Därför blir Saltsjöbadsavtalet 2.0 ett misslyckande
Skrivet av admin 19-03-2008
1938 stod Europa inför ett nytt storkrig. I det av hyperinflation drabbade Tyskland körde man skottkärror med sedlar till brödbutiken för att kunna köpa en limpa. Industrialismen hade tagit ett fast grepp om samhället sedan något tiotal år. Arbetarrörelsen hade etablerat sig och blivit en kraft att räkna med. Utbildningsnivån bland den breda massan var fortfarande relativt låg även om de flesta kunde läsa och skriva. I denna tid, utifrån tidens förutsättnigar, förhandlades Saltsjöbadsavtalet fram. Ett avtal som skulle komma att sätta sin prägel på svensk politik, svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad under sjuttio år.
Likt den tidens kolonialmakter delade upp främmande territorier, delade nu arbetsgivarna och LO upp arbetsmarknaden mellan sig. Uppgörelser mellan parterna fick ersätta lagstiftning. Denna princip har nu under sjuttio år omhuldats som ”den svenska modellen”. Många har kritiserat verkningarna av den men få har kritiserat själva kärnan i modellen. Detta att arbetsgivare och fack kommer överens om vilka spelregler som skall gälla på arbetsmarknaden. Spelregler som ersätter lagstiftning. Vi har alltså två (tre numera med PTK) intresseorganisationer som gemensamt gör upp vilka regler som skall gälla så att lagstiftaren slipper gå in och rota i detta.
Det framställs ofta i idylliska ordalag. Tack vare att parterna själva får bestämma så får vi en mer flexibel reglering av arbetsmarkanden. Det kan ju stämma men då får man också fråga sig vilka parter det gäller. I sjäva verket handlar det om att endast en del av de berörda, det vill säga de som är medlemmar i de självvalda företrädarna, får vara med och bestämma. Dessutom är det endast de som skriver på avtalen som är bundna av denna ersättning för lagstiftning. Det är som om bara medlemmar i MHF (Motorförarnas HelnykterhetsFörbund) skulle kunna åka fast för rattonykterhet. För alla andra är det fritt fram. För dem som väljer att ställa sig utanför är det i princip laglöst land. En märklig konstruktion.
Vi har två intresseorganisationer som i det närmaste har gjort sig till självutnämnda lagstiftare. Men det var ju för sjuttio år sedan. Man kunde tycka att det kanske skulle gå annorlunda till idag när man sätter sig ned för att göra upp om gränsdragningar och regler för kommande sammandrabbningar på arbetsmarknadens slagfält. Idag lever vi i en hyfsat stabil ekonomi. Vi får gå till diktaturer ledda av galningar som Mugabe för att hitta hyperinflation. Det är inte längre inom industrin vi hittar den stora jobbtillväxten, vi befinner oss i en allt mer globaliserad ekonomi och arbetsmarknad. EU-kommissionen uttrycker sitt missnöje över att endast 2% av arbetskraften inom Europa arbetar utanför det egna landet. Och, sist men inte minst, de flesta är överens om att framtiden inte ligger i de stora industrialisternas händer utan hos de små företagen – ofta de små tjänsteföretagen.
Hur gör man då när man bjuder in till nya samtal om vilka regler som skall gälla på arbetsmarknaden? Går man utanför de gamla cirklarna? Nej. Det är fortfarande LO och Svenskt Näringsliv som är huvudkombattanterna. Andra organisationer som Företagarna eller Företagarförbundet har glömts bort. Där finns det många som inte känner sig hemma i arbetsgivarorganisationerna. Många upplever att ”den svenska modellen” är framtagen av de stora industriföretagen, för de stora industriföretagen. Av vilken anledning skall man gå in i det?
På den fackliga sidan brottas man också fortfarande med sitt arv. Det är inte bara Sverige som tronar på minnet från fornstora dagar – det gäller i allra högsta grad även stora delar av facket. Företrädesvis inom LO-familjen. ”Samma kamp nu som då” var parollen man demonstrerade under 2006 vid 75-årsminnet av skotten i Ådalen. Som om det inte hänt något på alla dessa år. När det inte finns några visioner om framtiden så lever man på minnena från det förflutna. Med den inställningen har man långt kvar till nytänkande och framsynta lösningar på arbetsmarknadsområdet.
Om man vill ha en nyordning på arbetsmarknaden och skapa en ny svensk modell, anpassad efter den tid vi nu är på väg in i så behöver man ta nya tag. Då måste gruppen som sätter sig ned och diskuterar bli mycket bredare. Tyvärr är nog chansen att de stora drakarna självmant ska maka på sig och släppa fram de mindre aktörerna små. Avstamp i diskussionerna måste tas i förväntningar om framtiden snarare än i hemskheter från historien. Det finns lite som tyder på att det är så. Därför kommer det nya Saltsjöbadsavtalet endast att bli en parantes i historieböckerna.
Robert Thorburn
Egen företagare och medlem i Stureplanscentern
