New noise- om känslan i liberalismen
För ett tag sedan hamnade jag i en lång diskussion med en kille som tyckte att jag var fruktansvärt dum i huvudet som var liberal (ja, samtalet kunde egentligen ha tagit slut där men det gjorde det inte) och kombinerade detta med att tycka att Refused var ett bra band. Hur kunde jag vara så konstig att jag bara tyckte att det var musik som gav energi och som jag gillade att lyssna på- utan att köpa hela det politiska paketet som omgärdar dem? Att jag överhuvudtaget gillade musik var nästan chockerande i den unge mannens värld.
Stureplanscenterns egna Johan har skrivit en rad krönikor i ämnet, och Erik Zsiga på Timbro har ju skrivit en hel bok. Men även om Johans första krönika är från början av 2000-talet tycks det ínte ha hänt speciellt mycket. Att vara röd ses fortfarande som bästa sättet att vara en cool typ. Johan skrev då: För unga arga musiker är det livsviktigt att framstå som rebelliska och emot etablissemanget. Även här ligger socialismen och kommunismen långt framme. I varje fall när det gäller image. Även om det knappast finns något mer tydlig sätt att stödja etablissemanget i Sverige idag än att vara socialdemokrat så är det ju så att den andra sidan har ännu fjösigare image vad gäller rebellism. Bara det att det stora borgerliga partiet heter ”lagom”. Och ordet ”borgerlig” för ju tankarna till radhusområde snarare än till omvälvande politik och förändring.
Och visst är det så. Vill du vara tuff, eller varför inte bara visa att du är en människa med koll så vinner inte bilden av alliansen många poäng. Hur mycket påverkar den högra sidan modet t ex (förutom det ständiga Östermalmstantsmodet förstås, men det räknar jag faktiskt inte som speciellt high-fashion) om man jämför med den just nu väldigt heta palestinasjalen?
På det senaste mötet diskuterade vi mycket om ”bilden”. Bilden av alliansen, bilden av centerpartiet och så vidare. Kanske handlar det mycket om att hitta känslan. Känslan som gör att fler personer förstår att man kan lyssna på vilken musik som helst- och klä sig som en aktivist om det är det man tycker är snyggast- och ändå vara liberal. En socialistisk retorik bygger mycket på känslor, och för att åter igen citera Johan: Det funkar liksom inte för en ung arg hip-hopare att ställa sig upp och förklara nackdelarna med höga marginalskatter.
Touche.
Uppdatering: Jag blandade ihop korten, det var inte vår Johan. Men det var så intelligent skrivet att det var lätt hänt.
KommenteraMed eller utan moms?
I veckan hade jag och min flickvän hantverkare hemma för att reparera skador som uppstod vid en liten fest jag hade innan jul. Inga katastrofer men ändå så pass svåra att en ”finländad” (läs oduglig) person, som jag själv, inte skulle klara av att fixa till det.
När alla detaljer var klara över vilka färger och material vi ville ha så börjar vi att diskutera vad allt arbete kommer att kosta. Den händige mannen som vi har anlitat står en liten stund och räknar för sig själv och tillslut säger han:
- Det kommer att landa på ca 25 000kr, vill ni betala med eller utan moms?
Min första reaktion är att jag vill skälla och skicka ut honom, men jag lugnar mig. Inte nog med att han ser det som det mest självklara i världen att jobba svart, han drar sig inte heller för att indirekt totalt dumförklara mig.
Att moms är ett påslag med 25 % på priset, i alla fall på arbete, vet de flesta eftersom det på alla kvitton står tydligt redovisat vad som är pris, och vad som är moms av totalsumman, i det här fallet 25 000kr + 6125 kr i moms. Det som tydligen inte är allmänt känt är att ”priset” innan moms också innehåller en hel del andra skatter som han tydligen inte alls känner för att ”dela med sig av”.
Fakturerar jag 25 000kr och vill ta ut detta i lön så kostar det mig ytterligare 32.42% i sociala avgifter. Av de ursprungliga 25 000 kr är det då bara kvar 18 879 kr, sedan dras 30-55% i inkomstskatt och då är vi nere på ca 10 000kr från det ursprungliga 31 125 kr (inkl moms). Det här är inte första gången som jag har tagit hjälp av hantverkare som har erbjudit samma typ av ”rabatt” och det lär inte vara den sista, tyvärr.
Att utföra eller betala för svart arbetskraft är för mig lika vidrigt som att fuska med bidrag som man inte förtjänar.
Varför är det så här?
Alla förklaringar hamnar tillslut på en och samma punkt, skattedelen av priset är för stor. Människor känner inte att den står i relation till priset man ska betala. När smärtgränsen passeras för vad som är en skälig skatt så sjunker självklart moralen tillsammans med motivationen till att bidra. Systemet slår helt enkelt tillbaka på eget grepp och slutar att fungera.
Det Socialdemokraterna har velat lära oss är att pengar vi tjänar, inte är våra egna, utan ett ”lån från staten”, vilket också har skapat en stor sektor av svart arbete.
Förutsättningen för ett fungerande skattesystem måste vara att människor känner att det finns ett syfte och att priset är rimligt för att vilja vara med. Känns kostnaden för individen för hög så försöker man så gott det går att komma undan, och spiralen leder rakt nedåt och den svarta marknaden växer.
En stat ska inte vara rik, den ska fungera, och gör den inte det så leder det till korruption och förvaltningen blir en byråkratisk mardröm där ”pengar under bordet” blir det enda som motiverar. Jag vill att Sverige ska införa ett skattesystem där vi inte straffas för arbete, som idag.
Ge oss platt inkomstskatt och sociala avgifter, annars kommer skattemoralen att urholkas ännu mer för att tillslut kollapsa.
Finn Eriksson
KommenteraLåt oss tala i bilder – precis som räven!
Efter gårdagens givande Stureplansmöte med Centerns partisekreterare Anders Flanking, gick jag hem med några tankar och reflektioner.
Hur ska vi fortsätta förmedla Alliansens budskap på ett effektivt sätt? På mötet undrade vissa varför Mona Sahlin kan komma undan med felaktiga uttalanden präglade av propaganda. Ja visst, det kan man ju undra. Låt oss istället fråga oss vad vi kan lära oss av Mona! En typisk Mona är hennes lugna och passivt aggressiva retorik som träffar rakt in i människors reptilhjärnor. Där har vi det! Jag menar inte att vi ska bedriva propaganda. Jo, lite kanske. Någon kunnig sade på mötet; vi måste tala mer i bilder! Precis, även kloka Alliansen måste lära sig tala mer till folks känslor. Ni vet det handlar mer om HUR man säger det än VAD man säger. Alliansen är duktiga men bör bli duktigare på att hitta och skicka fram sina sköna och smarta karaktärskommunikatörer. Individualism är ett ord som tillhör Alliansen, inte vänstern.
Anders Flanking hade rätt när han sa något i stil med att entreprenörerna bör inspirera andra till att starta företag. Sossarnas komplicerade skattesystem skrämmer bort egenföretagare, men det blir ju inte bättre av att entreprenörerna skrämmer slag på de kommande genom att berätta hur jobbigt det är att starta företag i Sverige. Lustigt hur man själv kan ha bidragit till företagar-idet genom att beklaga sig. Dålig reklam helt enkelt.
Hur kul är det inte att Maciej Zaremba kommer och träffar Stureplanscentern den 18 mars! Läs hans artikelserie ”De kränkta” i DN.
Kommentera
Ur led är tydligen tiden
Att en partiavdelning som Stureplanscenterna kan generera så många invektiv från alla möjliga håll är på sitt sätt fascinerande. Och positivt. Vi uppenbarligen både syns, hörs, berör – och påverkar.
Men varför retar sig så många på oss? De flesta som uttalar sig negativt baserar ofta sina åsikter på antaganden och mediala nidbilder. Inte sällan är det just det geografiska i vårt namn som upprör:
”Vi är inte bara Centerpartister, vi är nyliberaler också. Vi inte bara festar, vi planerar dessutom att ta över landet och undergräva allt vad välfärdssamhälle heter. Vårt elitisktiska tänkande är naturligtvis sprunget ur vår luxuösa uppväxt och tillvaro. Våra konsumtionsmedel plockas bekvämt ur fickornas aldrig sinande gömmor. Det är helt enkelt underbart att vara Stureplanscentare.”
De som har ovanstående verklighetssyn på vår avdelning gratuleras till att ha ett rikt inre, med obegränsad fantasiförmåga. Grattis till er.
Men allvarligt talat så bryr jag mig inte om vad folk tror eller tycker om oss. Jag vet varför jag är medlem i Sturelplanscentern och det räcker för mig. För den som ändå undrar så finns det flera anledningar till mitt engagemang – tron på att den enskilda individen vet vad som är bäst i just hennes eller hans liv är bara en viktig faktor.
P.s. Idag kunde man i Svd läsa att Eva Westerberg – ledamot i Stureplanscentern – är en av 75 kandidater som kan bli en näringslivsprofil att räkna med i framtiden. Så här säger Klara Adolphson som är ledarkonsult och jämställdhetsexpert på Ledarna (som har tagit fram kandidaterna) om de utvalda:
De är inte bara goda förebilder för andra unga kvinnor utan för alla andra som sitter på en ledande position.
Grattis Eva!!! D.s.
Kommentera
Senaste kommentarer