Niklas Nordström
I förra veckan hade vi besök av Niklas Nordström, före detta SSU-bas och nuvarande medarbetare på Prime. Kvällens ämne var socialdemokratins utmaningar, och Niklas började med att förklara att läget för Socialdemokraterna är allvarligt. Mycket allvarligt.
Valresultatet såg Niklas som en bekräftelse på det han, och många andra som brukar kallas ”förnyare” eller ”högersossar”, sagt länge: Socialdemokratin behöver viljestarka och kompetenta företrädare som lyckas formulera en berättelse som handlar om mer än hur olika ersättningssystem ska finjusteras. I de kommuner där man haft sådana företrädare har man också lokalt lyckats stå emot den nedåtgående trenden på riksplanet.
Mer specifikt berättade Niklas om hur han tittat på tre konkreta exempel som sossarna kan lära sig av:
Moderaterna i Sverige. Efter tolv år av opposition, främst orsakade av att man satt kvar i en gammal konflikt (kapitalism vs. socialism, Kalla kriget och så vidare) som människor inte kände igen sig i, lyckades man byta ut såväl de personer som företräder partiet, dess kommunikation och dess politik. Den succé som blev resultatet visar att det går att vända kris till framgång, men att det kräver förutsättningslöst omprövande av gamla sanningar, och kanske också en extreme makeover.
Socialdemokraterna i Danmark. När de danska Socialdemokraterna började tappa greppet om samhällsdebatten gick det fort. På samma sätt som de gamla Moderaterna satt de danska Socialdemokraterna fast i en verklighetsbeskrivning som väljarna inte kände sig. Resultatet? Man har tappat en fjärdedel av sina väljare från valet 1998 och framåt. I stor utsträckning har dessa arbetarröster i stället gått till det populistiska Dansk Folkeparti. Det danska exemplet illustrerar allvaret för den socialdemokrati som börjar tappa greppet om debatten; man kan rätt snabbt bli tämligen irrelevanta.
Labour i Storbritannien. Efter att ha varit fullständigt dominerande i brittisk politik var man 1979 ett trött parti och man förlorade mot Margaret Thatcher. Vad som sedan hände var dock kanske mer oväntat: Det skulle dröja nästan 20 år innan man hämtat sig och åter blivit relevanta. Parlamentsledamot Gerald Kaufman beskrev till exempel Labours valmanifest inför valet 1983 som ”the longest suicide note in history”; det var fyllt av vänsterextrema förslag i total osexig förpackning (manifestet var mer än 700 sidor långt och bestod av de motioner som skickats in till partiets kongress). Labour lyckades inte förnya sig – och man fick betala priset: Två decennier ute i kylan.
Dessa tre fallstudier, hävdade Niklas, visar på allvaret i Socialdemokraternas situation. Och till skillnad från vad Sahlin gjorde – eller snarare: vad hon inte gjorde – konstaterade Niklas att Socialdemokraterna nu behöver en ledare som faktiskt vågar gå före och leda förnyelsearbetet.
Ett första steg vore att öppna upp processen kring valet av partiledare. Idag liknar det hela mer valet av påve än en öppen och demokratisk process. Kanske är det på grund av partiets oförmåga att bryta med den typen av destruktiva traditioner som Niklas avslutade med att säga att han inte hyser något hopp om en socialdemokratisk motoffensiv 2014. Först 2018 trodde han att partiet lyckats ta itu med sina problem.
Som centerpartist vet man inte om man ska skratta eller gråta. Visst vore det trevligt med en alliansvinst även 2014, men Alliansen behöver nog pressas från en kompetent opposition för att själva inte gå i Labours fotspår och tröttna i sitt reformarbete.
Senaste kommentarer