni själva på individ kontra stat? Hur ska vi kunna föra in värderingar och ideologi i den politiska debatten på ett tydligare sätt? Varför är det viktigt med politik som baseras på värderingar?

Nästa möte kommer att äga rum i slutet av januari. Håll utkik här på bloggen och i facbookgruppen för talare, datum och plats när allt är spikat.

 

Stureplanscentern i media

På medlemsmötet den 13 november valdes en ny styrelse för Stureplanscentern (presentation av oss i styrelsen kommer snart här på bloggen). Det dröjde inte heller länge innan vi fick göra våra första framträdanden i media.

Först var det SvT:s aktuellt som ville träffa oss och prata om Centerpartiets läge i opinionen och vad vi anser måste göras för att vända den negativa trend som partiet haft under lång tid. Inslaget kan du se via följande länk (börjar 20 minuter in i programmet).

Sammanfattningsvis kan man säga att vi är av uppfattningen att partiet måste bli tydligare i sin politik. Det är väl knappast någon nyhet att vår partiavdelning är en av de mest liberala i Sverige. Följaktligen har vi också en hel del förslag som sticker ut i det i övrigt ganska slätstrukna politiska landskapet. Det är ingenting vi sticker under stol med. Men i kontexten vad Centerpartiet måste göra för att vända opinionstrenden är det inte enskilda sakfrågor som är lösningen, utan ett genomgripande arbete med vilken ideologisk grund vi formar vår politik. För utan en sådan riskerar politiken att bli spretig och politiken otydlig. Det är också det vi säger i inslaget.

Inslaget gav ringar på vattnet. Bland annat uppmärksammades det i P3:s satirprogram ”Tankesmedjan”. För den hugade kan inslaget belyssnas här (inslaget börjar ca 13:30 in i programmet). Man bör ha i åtanke att det är just ett satirprogram och den som vill fördjupa sig något om vad vi står för kan läsa vidare om det här.

Stay tuned for more och besök gärna våra talarkvällar, de är som bekant öppna för alla, medlemmar som ickemedlemmar och oavsett färg på partibok. Nästa möte är den 11 december. Då kommer Fredrik Segerfeldt för att tala om sin och Johan Norbergs bok om fri migration. Tiden är kl 19:00, men kom gärna innan och mingla, och platsen är Bishops Arms på Folkungagatan.

 

Ojnare myr och Miljöpartiet de oansvariga

Få har nog missat debatten kring det nya kalkbrottet i Ojnare myr på Gotland. En av de mest livliga deltagarna är Miljöpartiets språkrör

Regeringsbeslut om Ojnareskogen 2006

Åsa Romson, och det är framförallt två saker som Romson har hakat upp sig på och som hon beskyller regeringen för:

- Dels att Ojnare myr inte blev natura-2000-klassat,

- Dels att stoppregeln i miljöbalken togs bort 2009.

Åsa Romsons och Miljöpartiets tes går ut på att allt som händer nu är alliansregeringens fel och att det hade gått helt annorlunda om Miljöpartiet finge bestämma. Men det spännande med denna tes är att Miljöpartiet har haft ett finger i syltburken i bägge dessa händelser, även om de så här i efterhand inte vill kännas vid det. Vi kan alltså redan idag dra ganska tydliga slutsatser av hur ärendet skulle ha hanterats om Miljöpartiet fått bestämma, eftersom de till stor del redan har gjort det.

Om Miljöpartiets inblandning i borttagandet av stoppregeln, trots att Romson beskyllde regeringen för att ha gjort det på egen hand, har jag skrivit om tidigare. Men om Miljöpartiets inblandning i att Ojnare myr inte blev natura-2000-klassat ska jag dock skriva nu.

Svaret på denna fråga får vi söka år 2006 på dåvarande Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet. Socialdemokraterna styr Sverige med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Som en del av regeringsuppgörelsen har V och Mp tjänstemän utstationerade på de olika departementen i syfte att ge insyn åt sina partier och utöva inflytande inom ramen för det rödgröna regeringssamarbetet. Så ock på Miljö- och samhällsdepartementet, som Mona Sahlin basade över. I maj 2006 fattas ett regeringsbeslut (bifogat i slutet av inlägget) att föreslå nya natura-2000-områden till EU. I regeringsbeslutet på tre sidor ägnas ett stycke åt att framhålla hur viktigt det är att kalk- och cementindustrin får tillgång till mark att bryta kalk ur i norra delarna av Gotland. Se urklippet nedan.

Från Regeringsbeslut 2006-05-04

Det är sålunda inte någon slump att Ojnare myr undantogs natura-2000-skydd när beslutet väl kom, och det kan inte heller mot bakgrund av regeringsbeslutet komma som någon överraskning för Miljöpartiet vad syftet med detta var. Jag menar, detta skedde ju som sagt år 2006. När Miljöpartiet aktivt stödde den S-märkta regeringen. När Miljöpartiet hade tjänstemän utstationerade på departementen i syfte att utöva inflytande. En bra bit innan Alliansregeringen tog över. Ändå är det åt regeringen Miljöpartiet pekar sina syltindränkta fingrar.

Men låt mig då istället formulera det såhär. Vem var det som röstade för upphävandet av stopplagen 2009? Vem var det som 2006 satt på miljödepartementet med insyn i natura-2000-processen? Vem var det som visste vad som uppenbarligen planerades för platsen redan för sex år sedan? Vem var det som då hade möjlighet att förhindra det? Vem var det som lät bli?

Miljöpartiet – de oansvariga.

Hela regeringsbeslutet (offentlig handling)

Miljöpartiet är politikens svar på Grotesco

Lika som bär?

Miljöpartiet har aldrig fått väljarnas förtroende att styra landet. De har aldrig behövt ta ansvar. Med tanke på deras tillväxtfientliga skattehöjaragenda och moralistiska pekpinnepolitik är det nog många som är glada för det. Men med Miljöpartiets agerande i frågan om kalkbrottet i Ojnareskogen på Gotland de senaste dagarna står det klart att de inte heller är kapabla att ta ansvar ens för sina egna beslut.

I början på augusti gick miljöpartiets språkrör Åsa Romson ut i Gotlands tidningar och förfasade sig över miljööverdomstolens beslut att tillåta en ny kalktäkt i Ojnareskogen. ”Vi ser nu konsekvenserna av den uppluckring av lagstiftningen som regeringen gjorde 2009” hette det då.

Vad Åsa Romson glömde att nämna var att Miljöpartiet år 2009 var helt och hållet med på den ”uppluckring” av lagstiftningen som hon genom att beskylla regeringen försöker undslippa ansvar för. Faktum var att samtliga riksdagspartier – Västerpartiet undantaget – var med på lagändringen.

Detta faktum konfronteras språkröret med i dagens SvD. Då erkänner också Romson att Miljöpartiet var med på lagändringen. Men inte heller detta var Miljöpartiets fel, lägger hon till. Miljöpartiet visste nämligen inte vad man röstade för.  ”I efterhand har det visat sig att förändringen försvagat miljöskyddet” och hon ”misstänker att dåvarande regering medvetet lurade riksdagen” heter det nu.

Menar alltså Åsa Romson att Miljöpartiet, som hela tiden gör anspråk på att vara ett seriöst alternativ för de miljöintresserade, inte begriper svensk miljölagstiftning? Menar hon att Miljöpartiet inför voteringar i riksdagen om förändringar av miljölagstiftningen, med all den expertis som de själva hävdar att de sitter på, inte gör en självständig prövning av vad förslaget innebär utan att de bara går på regeringens linje? Menar hon på fullaste allvar att Miljöpartiet inte kan hållas ansvariga för hur de röstar i riksdagen? Vilken legitimitet har de i så fall som lagstiftare? Vilken funktion fyller de som miljöparti?

Åsa Romsons beskyllande av regeringen – först som ensamt ansvarig för förändringarna av miljölagstiftningen, och sedan som ansvarig för att Miljöpartiet röstade som de gjorde – är som hämtad ur en satirsketch av Grotesco med signaturmelodin ”Allting som är fel ja det är borgarnas fel”. Men faktum är att det bakom denna skrattretande fasad döljer sig en viktig sanning. Miljöpartiet är fortfarande inte redo att ta ansvar. Absolut inte i en regering, men inte heller för sina beslut i opposition.

Däremot är det hög tid att både väljare och media ser igenom Miljöpartiets och Åsa Romsons populism och börjar utkräva just precis ansvarstagande. För konsekvenserna av deras politik. För konsekvenserna av hur de röstar i riksdagen.

Läs också miljöminister Lena Ek:s bloggpost i ämnet.