Staten och kapitalet
Det senaste halvåret i allmänhet och de senaste veckorna i synnerhet så har det blåst ordentligt i finans- och banksektorn. Den enskilt mest dramatiska händelsen var när Standard & Poor ändrade sitt kreditbetyg på Bear Sterns för två veckor sedan, så att bolaget fick högre räntekostnader och var då tvungen att ställa in sina betalningar.
Bolaget var då mycket nära en konkurs, vilket i sin tur kunde ha skapat dominoeffekter där fler, liknade bolag, också kunde ha gått under. Nu verkar det inte bli på det sättet eftersom JP Morgan har åtagit sig, med räntefria lån från Federal reserve, att ta över betalningarna och även köpa bolaget för en promille av vad Bear Sterns var värt för två veckor och en dag sedan.
Det här var en ganska bra lösning, eftersom det kommer att straffa aktieägarna i Bear Sterns ordentligt, men det sänder också en signal till andra bolag att det går att maximera risker och därmed möjliggöra stora utdelningar och bonusar utan att man behöver ta konsekvenserna när det börjar gå dåligt.
Vi har i Sverige varit med om samma sak i mitten på nittiotalet, då bankerna upplevde en rejäl kris efter att i flera års tid ha lånat ut alltför mycket kapital med låg säkerhet. Situationen blev akut och staten gick in med pengar och räddade alla, utom Handelsbanken som klarade sig på egen hand.
Kortsiktigt så kan man tycka att det är en bra lösning, men i vilka andra branscher kan man starta ett företag och sedan köra det så hårt och med sådana risker att man tillslut har millimetermarginal till en konkurs, men ändå veta att staten kliver in och täcker upp utgifterna om det smäller?
Precis som det är otänkbart att staten skulle gå in och ta över om ett bolag skulle gå ”för bra”, så ska det självkart vara otänkbart att staten ska gå in och täcka upp bankerna usla riskhantering.
Det som borde finnas är en branschförsäkring, eller liknande dit bankerna betalar en del av sina vinster för att täcka upp för de år då det behövs nytt kapital. Det skulle också betyda att branschen som helhet självreglerades till en viss del.
Bort med statliga garantier så att riskhanteringen sköts med rätt ansvarskänsla från början, då kommer risken för att liknande kriser uppstår att minimeras.
Finn Eriksson
KommenteraKvinnor kan – 880 ambassadörer visar möjliga vägar
Kvinnor kan. Ja, varför skulle vi inte kunna. Men tyvärr är det inte så många av oss kvinnor som tar steget att bli företagare som man skulle önska. Och tyvärr gäller det även för oss i Stureplanscentern. Jag kan lätt räkna upp ett flertal av de manliga medlemmarna som är företagare, men går bet när det gäller mitt eget kön.
Själv är jag f-skattare och frilansar när tid finnes efter mitt ordinarie jobb. Därmde följer jag mall 1A – kvinnor som startar företag för att ha som bisyssla.
Vad göra? Ett steg i rätt riktningt tror jag att regeringen tog idag när man presenterade 880 kvinnliga ambassadörer. Det vill säga kvinnor med eget företag som kan inspirera och stödja andra kvinnor.
På den pressträff jag var på sa Maud Olofsson:
– Det här är den mest kraftfulla satsning som en regering har gjort. Och det är ingen slump att det är just jag som är minister, eftersom jag har ett stort intresse för just företagande.
I detta uttalande ligger mer än partipolitik; Maud vågar stå för att just hon har bidragit till detta initiativ. Hon tror på det hon har gjort och gör – och vågar också stå för det.
Ambassadörerna kommer att arbeta ideelt för de som undrar. Och förhoppningsvis har incitamenten för kvinnor att starta företag ytterligare utökats.
KommenteraMaud Olofsson rockar!
Stureplanscentern har, förutom att skapa plattform för trevliga och intressanta samtal om politik och ideologi, också till uppgift att vara en idelogiskt pådrivande kraft inom centerrörelsen.
För ett halvår sedan gick vår avdelningsordförande, Christer Mellstrand, ut i SvD med en öppning för inkomstprövning av barnbidraget:
”–Varför inte slakta den heliga kon? De som behöver barnbidrag ska förstås få det, men jag förstår faktiskt inte varför jag ska ha barnbidrag. Det borde inkomstprövas.”
Förslaget var knappast nytt i Centerpartiet. Flera tongivande centerpolitiker har drivit frågan mer eller mindre intensivt genom årent. Generella bidragssystem är något som vårt parti alltid ställt sig skeptiska till. På goda grunder.
Politiken borde handla om att skapa ett samhälle där alla kan använda sina komparativa fördelar till att själva skapa ekonomisk trygghet för sig själv och sina närstående. Inte att göra hela befolkningen beroende av en ”god stat” som känner sig fria att gräva ur medborgarnas plånböcker för att sprida på ett sätt som ger den rådande makten politiska fördelar.
Mot bakgrund av det är det superkul att läsa att vår partiledare idag öppnar för en förändring där barnbidraget kan tänkas inkomstprövas. 
Kärlek och respekt till vår Maud!
KommenteraZaremba – ”barbaren i den svenska lustgården”
Adam Michnik, chefredaktör för Gazeta Wyborcza, smeknamn på M.Z
I tisdags kväll gästade Maciej Zaremba Stureplanscentern på Berns. Vi var många igen och vi såg en hel del nya ansikten, allt från glada psykologer, representanter från andra partier till Studentkåren själv. Lustigt nog blir antalet centerpartister i minoritet då våra möten präglas av att alla är välkomna.
Maciej höll ett kort anförande för att sedan i ett öppet, avslappnat och skarpt samtal med Stureplanscenterns Agnes dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Maciej svarade utförligt och engagerat på publikens frågor och man kunde under detta möte lägga märke till något ovanligt; våra glada ”narcissister” nästan tystnade, förtrollade av vad Zaremba hade att säga. Zarembas pålästhet och höga nivå fungerade nästan som en ”conversation-stopper” i positiv bemärkelse. Två timmar gick alldeles för fort.
Tack Maciej för att du inspirerar Sverige till att tänka,
Och att du kom och hälsade på Stureplanscentern.
Tack alla gäster för ert deltagande och ert engagemang! Vi ses nästa gång!
/Stureplanscentern
KommenteraDärför blir Saltsjöbadsavtalet 2.0 ett misslyckande
1938 stod Europa inför ett nytt storkrig. I det av hyperinflation drabbade Tyskland körde man skottkärror med sedlar till brödbutiken för att kunna köpa en limpa. Industrialismen hade tagit ett fast grepp om samhället sedan något tiotal år. Arbetarrörelsen hade etablerat sig och blivit en kraft att räkna med. Utbildningsnivån bland den breda massan var fortfarande relativt låg även om de flesta kunde läsa och skriva. I denna tid, utifrån tidens förutsättnigar, förhandlades Saltsjöbadsavtalet fram. Ett avtal som skulle komma att sätta sin prägel på svensk politik, svenskt näringsliv och svensk arbetsmarknad under sjuttio år.
Likt den tidens kolonialmakter delade upp främmande territorier, delade nu arbetsgivarna och LO upp arbetsmarknaden mellan sig. Uppgörelser mellan parterna fick ersätta lagstiftning. Denna princip har nu under sjuttio år omhuldats som ”den svenska modellen”. Många har kritiserat verkningarna av den men få har kritiserat själva kärnan i modellen. Detta att arbetsgivare och fack kommer överens om vilka spelregler som skall gälla på arbetsmarknaden. Spelregler som ersätter lagstiftning. Vi har alltså två (tre numera med PTK) intresseorganisationer som gemensamt gör upp vilka regler som skall gälla så att lagstiftaren slipper gå in och rota i detta.
Det framställs ofta i idylliska ordalag. Tack vare att parterna själva får bestämma så får vi en mer flexibel reglering av arbetsmarkanden. Det kan ju stämma men då får man också fråga sig vilka parter det gäller. I sjäva verket handlar det om att endast en del av de berörda, det vill säga de som är medlemmar i de självvalda företrädarna, får vara med och bestämma. Dessutom är det endast de som skriver på avtalen som är bundna av denna ersättning för lagstiftning. Det är som om bara medlemmar i MHF (Motorförarnas HelnykterhetsFörbund) skulle kunna åka fast för rattonykterhet. För alla andra är det fritt fram. För dem som väljer att ställa sig utanför är det i princip laglöst land. En märklig konstruktion.
Vi har två intresseorganisationer som i det närmaste har gjort sig till självutnämnda lagstiftare. Men det var ju för sjuttio år sedan. Man kunde tycka att det kanske skulle gå annorlunda till idag när man sätter sig ned för att göra upp om gränsdragningar och regler för kommande sammandrabbningar på arbetsmarknadens slagfält. Idag lever vi i en hyfsat stabil ekonomi. Vi får gå till diktaturer ledda av galningar som Mugabe för att hitta hyperinflation. Det är inte längre inom industrin vi hittar den stora jobbtillväxten, vi befinner oss i en allt mer globaliserad ekonomi och arbetsmarknad. EU-kommissionen uttrycker sitt missnöje över att endast 2% av arbetskraften inom Europa arbetar utanför det egna landet. Och, sist men inte minst, de flesta är överens om att framtiden inte ligger i de stora industrialisternas händer utan hos de små företagen – ofta de små tjänsteföretagen.
Hur gör man då när man bjuder in till nya samtal om vilka regler som skall gälla på arbetsmarknaden? Går man utanför de gamla cirklarna? Nej. Det är fortfarande LO och Svenskt Näringsliv som är huvudkombattanterna. Andra organisationer som Företagarna eller Företagarförbundet har glömts bort. Där finns det många som inte känner sig hemma i arbetsgivarorganisationerna. Många upplever att ”den svenska modellen” är framtagen av de stora industriföretagen, för de stora industriföretagen. Av vilken anledning skall man gå in i det?
På den fackliga sidan brottas man också fortfarande med sitt arv. Det är inte bara Sverige som tronar på minnet från fornstora dagar – det gäller i allra högsta grad även stora delar av facket. Företrädesvis inom LO-familjen. ”Samma kamp nu som då” var parollen man demonstrerade under 2006 vid 75-årsminnet av skotten i Ådalen. Som om det inte hänt något på alla dessa år. När det inte finns några visioner om framtiden så lever man på minnena från det förflutna. Med den inställningen har man långt kvar till nytänkande och framsynta lösningar på arbetsmarknadsområdet.
Om man vill ha en nyordning på arbetsmarknaden och skapa en ny svensk modell, anpassad efter den tid vi nu är på väg in i så behöver man ta nya tag. Då måste gruppen som sätter sig ned och diskuterar bli mycket bredare. Tyvärr är nog chansen att de stora drakarna självmant ska maka på sig och släppa fram de mindre aktörerna små. Avstamp i diskussionerna måste tas i förväntningar om framtiden snarare än i hemskheter från historien. Det finns lite som tyder på att det är så. Därför kommer det nya Saltsjöbadsavtalet endast att bli en parantes i historieböckerna.
Robert Thorburn
Egen företagare och medlem i Stureplanscentern
Senaste kommentarer