Posted by Andreas on Nov 17, 2009 in Okategoriserade | 0 comments
Såväl
Ung Vänster som
SSU har dragit igång kampanjer under paroller som ”ge oss jobb, Reinfeldt!” och ”gör Reinfeldt arbetslös”. Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska
bloggar som inspirerats av dagens artikel i
Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.
För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.
I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.
Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.
Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.
Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?
Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.
Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.
Andreas Bjerke
Kommentera
Posted by johan on Nov 4, 2009 in Okategoriserade | 1 comment
Det är svårt att inte känna medkänsla med Eva Gabrielsson som var Stieg Larssons sambo under 30 år. Hon har inte fått ärva författaren eftersom de inte skrivit något samboavtal. Nu kastar sig Josefin Brink (v) in i debatten och vill att sambos ska betraktas som gifta – och att man automatiskt ska ärva varandra om man bott ihop.
Det här är ett ogenerat försök att kamma hem populistpoäng från människor som känner för Eva Gabrielsson. Man tycker att Stieg Larssons far och bror borde kunna visa upp en mer generös och respektfull sida gentemot den som varit sonens/broderns livskamrat under så lång tid och som Stieg Larsson uppenbarligen ville dela livet med. Det är inte svårt att tänka sig att Stieg Larsson hade gjort Eva Gabrielsson till sin arvinge – om han bara tänkt på det.
Men nu är det inte detta saken handlar om. Det handlar om att Josefin Brink vill att samhället ska gå in och ta ifrån oss ansvaret för vår egen egendom, för vem vi vill ska ärva oss efter det att vi gått bort. Det handlar om att man tror att staten är bättre skickad att reglera våra personliga mellanhavanden.
Egentligen är Josefin Brinks förslag så generande ogenomtänkt att det knappt förtjänar en kommentar. Hur länge ska man ha varit sambos för att få arvsrätt? Räcker det med ett one-night stand eller måste man ha bott tillsammans längre? En vecka, en månad, ett år? Vem bestämmer detta? Josefin? Jag bodde ihop med en studiekamrat under mer än ett år. Skulle han ha räknats som min sambo och fått ärva mig om Josefin Brink fick bestämma? Eller handlar det om vem man har sex med? Inte? Skulle det i så fall innebära att de som lever äktenskap men där samlivet tagit slut skulle bli av arvsrätten?
Man skulle kunna skratta åt dumheterna som Josefin Brink presenterar men i grunden handlar det om något mycket allvarligare, nämligen om hur man under populistisk täckmantel försöker utöka statens inflytande över våra högst personliga beslut. Det handlar om en attityd som bygger på en genuin misstro mot människors förmåga att ta eget ansvar. Samhället måste kunna ställa krav på att man faktiskt måste kunna stå för sina beslut eller icke-beslut. Josefin Brinks inställning liknar nästan människoförakt.
Robert Thorburn, medlem Stureplanscentern.
Kommentera
Senaste kommentarer