Under veckan har Timbro anordnat en frihetsvecka med dagliga arrangemang i form av debatter, seminarier och en tävling (!) i frihet. Det första arrangemanget bestod i en debatt mellan den klassiska liberalismen, representerad av Mattias Svensson, och socialliberalismen, representerad av Nicklas Ekdal. Det var i många stycken en intressant debatt – även om den i viss mån fördes i olika plan, ett ideologiskt och ett pragmatiskt. En av frågorna som väcktes handlade om skolan och föräldrars rätt att sätta sina barn i religiösa friskolor som inte följer den svenska lagen som säger att undervisningen skall bygga på vetenskap. Tyvärr borrade man inte särskilt djupt i problematiken kring detta utan nöjde sig i stort sett med att man tycker olika.
Som av en händelse gick sedan folkpartiet ett par dagar senare ut och krävde att inga elever skall få befrielse från t ex sexundervisning, idrott och simning. Och nu debatten kommit igång. Tyvärr handlar den dock ofta om fel sak. Man ställer föräldrarnas frihet att välja undervisning för sina barn i kontrast till statens rätt att utöva tvång. Kan verkligen ett liberalt parti som Folkpartiet ställa sig bakom tvångslagstiftning? Man glömmer lätt bort barnen. Det blir ju enklare så – om man kan individen mot staten.
Men den intressanta frågan är ju ur vems synvinkel man ska betrakta friheten. Ur barnets eller ur föräldrarnas. Handlar det om en positiv frihet för föräldrarna, dvs rätten att välja utbildning åt sina barn, eller handlar det om en negativ frihet för barnen – rätten att inte berövas tillgång till kunskap och bildning som är viktig om de ska kunna utöva sin frihet i framtiden?
Som förälder måste man ha rätt att ta ansvar för sina barn och ge dem en start i livet som stämmer överens med de egna värderingarna. Samtidigt väljer vi som barn inte våra föräldrar. I det stycket är barnens frihet kraftigt beskuren under den tid som är så viktig för hur man formas som individ.
Ställer man saken på sin spets kan man säga så här – är vi beredda att offra unga flickors liv (för det är ofta unga flickor som t ex inte får delta i simundervisningen) för föräldrarnas frihet att välja skola? Hur många flickor ska få drunkna? Hur många ska berövas möjligheten att uppleva friheten i en båt ute på havet på grund av rädsla för att de inte kan simma?
Å andra sidan – hur långt ska staten få gå i sina interventioner av föräldraskapet. Hur mycket ansvar kan vi lyfta bort från föräldrarna? Vilken rätt ska man ha att fostra sina barn till värderingar som kanske inte stämmer överens med den stora massans? Varför ska man inte få fostra sina barn att längta efter ett samhälle som inte finns här idag?
Debatten om tvångsundervisning handlar om något mycket mer än om bara sexualundervisning, idrott och simning. Det är en diskussion om frihet på ett större sammanhang. En debatt som ständigt behöver vara levande och som inte får trivialiseras.
Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern
Nåja, lite djupare än så gick vi nog i frågesvaret. Jag påpekade dels att det alltid blir obehagligt när staten försöker monopolisera och slå fast sanningar, oavsett hur sanna de är. Just föreställningen om att ”rädda” barnen från religiösa eller andra villfarelser hos deras föräldrar har varit ett av de mest poptenta förtryckar- och förnedringsvapnen i statens händer. Det riktades exempelvis mot katolska barn i USA kring sekelskiftet (vilket resulterade i många just katolska friskolor).
Jag pekade även på vad konkurrensen gör. De katolska friskolorna blev nämligen populära i bredare kretsar än bland katoliker pga att de var bra på att lära ut värdefulla kunskaper. Att slå ner på en viss punkt i undervisningen riskerar alltså att döda en initiativkraft och alternativa skolor som på det hela taget är bra för barnens utveckling.
Lägg till detta det självklara i att staten inte alltid har rätt. Hur exempelvis svenska skolbarn möter en skapelsemyt väl i klass med kreationismen, men som handlar om hur socialdemokratin byggde landet.
Det finns, med anledning av folkpartiets förslag, all anledning att varna för att i simkunnighetens eller vetenskapens namn använda tvång som undergräver föräldraauktoriteten, ställer barn mot föräldrar och stänger skolor med en kanske på det hela taget bättre pedagogik.
För att renodla, ponera att en muslimsk friskola gör barnen bättre på att läsa och räkna, men flickor får inte ha gymnastik ihop med pojkar och religionskunskapen favoriserar islam. Är det skäl nog att stänga skolan och hänvisa eleverna till sämre kommunala kunskapsmöjligheter? Det tycker inte jag.