Låt inte Sverigedemokraterna sätta agendan för EU-valet.

Skrivet av admin 18-05-2008

Det är dags för Centerpartiet att lägga fast strategin inför nästa EU-val. Risken är annars överhängande att andra krafter sätter dagordningen för valet. Faktum är att detta redan är på väg att hända.

Vid sin rikskongress härom veckan la Sverigedemokraterna fast:
- att Sverige inte ska vara med EU,
- att Europas gränser måste stängas för att försvara den svenska löntagaren mot konkurrens och
- att ”ett land med en stor muslimsk befolkning, brott mot mänskliga rättigheter och med en ganska obehaglig geografisk placering inte hör hemma i EU”.

Frågan om EU-utträde är mindre dramatisk. Visst kan SD vinna röster på stark EU-skepsis. Men det handlar mer om att fiska röster i allmänt missnöje, än om att sätta agendan i sak. Alla vet att EU-utträde inte är aktuellt.

Mer oroande är SD:s övriga teser: försvaret av den svenska löntagaren och motståndet mot turkiskt EU-medlemskap.

I Sverige råder konsensus kring behovet av öppna gränser. Med exportdrivet näringsliv och högkvalificerad arbetskraft hör vi – liksom de flesta européer – till globaliseringens vinnare. Unikt för Sverige är dock att inget etablerat parti har valt att notera att globalisering och frihandel också kan ha förlorare, särskilt på kort sikt. I årets första maj tal lät Tomas Östros som en fullfjädrad representant för svenskt näringsliv.

Sveriges stöd för turkiskt EU-inträde är symptomatisk för denna konsensus, och fungerar som en oreflekterad förlängning av vår kärlek för öppna gränser. Trots att Turkiet-debatten rasar i övriga Europa, har inget svenskt riksdagsparti ens antytt tveksamhet till att inlemma detta folkrika och relativt outvecklade land i EU. Bland våra europeiska partners har vi gjort oss kända som utvidgningsextremister.

Problemet är att det i Sverige – i likhet med andra europeiska länder – finns grogrund för en annan hållning. I och med Vaxholmsdomen blir protektionistiska toner en ofrånkomlig del av nästa sommars EU-val. Från denna snäva och fackligt drivna debatt, är steget rätt litet till en bredare och populistisk driven kritik av globalisering, frihandel och turkiskt EU-inträde. Detta skapar goda möjligheter för SD att vinna legitimitet för sin bredare främlingsfientliga agenda.

Min poäng är inte att SD kommer att dominera valutgången, även om partiet mycket väl kan nå femprocentsgränsen. Det viktiga är att SD – och andra partiers reaktioner på SD:s politik –bestämmer vilka sakfrågor som står i fokus i valet, och hur dessa frågor definieras. Det är enligt min mening enbart en tidsfråga innan vi i Sverige får en debatt som liknar den vi ser bland våra europeiska grannar – med kritiska strömningar mot både globalisering och Turkiet.

Hur reagerar Centerpartiet på detta?

För många är det kanske självklart att C ska ta täten i kampen mot SD, genom att ännu kraftigare förespråka både frihandel och turkisk EU-anslutning. Detta skulle möjligen vara en tacksam väg framåt för ett parti som formligen slår knut på sig själv i (fruktlösa) försök att definiera vad det innebär att EU ska bli ”smalare men vassare”.

Men den enkla vägen är inte alltid den rätta. C har på senare tid varit den verkliga nytänkaren bland svenska partier. Detta har bekräftats även i EU-sammanhang, där C modigt har definierat sig som ett federalistiskt parti. Det är hög tid att fortsätta på den linjen och utforma en offensiv och relevant politik inför nästa EU-val.

C måste givetvis slåss för frihandeln. Samtidigt måste partiet våga medge att handelspolitik i vissa sammanhang kan användas för andra viktiga ändamål, som exempelvis att tvinga våra handelsparters att driva en progressiv miljöpolitik. C bör inte avvisa den debatt som förs i exempelvis Frankrike om att koppla våra öppna gränser till krav om anslutning till ett nytt Kyotoprotokoll. EU ska använda sin marknadskraft för att sätta globala normer. Så försvarar EU bäst den svenska löntagaren.

Behovet av nyansering gäller i ännu högre grad Turkietfrågan. Tveksamhet till Turkiets medlemskap är inte är att likställa med främlingsfientlighet eller stängda gränser. Den verkliga frågan är om Turkiet är moget för EU-medlemskap och om EU är moget att ta in detta folkrika och relativt outvecklade land i sitt gemensamma beslutsfattande. Faktum är att turkiskt EU-medlemskap riskerar att försvåra EU:s beslutsprocesser, och försvaga EU på exempelvis miljöområdet. Turkiet ska inte komma med i EU innan det är klart att detta är förenligt med en stark och progressiv miljöpolitik.

Den stora utmaningen för de etablerade partierna är att inte låta SD definiera premisserna för debatten. För C handlar det dessutom om att våga dra de logiska slutsatserna av att vara ett federalistiskt parti. Här återstår en hel del att göra. Kära valstrateger – upp till bevis!

J.J.
Medlem i Stureplanscentern