Är ekologiskt automatiskt klimatsmart?
I morse var det en intressant debatt i radions P1 mellan centerpartiets miljöpolitiska talesperson, Claes Västerteg och professor Lars Bergström om huruvida ”ekologiska” varor egentligen är så mycket bättre än konventionellt odlat.
Hur det än förhåller sig med den saken är det lätt att tänka på hur förenklad miljödebatten ofta blir. Det känns tryggt att liksom luta sig mot någonting och tänka att något som heter ekologiskt automatiskt skulle vara bra för miljön.
Läser på bloggen Miljödebatt om saken som faktiskt påpekar en del intressanta invändningar mot ”ekologiskt”.
Ekologisk odling innebär mer mekanisk markbearbetning med plog och harv, eftersom man inte får använda kemiska bekämpningsmedel.
När jorden vänds upp släpps koldioxid från marklevande organismer upp i atmosfären.
Vid samtliga markbearbetningsmoment krävs ju att man kör över jorden med traktor som i sig drar en hel del dieselolja och oftast diesel från fossila källor, vilket också ökar koldioxidutsläppen.
Utan en rigorös livscykelanalys bör man nog vara försiktig med att tvärsäkert uttala sig om huruvida ekologiskt är klimatsmart eller inte.
Sen kan man ju tycka att det smakar bättre, men det är en annan sak. 
Låt inte Sverigedemokraterna sätta agendan för EU-valet.
Det är dags för Centerpartiet att lägga fast strategin inför nästa EU-val. Risken är annars överhängande att andra krafter sätter dagordningen för valet. Faktum är att detta redan är på väg att hända.
Vid sin rikskongress härom veckan la Sverigedemokraterna fast:
- att Sverige inte ska vara med EU,
- att Europas gränser måste stängas för att försvara den svenska löntagaren mot konkurrens och
- att ”ett land med en stor muslimsk befolkning, brott mot mänskliga rättigheter och med en ganska obehaglig geografisk placering inte hör hemma i EU”.
Frågan om EU-utträde är mindre dramatisk. Visst kan SD vinna röster på stark EU-skepsis. Men det handlar mer om att fiska röster i allmänt missnöje, än om att sätta agendan i sak. Alla vet att EU-utträde inte är aktuellt.
Mer oroande är SD:s övriga teser: försvaret av den svenska löntagaren och motståndet mot turkiskt EU-medlemskap.
I Sverige råder konsensus kring behovet av öppna gränser. Med exportdrivet näringsliv och högkvalificerad arbetskraft hör vi – liksom de flesta européer – till globaliseringens vinnare. Unikt för Sverige är dock att inget etablerat parti har valt att notera att globalisering och frihandel också kan ha förlorare, särskilt på kort sikt. I årets första maj tal lät Tomas Östros som en fullfjädrad representant för svenskt näringsliv.
Sveriges stöd för turkiskt EU-inträde är symptomatisk för denna konsensus, och fungerar som en oreflekterad förlängning av vår kärlek för öppna gränser. Trots att Turkiet-debatten rasar i övriga Europa, har inget svenskt riksdagsparti ens antytt tveksamhet till att inlemma detta folkrika och relativt outvecklade land i EU. Bland våra europeiska partners har vi gjort oss kända som utvidgningsextremister.
Problemet är att det i Sverige – i likhet med andra europeiska länder – finns grogrund för en annan hållning. I och med Vaxholmsdomen blir protektionistiska toner en ofrånkomlig del av nästa sommars EU-val. Från denna snäva och fackligt drivna debatt, är steget rätt litet till en bredare och populistisk driven kritik av globalisering, frihandel och turkiskt EU-inträde. Detta skapar goda möjligheter för SD att vinna legitimitet för sin bredare främlingsfientliga agenda.
Min poäng är inte att SD kommer att dominera valutgången, även om partiet mycket väl kan nå femprocentsgränsen. Det viktiga är att SD – och andra partiers reaktioner på SD:s politik –bestämmer vilka sakfrågor som står i fokus i valet, och hur dessa frågor definieras. Det är enligt min mening enbart en tidsfråga innan vi i Sverige får en debatt som liknar den vi ser bland våra europeiska grannar – med kritiska strömningar mot både globalisering och Turkiet.
Hur reagerar Centerpartiet på detta?
För många är det kanske självklart att C ska ta täten i kampen mot SD, genom att ännu kraftigare förespråka både frihandel och turkisk EU-anslutning. Detta skulle möjligen vara en tacksam väg framåt för ett parti som formligen slår knut på sig själv i (fruktlösa) försök att definiera vad det innebär att EU ska bli ”smalare men vassare”.
Men den enkla vägen är inte alltid den rätta. C har på senare tid varit den verkliga nytänkaren bland svenska partier. Detta har bekräftats även i EU-sammanhang, där C modigt har definierat sig som ett federalistiskt parti. Det är hög tid att fortsätta på den linjen och utforma en offensiv och relevant politik inför nästa EU-val.
C måste givetvis slåss för frihandeln. Samtidigt måste partiet våga medge att handelspolitik i vissa sammanhang kan användas för andra viktiga ändamål, som exempelvis att tvinga våra handelsparters att driva en progressiv miljöpolitik. C bör inte avvisa den debatt som förs i exempelvis Frankrike om att koppla våra öppna gränser till krav om anslutning till ett nytt Kyotoprotokoll. EU ska använda sin marknadskraft för att sätta globala normer. Så försvarar EU bäst den svenska löntagaren.
Behovet av nyansering gäller i ännu högre grad Turkietfrågan. Tveksamhet till Turkiets medlemskap är inte är att likställa med främlingsfientlighet eller stängda gränser. Den verkliga frågan är om Turkiet är moget för EU-medlemskap och om EU är moget att ta in detta folkrika och relativt outvecklade land i sitt gemensamma beslutsfattande. Faktum är att turkiskt EU-medlemskap riskerar att försvåra EU:s beslutsprocesser, och försvaga EU på exempelvis miljöområdet. Turkiet ska inte komma med i EU innan det är klart att detta är förenligt med en stark och progressiv miljöpolitik.
Den stora utmaningen för de etablerade partierna är att inte låta SD definiera premisserna för debatten. För C handlar det dessutom om att våga dra de logiska slutsatserna av att vara ett federalistiskt parti. Här återstår en hel del att göra. Kära valstrateger – upp till bevis!
J.J.
Medlem i Stureplanscentern
Sahlin och entreprenörer
Igår presenterade Mona Sahlin Socialdemokraternas nya jobbpolitik. Med
124 åtgärder i punktform säger man sig vilja satsa, inte bara på utbildning, utan också på småföretagare och på entreprenörer.
I grund och botten låter detta som något positivt och självklart finns det delar i förslaget som kan ses som förbättringar.
Samtidigt kommer vi ihåg hur det såg ut under S-styret innan valet.
Regeringen förde en politik som bland annat innebar att många entreprenörer
drabbades av en så kallad Lex Uggla-beskattning. Det vill säga en
situation där småföretagare förmögenhetsbeskattades med privata pengar
baserat på en likviditet tillhörandes individens aktiebolag. Detta trots att
företagaren hade fått betala upp emot 70 % i skatt för att tillgodogöra
sig kapitalet i sin privata ekonomi. På detta sätt slog man undan benen
på de mest framgångsrika entreprenörerna. En grupp som bidrog med stora skatteintäkter, även utan förmögenhetsskatt, och som bevisligen hade en framgångsrik idé och ett kapital för framtida satsningar på nyanställningar.
Nu vill Sahlin återinföra förmögenhetsskatten vid en valseger 2010. Mot
den bakgrunden ter sig satsningen på entreprenörskap inte ens som
enbart tomma ord. Det är snarare ett hån mot våra mest centrala och
hårdast arbetande entreprenörer som knappast kan se Sverige som ett
intressant land för sin framtida satsning.
Andreas Bjerke
KommenteraFildelning en av vår tids stora frågor
Frågan om fildelning och upphovsrätt är verkligen komplicerad.
Detta kanske är ett i raden av exempel på hur teknikutveckling slår undan fötterna för äldre tiders bruk, liksom Spinning Jenny, Gramofonskivor eller miniräknaren.
Eller så är det bara simpel brottslighet, fast med effektivare medel?
Den ena sidan vill förbjuda människor att dela musik för varandra och införa kraftfulla och potentiellt kraftigt integritetskränkande åtgärder för att förbudet ska efterlevas.
Den andra talar om att kraftigt förändra upphovsrätten för att möta teknikutvecklingen och det faktiska beteende som etablerats i stora grupper där man delar film och musik mellan varandra.
Hos oss i Stureplanscentern går åsikterna isär och spänner över hela skalan. Helt klart är att ämnet måste diskuteras ordentligt och att alla aspekter lyfts fram.
Ikväll blir det tillfälle att göra så.
Publik Service anordnar debatt om fildelning och upphovsrätt ikväll (tisdag) på Street vid hornstull.
Debattörer är Karl Sigfrid (m) som är fildelningsvän och Martin Andreasson (fp) som värnar upphovsrätten.
Läs mer om debatten här, eller på Publik Service’ webbplats.
KommenteraSnubblande steg på vägen…
Att skapa möten mellan näringsliv och kultur är en svårighet, ett problem, det ses till och med ibland som något fult. Problematiseringen kring detta möte går igen i lagstiftningen. Vår fokusering på problemet har påverkat våra attityder och det är svårt för ljuv musik att uppstå. Museerna ger oss bra exempel, när Sony bjöds in på Moderna Museet blev det rabalder och trassel men i London på Tate modern flyter samverkan fint mellan kultur och näringslivs partners.
I det kreativa kunskapssamhälle som nu tar form förändras förutsättningarna för våra företag. En investering är inte längre bara nya maskiner, ett nytt hus eller en marknadskampanj. Människan är centrum för skapelsen. Människan och därmed framtidens företag skapar inte värde genom en investering i en ny digital fräs, situationen är betydligt mer intrikat. För att möta utmaningarna som framtidens företag står inför måste andra typer av investeringar till, något vår skattelagstiftning inte tar hänsyn till. Näringsliv, akademi och kultur behöver gemensamt med djup förankring tillsammans föra ett etiskt och estetisk samtal för att finna lösningar på svåra utmaningarna vi står inför. Lösningarna på de stora utmaningar som hot mot ekosystemet, främlingsfientlighet och fördelning av ekonomiska resurser finns inte om detta möte inte kommer till stånd. De behov vi måste hitta kreativa lösningar för kräver produkter vi ännu inte skådat, spännande eller hur.
Det i stort sätt statliga monopolet av finansiering till kultursektorn och akademin hämmar att kreativa utvecklingsplatser uppstår i Sverige. Monopolställningen upprätthålls genom att sätta höga skatter på andra aktörer som vill göra investeringar för ett levande samhälle. Att skapa fruktbara arenor är ett långsiktigt arbete vilket kräver uthållighet. Det får en kulturinvestering att likna vilken annan investering som hälst, som till exempel i produktutveckling. Genom förändringar i hur man ser på en resultaträkning tror jag att drivkrafter för akademi, konst och näringsliv skapas. Drivkrafter som resulterar i konstruktiva möten och samverkan som löser reella problem. För att näringslivet ska kunna kanalisera pengar in i kulturen idag måste det kallas en sponsringsinsats för att vara avdragsgillt. Det vill säga för att minska skattebördan måste en motprestation ske i form av exponering av varumärket. Det är också så moderaterna argumenterar i det de kallats ”kultur 3.0” kulturen som ett stöd som marknadsföringen. Det ena problemet som uppstår är ett förhållande av stark och svag, givare och tagare. Det andra är att låsa sig vid att motprestationen skulle vara en imageförstärkare för givaren när det lika gärna skulle kunna vara en personalutvecklande aktivitet eller något annat. Båda dessa negativa aspekter löses upp genom att se det som investeringar.
Näringslivet, akademin och kulturen behöver alla incitament för att luckra upp murarna mellan varandra, bryta invanda mönster och skapa ett gemensamt lärande. Arbetet må vara långsiktigt men vi kan på mycket kort sikt skapa förutsättningar för en positiva förändring att börja. Jag föreslår regeringen att låter aktörerna själva, i dialog komma överens om bra finansieringslösningar för dessa investeringar. Investeringar i kultur ska kunna sättas tillsammans med investeringar i maskinparker och byggnader på resultaträkningen. Aktiva möten mellan näringsliv kultur och akademi är en förutsättning för långsiktig tillväxt i landet och inte att göra kulturen till reklambranschens förlängda arm.
Max Valentin
Medlem i Stureplanscentern
Senaste kommentarer