För ett tag sedan hamnade jag i en lång diskussion med en kille som tyckte att jag var fruktansvärt dum i huvudet som var liberal (ja, samtalet kunde egentligen ha tagit slut där men det gjorde det inte) och kombinerade detta med att tycka att Refused var ett bra band. Hur kunde jag vara så konstig att jag bara tyckte att det var musik som gav energi och som jag gillade att lyssna på- utan att köpa hela det politiska paketet som omgärdar dem? Att jag överhuvudtaget gillade musik var nästan chockerande i den unge mannens värld.
Stureplanscenterns egna Johan har skrivit en rad krönikor i ämnet, och Erik Zsiga på Timbro har ju skrivit en hel bok. Men även om Johans första krönika är från början av 2000-talet tycks det ínte ha hänt speciellt mycket. Att vara röd ses fortfarande som bästa sättet att vara en cool typ. Johan skrev då: För unga arga musiker är det livsviktigt att framstå som rebelliska och emot etablissemanget. Även här ligger socialismen och kommunismen långt framme. I varje fall när det gäller image. Även om det knappast finns något mer tydlig sätt att stödja etablissemanget i Sverige idag än att vara socialdemokrat så är det ju så att den andra sidan har ännu fjösigare image vad gäller rebellism. Bara det att det stora borgerliga partiet heter ”lagom”. Och ordet ”borgerlig” för ju tankarna till radhusområde snarare än till omvälvande politik och förändring.
Och visst är det så. Vill du vara tuff, eller varför inte bara visa att du är en människa med koll så vinner inte bilden av alliansen många poäng. Hur mycket påverkar den högra sidan modet t ex (förutom det ständiga Östermalmstantsmodet förstås, men det räknar jag faktiskt inte som speciellt high-fashion) om man jämför med den just nu väldigt heta palestinasjalen?
På det senaste mötet diskuterade vi mycket om ”bilden”. Bilden av alliansen, bilden av centerpartiet och så vidare. Kanske handlar det mycket om att hitta känslan. Känslan som gör att fler personer förstår att man kan lyssna på vilken musik som helst- och klä sig som en aktivist om det är det man tycker är snyggast- och ändå vara liberal. En socialistisk retorik bygger mycket på känslor, och för att åter igen citera Johan: Det funkar liksom inte för en ung arg hip-hopare att ställa sig upp och förklara nackdelarna med höga marginalskatter.
Touche.
Uppdatering: Jag blandade ihop korten, det var inte vår Johan. Men det var så intelligent skrivet att det var lätt hänt.
Jag skulle gärna vilja vara den som skrivit den artikeln, men det är faktiskt den andra Johan Hedin.
(”den kortare och koncisare Johan Hedin”)
/Johan Hedin – Peace, love and capitalism.
Jahaja – det var ju trevligt att dessa gamla texter uppmärksammas igen.
Apropå Refused så har jag faktiskt varit på Europaturné med The International Noise Conspiracy (OK, en dag i varje fall). Lite tidigare hade Dennis Lyxzén förklarat i någon tidning att han gärna ville mörda nyliberaler, så det var med vag oro jag slöt upp i Zürich (för att träffa mitt gamla band Yvonne som var med som förband). Han var dock trevlig när jag fick agera turistguide och kartläsare.
Efter detta kan jag dock förstå att det ramlar ut sådana grodor ur honom. Eftersom de inte dricker så pratade han och bandet politik absolut oavbrutet gydnet runt (när vi andra drack). Och med så mycket svada måste det ju bli fel någon gång…
/Johan Hedin – ”inget går upp emot orginalet”