Öppna samhället för papperslösa!
Situationen för de som kallas papperslösa måste lösas! Dessa medmänniskor har ofta under stora umbäranden tagit sig till vårt land. De utnyttjas hänsynslöst av halvkriminella (och ibland helkriminella) personer som exploaterar det vansinniga faktum att hederligt folk som bara vill jobba och göra rätt för sig, i lagen hindras från att göra det.
De riskerar att bli utkastade från landet och kan därför inte gå till polisen om de blir blåsta.
De kan inte söka stöd hos normala fackförbund och faktum är att det är just LO som krävt att asylsökande inte ska få arbeta. Det är dåligt på så många plan, men det visar också att – LO trots pliktskyldig retorik – inte bryr sig ett smack om människor som verkligen skulle vara i behov av fackligt stöd.
För att få hjälp är man i dagsläget utlämnad till extrema rörelser som gärna tar tillfället i akt att utnyttja en enskild människas utsatthet för att torgföra sin egen politiska agenda.
Problemet har en kärna och det är just att de utsatta arbetar olagligt och under hot om avvisning. Men det behöver inte vara så. Den nuvarande regeringen gick till val på att vem som helst ska få uppehållstillstånd, under förutsättning att man kan försörja sig själv.
Den politiken skulle omfatta alla de på senare tid uppmärksammade fall med utnyttjade papperslösa arbetande. Hårt arbetande (ofta under orimliga förhållanden) människor som förvägras sjukvård och som står utanför samhällets alla skyddssystem. Som inte skyddas av lagen och polisen, utan tvärtom ständigt måste hålla sig undan av rädsla att kastas ut.
Det är dags för regeringen att sätta fart i den här frågan. Lös de nödvändiga administrativa frågorna i EU (om det nu är nödvändigt) och inför den utlovade arbetskraftsinvandringen!
Alla som arbetar tillför värde till hela samhället. Det är vansinnigt att hindra människor som kan och vill jobba här att göra det. Invandring är i sig något som ger ett positivt netto om man bara ser till rent ekonomiska värden och arbetskraftsinvandring är en sådan tillväxtinjektion att det är svårt att tänka sig att någon kan vara emot.
Det är lika vansinnigt att särintressen som LO kommer undan med deras skamlösa maktpolitik, i vilken hederlighet och medmänsklighet helt saknar utrymme.
Det är småaktigt och ogint, för att inte säga rasistiskt, att anse att människor med en viss etnisk bakgrund har större rätt än människor med en annan etnisk bakgrund att leva och verka i Sverige.
Att låta situationen bero leder inte till något gott. Extrema rörelser utnyttjar detta för att sprida sina galna läror. Arbetsmarknaden undanhålls värdefull och välkommen arbetskraft.
Människor som bara vill jobba och göra rätt för sig ställs utanför samhället helt i onödan!
Johan Hedin, vice ordförande Stureplanscentern.
KommenteraRyssland- grannen i öst
I dag gästbloggar Alexander Sanchez, medarbetare i tankesmedjan Eudoxa om Ryssland. Alexander är en frekvent besökare av Stureplanscenterns möten.
—–
Ryssland- grannen i öst.
Av
Alexander Sanchez
Ryssland har nyligen gått till val och valt en ny president Dimitri Medvedev till posten. Många oroligt har följt hans företrädare Putins senaste mandatperiod har märkte en allt annat en god utveckling av Ryssland. Rysslands problem är mångbottnade men ett av det kanske viktigaste problemen är den utbreda korruptionen.
Idag har Putin och hans nära allierade lyckats få statsduman är till stor del representerade av partier utan någon vilja att konkurrera. Det är bara att notera att den senaste presidentvalskampanjen i Ryssland egentligen inte är speciellt demokratisk ur ett västeuropeiskt perspektiv. Demokratin som vi i Västeuropa omhuldar har inte samma starka lyskraft i Ryssland. Presidentskapet, som under Vladimir Putin förändrats till det sämre, har knutit allt mer av makten att lagstifta och styra självständigt till sig. Frihetsinskränkningarna som har visat sig vara mer omfattande än vad många har velat erkänna, visar sig tydligast i hur media i Ryssland styrts. En fri och oberoende press har nedmonterats, lägg där till ”mystiska” mord av kritiska journalister och vi ett land som tydligt har problem.
Till detta kan vi lägga till lagstyret som under en kort period existerade under president Jeltsin, idag har slutat att fungera för den enskilda medborgaren. Separationen mellan lagen och presidenten vilja har upphört att finnas och är du en medborgare utan pengar har du svårt att hävda din rätt.
I den senaste IPRI rapporten för 2008 som rankar hur den fysiska och intellektuella äganderätten skyddas i 115 länder och lagliga skydd för ekonomiskt välstånd. Rapporten som har tagits fram av Property Rights Alliance i Washington DC och en rad tankesmedjor i Europa, visar Ryssland på 101 plats i Legala och Politiska förhållanden (LP) som är en av de fyra viktiga parametern. Det kan jämföras med Sveriges åttonde plats. Rysslands sammanlagda ranking blev plats 83, ett steg under Kenya.
Hur har det kunnat bli så här? Svaren är många men den gamla statskommunismen har ersatts av en rövarstat där många av de goda reformer som borde ha gjorts inte längre är populära bland makthavarna.
Något som tyvärr varit en av Rysslands eviga gissel cykler av reformer har alltid möts med ett tillbaka rullande av dem samma. Det hände under tsar Alexander I:s tid och närmare även efter den sista tsaren Nikolajs tid, då den sittande regeringen kuppades bort av boljsevikpartiets under Lenins styre. Då som nu ser vi att det demokratiska strävandet har ersatts av en cynisk pragmatism där den starkes rätt har blivit allt viktigare för statsmaken. Ordning, som Putin själv aldrig har förnekat, är viktigare än frihet.
Dagens Ryssland uppvisar alla av de dåliga likheter idag som gjorde det möjligt för kommunisterna att ta över landet under 1900-talet. Finns det något typiskt ”ryskt” som gör det möjligt att staka män att ta över makten? Den frågan har många politiska analytiker brottats med. Det auktoritära styret som Putin har exponerat i allt från de inrikespolitiska frågorna, till ockupationen av Tjetjenien och hur det senaste politiskt regisserade protesterna mot Estland när en staty skulle flyttas, pekar åt det hållet.
I det dagens Ryssland är demostrationsfriheten begränsad. Gillar man inte Putin eller den föreslagna politiken kan man vänta sig problem. Senast det hände var när Storbritanniens konsul var tvungen att stänga sin verksamhet, länder närmare Ryssland har fått känna av hårdare sanktioner. Och kanske allvarligare att det liberala paritet, som ställde upp i valet, nu hotas av vräkning från sina lokaler i S:t Petersburg. Till saken att partiledaren Maxim Reznik arresterades nyligen.
Bråken med Storbritannien under 2007 och flera andra incidenter visar mer hur ledningen med president Putin i spetsen, arbetar med att skrämma och försöker att manipulera omgivande stater.
Ett annan kanske farligare utveckling är det beroendeställning som Europa har hamnat i gentemot Ryssland med sin energipolitik. Det är både en ekonomisk och en politisk fråga att säkra den grundbehov som finns för den europeiska industrin. En beroendeställning till en enskild aktör kan i längden vara farligt, speciellt när vi har sett hur den exempelvis Ryssland har hanterat sin monopolställning exempelvis mot grannländer som Ukraina.
Rysslands sårade stolthet har under åren som har varit uppvisat ett beteende som ett sårat barn, fast utan finess. Men vad kan vi vänta oss i framtiden, och kan vi vänta oss att bytet av president egentligen förändrar något? Det är i nuläget svårt att svara på vi får helt enkelt vänta och se, utan för den skull släppa garden. Rysslands ambition att dominera östersjön har långa anor och kommer antagligen inte att försvinna.
Ryssland är en av Europas och EU:s viktigaste handelspartners på den viktiga energisektorn. Siffror upp till 80 % av energimarknaden brukar tas upp. Europa har blivit allt mer beroende av statliga ryska Gazprom och dotterbolag. Flera av de viktigaste energikontrakten inom främst gas- området med en rad europeiska länder sträcker sig så långt som 2020, så gasen är vare sig man vill eller inte rysk.
Indikatorerna pekar mot att Putin egentligen inte kommer att stega åt sidan. Det skulle vara tråkigt om vi i framtiden kommer att säga att det demokratiska experimentet i Ryssland tyvärr blev kortvarigt.
KommenteraMaciej Zaremba
Maciej Zaremba kommer och talar om sin artikelserie ”Först kränkt vinner” på Stureplanscentern nu på tisdag den 18 mars 2008. Vi kommer att träffas kl. 19.00 på Berns.
I förra veckan i DN besvarade Zaremba en del av den kritik han har fått där han bland annat bemöter Åsa Linderborgs påhopp i Aftonbladet.
Om ni är intresserade av att komma vänligen mejla mig på: christermellstrand_at_yahoo.se
Här nedan är några utdrag ur Zarembas senaste debattartikel:
Jag kan förstå BeO:s (Barn- och elevombudsmannens) goda avsikt när han på hemsidan uppmanar ungdomar att inte finna sig i mobbning. Men är det klokt att inbilla tonåringarna att staten kan skydda dem från själva puberteten?
Men somliga kan inte tänka utan klasskamp. Så när proletariatet lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ”transvestiten” och ”muslimen” skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela.
Jag hör redan vad demagoger ropar nu: Han förnekar att det finns diskriminering! Nej, jag förnekar inte. Men jag önskar inte att våra partier ersätts av kränkta lobbygrupper, somliga sponsrade av Astra, andra kanske av Förenade Arabemiraten.
Se där, Linderborg, världen består inte bara av höger och vänster. Det finns en annan skiljelinje – mellan dem som känner igen ett svinaktigt argument och dem som inte gör det.)
Hur tänker Linderborg (och Aftonbladet) om det där med att vara svensk? Kan det vara en fråga om blodet? Eller om statskyrkan?
Så hemskt. Stackars Linderborg. Tvingas dra slutsatser själv. Ingen Myrdal, ingen Chomsky som säger hur det skall va’. Men vem var det som lurade Åsa Linderborg att läsa Dagens Nyheter? Den skurken borde anmälas, tycker jag.
KommenteraFörsäljning
De senaste dagarna har man kunnat ta del av en namninsamlingskampanj på sidan www.stoppautforsaljningen.nu. Där kan man skriva under en protest mot den planerade försäljningen, eller utförsäljningen i vänstertermer, av vissa statliga bolag.
För egen del kan jag inte annat än tycka att hela resonemanget mot försäljningarna bygger på bristande kunskap inom ekonomi samt en märklig syn på våra gemensamma skattepengar.
Gruppen mot försäljningen redogör noggrant för vilken positiv tillväxt dessa företag har haft under de senaste åren. Redan där har vi ett argument för att sälja bolagen. Företagen är för tillfället lönsamma och skapar stora överskott till aktieägarna i form av utdelning. Eftersom bolag normalt sett i dagsläget värderas till cirka elva gånger årsvinsten (P/E-tal) så innebär detta att staten i nuläget skulle få mycket bra betalt för bolagen. Att elva multiplicerat med en hög vinst blir mer än elva multiplicerat med ett nollresultat är enkel matematik. Varför staten skulle misslyckas med en försäljning som sker på marknadsmässiga principer är för mig helt obegripligt. Gruppen skriver att ”företagen skall säljas för en i sammanhanget liten klumpsumma”. Frågan är bara varför dessa framgångsrika företag inte skulle locka köpare som, i konkurrens med varandra, betalade ett marknadsmässigt pris? Det finns ingen som helst grund för dessa påståenden.
På en punkt tror jag att gruppen har rätt. Jag har en positiv syn på den ekonomiska utvecklingen. Det innebär att jag tror att en aktieportfölj långsiktigt kommer att ge bättre avkastning än obligationer. Det innebär också i förlängningen att jag tror att staten skulle få bättre avkastning genom att behålla företagen än att amortera på statsskulden. Men det innebär inte i sin tur att det är rätt av staten att driva företag. Aktier innebär också en hög risk och aktiekapital är just ett företags riskkapital. Hur kommer det att låta bland dessa vänstergrupper när aktieutdelningarna uteblir och bolagen istället kräver ett tillskott av kapital från ägarna för att undvika en konkurs? Det blir särskilt märkligt när man vet att dessa vänstergrupper ofta utrycker sig i negativa termer kring vad de brukar beteckna som ”börsspekulation”. Ett fenomen som man inte brukar uppskatta, men som man tydligen vill att staten skall ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.
Eftersom motståndarna till försäljningen av de statliga bolagen verkar ha en sådan extrem tilltro till börsutvecklingen och riskaptit på investeringar, så förstår jag inte varför man inte är konsekvent i sin linje. Rimligen borde de också förespråka en utökad statlig upplåning till förmån för företagsförvärv. Varför inte starta med ett statligt uppköp av ett fint gammalt välmående bolag som SKF? Börsvärdet ligger på drygt 50 miljarder och bolaget delar ut närmare fem procent, eller 2,5 miljarder till aktieägarna. Jag tror det skulle vara en bra placering för staten. Men det innebär i sin tur inte att det är rätt. Staten är förmodligen inte den bästa ägaren för SKF och det är definitivt inte rätt att staten använder våra skattepengar till aktiespekulation.
Aktieägande skall uppmuntras och är något positivt. Däremot är det något var och en bör sköta med sitt eget kapital och där individen själv avgör risknivån. Staten bör fokusera på mer centrala frågor än att driva företag och bör inte riskera skattebetalarnas kapital på börsen. Jag har väldigt lite förståelse för vänstergruppernas motstånd till försäljningen. Deras resonemang skulle dock bli mycket mer hållbart om de också argumenterade för ett utökat statligt aktieägande. När ska vi lägga budet på SKF?
Andreas Bjerke
KommenteraStockholmscenterns vision om ett nytt Stockholm på höjden
Vi är ynkligt fega i Stockholm. Debatten om Stockholms stadsbyggnad och arkitektur präglas av rädsla för allt som är nytt och annorlunda i staden. Traumat efter rivningarna av Klarakvarteren sitter fortfarande i och påverkar utvecklingen av vår stad, trots att få ens diskuterar rivningar idag.
Instanser och sammanslutningar som Skönhetsrådet, Stadsmuseet och Samfundet S:t Erik har stor tyngd i debatten och verkar aktivt för att så få förändringar som möjligt äger rum. Enligt dessa konservativa krafter ska eventuella nya byggnader i staden smälta in och på så sätt inte störa befintliga byggnader. Resultatet blir ett Stockholm under ostkupa, en stad som fokuserar på dåtid istället för nutid och framtid. De som lever och verkar i staden ska inte känna sig som invånare utan snarare som besökare i ett gigantiskt museum.
Vi anser att staden ska vara dynamisk, föränderlig och utmanande. Den ska förändras med tiden och med dem som lever i den. De vackra byggnader som många arbetar för att bevara är var och en ett uttryck för varsin tid och dåtidens stockholmare. Ska inte dagens stockholmare få lämna avtryck på samma sätt?
Högt och lågt – mångfald är vackert!
Särskilt provocerande för bevarandefundamentalisterna är tanken på att bygga skyskrapor i innerstaden. Det är lite märkligt med tanke på att Stockholm har flera hus som på sin tid ansågs vara mycket höga – inte minst Kungstornen mitt på Kungsgatan som av många anses vara Europas första skyskrapor.
Traditionen i Stockholm är annars att bygga hus med 5-7 våningar. Istället för att fortsätta med det borde man tillåta ett antal skyskrapor som bryter av normen. Vi talar då om riktiga skyskrapor – landmärken i ordets positiva bemärkelse som syns i hela staden.
Skyskrapor är miljövänliga!
Höga hus är av avgörande betydelse för en tät stadsbebyggelse. Allt fler kommer till slutsatsen att den täta staden är miljövänlig. En tätbebyggd stad är tvungen att satsa på kollektivtrafik framför bilism. Kollektivtrafiken blir dessutom effektivare när man bygger skyskrapor vid knutpunkterna då man minskar antalet byten mellan linjer och färdsätt.
Den moderna högteknologiska skyskrapan erbjuder alla möjligheter till energieffektivisering genom intelligenta system för uppvärmning där det behövs. Byggnadens stora yta öppnar för användandet av moderna solceller samtidigt som vindströmmarna kring dessa höga byggnader kan tas tillvara genom småskaliga vindkraftverk.
Det finns arkitekter som utvecklar miljöskyskrapor med vertikala parker där växter blir en del av utformningen med syftet att öka livskvaliteten. Nidbilden av skyskrapor som grå betongklossar känns i dessa sammanhang mycket långt borta.
En tät bebyggelse med flera skyskrapor skulle göra det möjligt att spara grönområden centralt i Stockholm. Genom att låta staden expandera på höjden minskar trycket på att inskränka på stadens parker och grönområden som exempelvis nationalstadsparken.
Projektet: Trifoliumskrapan (”klöverskrapan”, fritt översatt från latin)
”I find the concept with the Trifolium skyscraper very tempting and interesting. I will follow the project with great interest” – Richard Florida, Professor i Business and Creativity vid Rotman School of Management, University of Toronto. Författare till boken “The Rise of the Creative Class”.
”Centerpartiet är ju det mest urbana partiet!” utbrast arkitekten Peter Hallén vid ett möte med en av partiets företrädare för över ett år sedan. När partiets gruppledare i Stadshuset Per Ankersjö och Peter Hallén sedan började diskutera synen på staden fann de många gemensamma ståndpunkter.
Samarbetet mynnade ut i ett konkret förslag på en byggnad. Tre torn som sedda från ovan formar en treklöver. I sockeln som binder samman kropparna finns en stor sammanhängande yta. Höjden är 200 meter (motsvarar 60 våningar) och därmed blir Trifoliumskrapan Sveriges högsta byggnad, men det har inte varit målet. Målet har varit att rita en vacker byggnad som tillför Stockholm nya kvaliteter.
Platsen är vald med omsorg. När Citybanan byggs talar man om möjligheten att överdäcka spårområdet norr om centralen. En plats som idag känns död och otillgänglig fast den ligger mitt i stadens centrum. Samtidigt har den så stora förutsättningar, inramad av livliga shoppingstråk, centralstationen och Vasaterminalen å ena sidan och oasen Klara sjö å andra sidan. En överdäckning av både spåren och biltrafiken på Klarastrandsleden skulle innebära att man uppgraderar området och skapar jungfrulig mark. Här finns möjligheten att dels bygga ihop City med Kungsholmen, dels skapa en grön strandpromenad ända från Karlbergs slott till Tegelbacken.
I stadens långsiktiga planer finns hela stråket från vår plats vid Kungsgatan/ Kungsbron och vidare norrut längs spåren, upptaget som möjligt för ny stadsbebyggelse. Låt denna nya stadsbebyggelse bli en del av ett framtida Stockholm med attityd! Vi ser en risk att staden återigen släpper fram en trist, likriktad bebyggelse som kompromissar för mycket med bevarandeintressen, feghet och det förgångna.
I Trifoliumskrapan ryms ändamål som är ett tvärsnitt av staden: bostäder, företag och offentliga eller publika lokaler. Verksamheten i sockeln och i gatuplanet ska främja gatulivet.
Byggnaden använder den senaste tekniken för energiproduktion och energibesparing genom miniatyrer till vindkraftverk, solceller och intelligenta system för uppvärmning och avkylning. I byggnaden finns vertikala trädgårdar, träd och en picknickpark med klöver och humlor.
Tekniska data:
Höjd: 200 meter
Antal våningar: 50
Konstruktion: stålskelett
Fasad: glas som är screentryckt med keramisk färg, pixlat i olika vita kulörer för att skapa intrycket av en från utsidan opak varmvit keramisk volym och från insidan en transparent glasfasad med solavskärmning i själva glaset. Miniatyrer till vindkraftverk elförsörjer rummen.
Terrasser och tak: Vertikala trädgårdar bakom glas med växter som förbättrar luftkvaliteten. Gröna restauranger med odling av egen sallad och chilifrukter. Hydroponiska kolonilotter.
Interiörer: Blommande klöverängar och humlor för picknick året om.
Omgivning: Trifoliumparken sprider sig ur skrapan längs Karlbergskanalen både mot Riddarfjärden och Karlbergs slott.
Mer information och bildmaterial:
http://www.trifoliumskrapan.se
Blogg: http://trifoliumskrapan.blogspot.com
Pressmaterial: http://www.trifoliumskrapan.se/press
Media om Trifolium:
http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_967955.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=751593
http://nyheter.stockholm.city.se/art/3451/stans_nya_skrapa/
Kommentera
Senaste kommentarer