Ny president – ny kubapolitik
Kuba har nyligen bytt statschef. Visserligen inte genom allmänna fria val och visserligen bär den nya diktatorn samma namn som den gamle. Raul har till och från visat sig mer reformvänlig än sin skäggige bror och den närmaste framtiden får väl utvisa i vilken grad det finns substans i de orden.
Av en händelse byter även Kubas stora granne i norr statschef snart. Kanske kan det också bli startskottet för en ny Kubapolitik från USA’s sida, för inte kan man med bästa vilja i världen påstå att embargopolitiken har varit särskilt framgångsrik?
Så länge sovjetunionen fanns hade Kuba åtminstone en stor handelspartner som hade – milt uttryckt – geopolitiska intressen i regionen. Det var säkert både strategiskt och kommunikativt vettigt att hålla en ideologisk utpost så långt borta (och nära USA) under armarna.
Men det är snart 20 år sedan muren föll och även om Venezuelas oljepengar sponsrar en hel del av upprätthållandet av statsapparaten ÄR Kuba ett land med växande ekonomiska problem.
I dagsläget verkar de båda demokratiska presidentkandidaterna tyvärr inte hålla frihandel som särskilt viktigt. Obama har till och med ifrågasatt NAFTA, ett partiellt frihandelsavtal som har inneburit stora ekonomiska fördelar för hela regionen, men framförallt för Mexico där många lever i större ekonomisk trygghet än vad de skulle ha gjort utan frihandel med framförallt USA.
Republikanen John McCain däremot verkar vara en stor frihandelsvän och om någon ska ha modet och kraften att driva igenom en ny Kubapolitik så är det kanske just han.
Embargot löser inga politiska problem för USA. Därmot löser det ett signifikant sådant för den Kubanska administrationen: Alla ekonomiska problem som kommunismen fört med sig går att skylla på USA och embargot.
Genom att ta bort embargot blottläggs Kubas egna politiska misslyckande.
KommenteraFöräldrars eller barns frihet?
Under veckan har Timbro anordnat en frihetsvecka med dagliga arrangemang i form av debatter, seminarier och en tävling (!) i frihet. Det första arrangemanget bestod i en debatt mellan den klassiska liberalismen, representerad av Mattias Svensson, och socialliberalismen, representerad av Nicklas Ekdal. Det var i många stycken en intressant debatt – även om den i viss mån fördes i olika plan, ett ideologiskt och ett pragmatiskt. En av frågorna som väcktes handlade om skolan och föräldrars rätt att sätta sina barn i religiösa friskolor som inte följer den svenska lagen som säger att undervisningen skall bygga på vetenskap. Tyvärr borrade man inte särskilt djupt i problematiken kring detta utan nöjde sig i stort sett med att man tycker olika.
Som av en händelse gick sedan folkpartiet ett par dagar senare ut och krävde att inga elever skall få befrielse från t ex sexundervisning, idrott och simning. Och nu debatten kommit igång. Tyvärr handlar den dock ofta om fel sak. Man ställer föräldrarnas frihet att välja undervisning för sina barn i kontrast till statens rätt att utöva tvång. Kan verkligen ett liberalt parti som Folkpartiet ställa sig bakom tvångslagstiftning? Man glömmer lätt bort barnen. Det blir ju enklare så – om man kan individen mot staten.
Men den intressanta frågan är ju ur vems synvinkel man ska betrakta friheten. Ur barnets eller ur föräldrarnas. Handlar det om en positiv frihet för föräldrarna, dvs rätten att välja utbildning åt sina barn, eller handlar det om en negativ frihet för barnen – rätten att inte berövas tillgång till kunskap och bildning som är viktig om de ska kunna utöva sin frihet i framtiden?
Som förälder måste man ha rätt att ta ansvar för sina barn och ge dem en start i livet som stämmer överens med de egna värderingarna. Samtidigt väljer vi som barn inte våra föräldrar. I det stycket är barnens frihet kraftigt beskuren under den tid som är så viktig för hur man formas som individ.
Ställer man saken på sin spets kan man säga så här – är vi beredda att offra unga flickors liv (för det är ofta unga flickor som t ex inte får delta i simundervisningen) för föräldrarnas frihet att välja skola? Hur många flickor ska få drunkna? Hur många ska berövas möjligheten att uppleva friheten i en båt ute på havet på grund av rädsla för att de inte kan simma?
Å andra sidan – hur långt ska staten få gå i sina interventioner av föräldraskapet. Hur mycket ansvar kan vi lyfta bort från föräldrarna? Vilken rätt ska man ha att fostra sina barn till värderingar som kanske inte stämmer överens med den stora massans? Varför ska man inte få fostra sina barn att längta efter ett samhälle som inte finns här idag?
Debatten om tvångsundervisning handlar om något mycket mer än om bara sexualundervisning, idrott och simning. Det är en diskussion om frihet på ett större sammanhang. En debatt som ständigt behöver vara levande och som inte får trivialiseras.
Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern
Norge med i EU före 2100?
Nästa sommar är det parlamentsval till EU. Det i sig är spännande och vi får hoppas att intresset för valet ökar och att vi får ett högre valdeltagande än tidigare.
EU-valet hinner vi fördjupa oss i senare, men en sak som däremot alltid slår mig när jag tänker på EU och Europa är varför Norge och Schweiz inte är med?
Schweiz anledning kanske inte är så konstig eftersom deras FN-medlemskap inte togs i kraft förrän 2002 (!) och den sista kantonen som införde kvinnlig rösträtt gjorde det 1990 (!!).
De flesta andra länder i Europa ligger på det sättet cirka 50 -150 år före Schweiz i utveckling när det gäller samarbete och jämställdhet. Processer tar helt enkelt ”lite” tid. ”Democracy is a dish best served cold”- eller något?
När det gäller Norge kan man bli lite mer konfunderad. Norge och Schweiz, har i sig, ett nära samarbete med EU genom EES-avtalet, vilket gör att länderna kan dra stora fördelar på handelssamarbetet. Frågan är bara varför norrmännen nöjer sig med det och inte blir fullvärdiga medlemmar?
När man läser på Sveriges regeringskanslis hemsida så står det att läsa om Norge att ”Insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna liksom omfattande biståndsprogram för humanitära ändamål och för att bekämpa fattigdomen i världen är också framträdande drag i norsk utrikespolitik (biståndet uppgår till 0,96 procent av BNI 2006).”
(Sverige ger 1.06 procent av BNI 2006. Utöver det tillkommer en medlemsavgift till EU på cirka 25 miljarder.)
Personligen är jag inte alltför imponerad av Norges humanitära insatser. Visst ligger biståndet på en internationellt hög nivå, vilket säkert bidrar till en bättre värld, även om effektiviteten i vissa biståndsprojekt kan diskuteras.
Vad som däremot är säkert är att EU-medlemmar från det forna Sovjetblocket, som t ex Polen, Tjeckien och Ungern, har uppnått mycket positiva effekter när det gäller såväl ekonomi som miljö tack vare samarbetet och frihandeln mellan medlemsländerna. Innan medlemskapen för dessa länder så plöjde man åkrar med häst och vagn samtidigt som man i Frankrike använde luftkonditionerade traktorer.
Det norska folket har vid två folkomröstningar (1972 och 1995) sagt nej till ett EU-medlemskap. Kanske är det också så att Norge inte behöver EU idag. Klart är i alla fall att EU skulle behöva Norge. Landet har idag en oljefond värd över 2400 miljarder kronor. Pengar som är svåra att spendera nationellt utan att inflationen skulle bli alltför hög. En liten del av detta gigantiska kapital skulle kunna användas till att bekosta ett EU-medlemskap, vilket skulle vara ett smart ekonomiskt drag på lång sikt. Det är ett argument som borde bita på norrmännen som hittills har valt att agera enbart efter sitt kortsiktiga egenintresse i EU-frågan.
Min förhoppning är att Europas rikaste land i framtiden även är beredda att aktivt, med ett EU-medlemskap, bidra till förbättringar för de tidigare så förtryckta östeuropéerna. Det viktiga är inte vad vi får ut av EU idag utan vart EU kan ta oss alla imorgon!
Finn Eriksson
KommenteraSnart 8 mars
Om två dagar är det den internationella kvinnodagen. Varje gång kommer den som en påminnelse om att chansen att du är börsVD är mer än 5 gånger högre om du heter Anders än om du är kvinna, att du tjänar ungefär 80 % av din manliga kollegas lön av anledningar som inte går att förklara på något annat sätt än att det är rena och skära fördomar, som påminnelser som om våld mot kvinnor, och en rad andra faktum som bara gör mig arg (på ett konstruktivt sätt).
Men genom att vi har den internationella kvinnodagen blir det också något av en ond cirkel. Om vi pratar om det den 8 mars så kan vi också med gott samvete strunta i det resten av året, eller?
En massa events inriktat på kvinnor på olika sätt, det kan handla om den mäktigaste kvinnan, eller problem lyfts upp just runt den här tiden i början av mars.
På Centerpartiets webb kan man läsa detta om feminism:
Centerpartiet vill:
Motverka den bristande jämställdheten i samhället genom att:
- verka för kvinnors frihet från våld.
- argumenterar för lika lön för likvärdigt arbete
– öka kvinnors makt över ekonomiska resurser och näringslivet genom att göra det möjligt för, och stimulera, fler kvinnor att starta och driva företag samt att inneha viktiga ledande positioner i företagsledningar och styrelser.
Inga konstigheter där. Och ingenstans skriver vi att detta bara ska ske den 8 mars. Och jag kanske tror mycket om andra organisationer och partier men det tror jag inte att någon annan gör heller.
Så kom igen, vad är dealen? Dags att börja lyfta fram mäktiga kvinnlig förebilder året runt!
KommenteraSkattekonto till alla!
Bland Stureplanscenterns medlemmar finns en överrepresentation av små- och egenföretagare. Bland sådana är i regel skattefrågan långt mer aktuell än hos andra och man kan undra varför.
Det är ju inte så att företagare betalar mer skatt än de som arbetar som anställda. Tvärtom faktiskt.
Det finns möjlighet att ta ut en viss del av vinsten lågbeskattat i fåmansbolag.
Kanske det beror på att skatterna är så mycket synligare för företagare än för anställda?
Det faktum att man som anställd aldrig ser de skatter man betalar är antagligen en starkt bidragande orsak till att väljarna tillåter skattetrycket att vara så pass högt. Alla förstår nog inte riktigt hur mycket man verkligen betalar varje månad.
Lek med tanken att systemet med källskatt ersätts med ett system med skattekonto. Att var och en istället betalar sina skatter och avgifter själva, precis som t ex egenföretagare gör.
Ett räkneexempel där en anställd tjänar 28000:- i månaden och bor i Örebro ger vid handen att arbetsgivarens lönekostnad är 37.078:- per månad.
Denna summa skulle utbetalas till den anställde som sedan betalar in skatten på sitt skattekonto. Varje månad. Räkningen till Skatteverket skulle då vara på 20.541:- (jobbskattaavdrag om 1.216:- avräknat)
Det skulle vara den största kostnaden varje månad. Mer än hyran. Mer än maten.
Och visst vore det väl sunt om fler började fråga sig vad vi egentligen får för skattepengarna? En högre medvetenhet kring beloppen kommer också att väcka en diskussion om hur medlen används.
Det kanske är så att de flesta i vårt avlånga land ändå vill ha ett högskattesamhälle, men oavsett vilken nivå på skatterna vi vill ha måste det ju alltid vara bättre att skatterna används så effektivt som möjligt. Att vi får ut det mesta och bästa möjliga för pengarna, oaktat hur de ska användas.
Faktum är att detta skulle vara möjligt att genomföra idag. Det är lika enkelt som att betala vilken räkning som helst. Hundratusentals svenskar har redan skattekonto och alla egenföretagare får varje år en plan för preliminärskatt som ska betalas in varje månad. Det är ett helt skalbart system som skatteverket byggt för detta ändamål och det är inga stora modifieringar som skulle krävas för ett skattekontosystem för alla.
Det skulle till och med fungera bättre för anställda än för egenföretagare, eftersom anställdas inkomster är långt mer jämnt fördelade över året än för de flesta företagare.
Integritetsaspekten är heller inte helt oviktig. Arbetsgivaren har faktiskt inte någonting med att göra hur din privatekonomi ser ut i övrigt.
Kommentera
Senaste kommentarer