Kuba
Skrivet av admin 14-04-2008
För ett par månader sedan spenderade jag tre veckor på Kuba. En härlig semester i ett land fyllt av vacker natur, spännande kultur och trevliga människor. Tyvärr så tar de positiva omdömena slut där. Det är också ett land med djupa orättvisor, en förtryckt befolkning och en extrem fattigdom.
Det mest påtagliga exemplet på att Kuba är ett djupt orättvist och osolidariskt samhälle är det faktum att landet har två valutor. En valuta för kubaner och en valuta för utländska besökare. I praktiken innebär detta att kubanerna tvingas handla i butiker med långa köer och tomma butikshyllor, samtidigt som utlänningar erbjuds lyxhotell och restauranger med hummer på menyn. Att utöver denna materiella misär tvingas leva i en miljö där oliktänkande fängslas, där propaganda är den enda litteraturen och där du av staten förvägras utlandsresor är en kränkning av en rad mänskliga rättigheter och ett obehagligt förtryck. Allt medan socialister i Sverige ger sitt tysta godkännande.
Sedan jag lämnade landet har situationen förändrats. Fidel Castro har avgått och hans bror Raùl har infört en rad liberaliseringar. Det är idag t ex plötsligt lagligt för kubaner att äga en DVD, köpa en dator, ta in på ett hotell, skaffa mobiltelefon eller hyra en bil. Trots att allt detta kräver västvaluta och således är ouppnåeligt för en vanlig kuban, så får ändå liberaliseringarna ses som ett steg i rätt riktning.
Tyvärr så finns det andra som ser Kuba och Castroregimen som ett föredöme. I Svenska Dagbladet har vi i veckan kunnat läsa om hur Hugo Chavez i Venezuela förstatligat den inhemska olje- och cementindustrin. Risken finns att Venezuela successivt är på väg mot ett samhälle som liknar det kubanska. Tyvärr har omvärldens protester mot dessa kränkningar av den privata äganderätten varit alldeles för tysta. Detta trots att de flesta är överens om att vi ska värna om samtliga kapital i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Kan det möjligen vara så att dessa kränkningar av mänskliga rättigheter i allmänhet, och äganderätten i synnerhet, i Venezuela och på Kuba också i tysthet accepteras av delar av det svenska politiska etablissemanget? Hur ska vi annars tolka det faktum att Socialdemokraterna hoppas på att få styra landet med stöd av Vänsterpartiet efter valet 2010. Ett parti med följande text i partiprogrammet ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. Detta är, i mina ögon, en oerhört obehaglig retorik.
Efter ett besök på Kuba känns det än mer obegripligt hur det kan finnas svenska vänsteranhängare som försvarar ett samhälle byggt på förtryck. Det är nu hög tid för den svenska vänstern att på allvar visa att man menar allvar när man säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter. Ett första steg vore att acceptera den privata äganderätten och sluta använda sig av en retorik som för tankarna till Kuba, Nordkorea och Sovjetunionen.
Andreas Bjerke
