Felet du (och Maud) gör är att ni har förstått att bidrag är dåligt (vilket det ofta är) och tror därför att allt som tar bort bidrag är bra. Så är det ju inte. Det som (framför allt) är dåligt med bidrag är ju de inlåsningseffekter bidragen ger. För mig (som är höginkomstagare) så finns det inga inlåsningseffekter i barnbidraget; jag skiter faktiskt i vad staten kallar sitt fogderi över min privatekonomi – bidrag, avgift eller skatt – vad jag bryr mig om är vad jag netto har kvar på lönekontot efter att staten har givit och tagit. Barnbidraget gör att min totala nettobehållning efter att staten tagit sitt är ca. 50 % av min lön. Du vill minska den procentsatsen.

Som sagt, hela resonemanget bygger på ett feltänk. Det skulle bara gå att moraliskt rättfärdiga om jag betalade lika mycket skatt som alla andra (proportionellt).

Vad är nästa steg? Högre vägtullar, högre dagisavgifter, högre kommunalskatt, lägre ränteavdragsrätt – för höginskomsttagare. Det vore ”rättvist”, med en definition av rättvisa som innebär att ingen – oavsett utbildning och nätter och helger på kontoret – skall få ha mer pengar kvar än någon annan.

Vad det beror på kan man naturligtvis spekulera i, men en hel del av förklaringen ligger naturligtvis i att så många känner sig beroende av de generella bidragssystemen. Man värderar dessa så mycket högre än pengarna man själv tjänar – man tror helt enkelt att man går plus på att ha hög skatt, samtidigt som att man får barnbidrag, men sanningen för de flesta svenskar är att det inte förhåller sig så.

Att bryta bidragsberoendet kommer att kräva offer. Vill vi ha en bättre skatte- och välfärdspolitik får man ju för sjutton gubbar prova olika vägar framåt. Visst innebär inkomstprövningen tekniska problem, men kan det bidra till att lösa upp svenskarnas välfärdsskleros är det värt en hel del!

Det är nämligen exakt vad effekten blir. Knappast vad man hade räknat med när man lade sin röst på c senast. Att tala om platt skatt och sedan införa åtgärder som i realiteten innebär minskad nettobehållning åt människor som utbildat sig länge och jobbar mycket känns väldigt (s), ganska traditionellt (c) och väldigt långt ifrån liberalt.

Först platt skatt – sen överväga inkomstprövat barnbidrag. Gör man tvärtom är man bara en vanlig såsse.

Hur många skaffar egentligen barn tack vare barnbidraget? Och är det inte bättre isåfall om bidraget går till barnet istället för att bli en inkomst som läggs på att betala räkningarna?