Skatteverket
Den senaste veckan har det avslöjats att såväl svenskar som tyskar har undanhållit kapital från beskattning i en bank i Liechtenstein. Att denna typ av verksamhet förekommer är ingen nyhet. Det är däremot häpnadsväckande att en svensk myndighet använder sig av information som från början är stulen. Listan på de som kan tänkas ha undanhållit kapital kommer från tyska myndigheter som i sin tur har fått informationen från en tidigare bankanställd i Lichtenstein.
Att myndigheter använder sig av stulen information på detta sätt är alarmerande. Det påminner i viss mån om Tysklands mörka förflutna där såväl nazister som kommunister inte drog sig för allehanda spionverksamhet. Ett system som såväl Tyskland som Sverige istället borde gör allt för att distansera sig ifrån. När information kommer från en person som har ”kopierat” en lista, vem säger att den stämmer och hur säkerställs framtida ”säkra källor” som säkra om informationen handlas på svarta börsen?
Skatteverket uppskattar att staten förlorar 46 miljarder per år i skatteintäkter på kapital som göms undan utomlands. Ett skattefusk som självklart är förkastligt och som bör motarbetas.
I och med avskaffandet av förmögenhetsskatten hade vi en utmärkt möjlighet att få hem detta kapital till Sverige. Det skulle öka skattebasen samtidigt som möjligheterna till riskkapital skulle öka. I mina ögon är det tämligen självklart att det fanns mycket goda förutsättningar för att detta skulle skapa större skatteintäkter än de fem miljarder kronor som förmögenhetsskatten årligen inbringade. Det motsvarade försumbara 0,5 % av statens skatteintäkt.
Tyvärr har denna utmärkta möjlighet att stärka statsfinanserna delvis raserats av Thomas Östros och Mona Sahlins utspel där de lovar att återinföra förmögenhetsskatten. Med sådana löften, och med tanke på dagens opinionssiffror, kommer naturligtvis inte detta kapital tillbaks till landet. Staten kommer att fortsätta att tappa sina 46 miljarder per år. Tack för det Thomas Östros och Mona Sahlin.
Finn Eriksson
KommenteraTill din hushållsnära tjänst, eller var det den lågproduktiva?
Under dagen har många kommentarat dagens debattartikel i DN angående socialdemokraternas nya jobbpolitik. Mycket saker känns igen från allianspolitiken, flera saker är redan införda. Men ett gammalt spöke känns igen, och det sammanfattas bra i att man skiver ”att regeringen skattesubventionerar fram lågproduktiva jobb”. Min inte helt vilda gissning: det är de hushållsnära tjänsterna man menar.
Synen på arbete är rent ut sagt skrämmande. Här finns det en massa människor som känner stor stolthet för sitt yrke, men reduceras av oppositionen till pigor. Varför är just den tjänsten så ful? Varför är det OK att inte tro på DIY (do it yourself) när det gäller att serva bilen eller klippa håret men inte när det handlar om det som finns i hemmet? Jag är rent ut sagt kass på att putsa fönster och hinner aldrig städa, och det skulle verligen inte vara lättare om jag hade familj och barn. Att par främst bråkar om just städning tycks vara vedertaget, men att lösa det genom att man låter någon annan tjäna pengar och skapa sig en business på det, nähä, det var inte rätt. Verkligen märkligt.
KommenteraVärderingsskifte nödvändigt för att vi ska ha kraft att möta såväl miljöproblemen som andra samhällsproblem
Jag har skrivit om det här förr på min egen blogg, peace, love and capitalism.
Om du känner mig är det också troligt att du har hört detta förut. Jag brukar nämligen berätta om det för alla som är intresserade. (Samt ett flertal till.)
Häromåret kom det ett par glada och kloka forskare och hälsade på kontoret. De behövde hjälp med PR och lobbying. De hade kommit på en fantastisk metod för att lösa ett stort miljöproblem och nu behövdes det bara att någon/dom/allmänheten/rättvisan begrep detta, så skulle en fullskalig implementation finansieras och genomföras och miljöproblemet skulle vara löst.
De första de säger till oss att de ”inte gör detta för att tjäna pengar”. Vi undrar naturligtvis varför i all fridens dar de inte vill tjäna pengar!? Det finns ett enormt värde i den lösning de har tagit fram och även om det rör sig om stora investeringar går det lätt att räkna hem.
Vi jobbar och tjänar pengar och det är borde vara världens naturligaste sak. Om man dessutom kan tjäna pengar på en så bra sak som något som samtidigt löser ett allvarligt miljöproblem är det väl dubbelt rätt!
Vi hjälpte dem lite grand och tog fram en webbplats och gav ett par handfasta råd, några kontakter och skrev ner en enkel plan för pressbearbetning.
Sedan hände inte så mycket.
De glada forskarna har gått vidare och börjat skissa på en helt ny teknik för att lösa samma eller något annat problem. Och så kommer de antagligen fortsätta.Det talas en hel del om riskkapitalförsörjningen, men det är delvis ett feltänk.
Naturligtvis behövs det riskkapital och investeringar. Vi behöver se över hela politiken kring det, från förmögenhetsbildning till skatter och begränsande regler. Men det är ett steg som saknas.
Om kunskapen och kapitalet är bränslet så är entreprenören gnistan som slår igång hela processen.
Sedan en tid jagar amerikanska investerare över hela världen efter bra miljöteknikprojekt att äga och de hittar många i Sverige. Det är i sig bra. Det skapar svenska jobb och ny och viktig teknik kommer ut på marknaden som kommer att bidra till att lösa miljöproblemen.
Men vi hamnar inte överst i marknadsekonomins värdekedja. Forskning och kanske viss tillverkning kommer att finnas här, men de stora pengarna hamnar hos den som äger och det gör vi inte.
Nu kommer säkert någon vänsteraktivist ta detta som en inteckning på att kapitalismen är förkastlig och att gränserna borde stängas omedelbums för såväl kapital som amerikaner, men då glömmer man att den nya miljötekniken inte hade kommit till stånd överhuvudtaget, om det inte hade varit för dem som ser affärsmöjligheterna och har kunskapen och ryggraden att faktiskt få det att hända.
Miljöpartiet visar återigen att de inte förstår sig på hur entreprenörskap fungerar när de föreslår något så dumt som statliga riskkapitalfonder för miljöteknik. Detta kommer inte fungera bättre än stålverk 80 eller miljardstöden till varvsindustrin.
Staten är en dålig ägare.
Staten är en urusel entreprenör.
Möjligen är detta det mest övertygande beviset på att miljöpartiet är – eller åtminstone har varit – ett socialistiskt parti och det är väl inget fel i det, men några miljöproblem kommer inte att bli lösta.
Istället ska man naturligtvis ta tillvara på den lilla klick av entreprenörskap som faktiskt finns i landet. Låta den frodas och växa. Det är bra för alla. Bra för miljön. Bra för välfärden.
Istället för att satsa skattebetalarnas pengar på statlig riskkapitalism bör man se över några av de skatter som idag är ett stort hinder för miljökapitalismen.
Kapitalbeskattningen är en självklar sak, men framförallt hur dubbelbeskattningen och de s.k. 3:12-reglerna slår mot entreprenörsdrivna företagare.
I små företag är även löneskatterna oproportionerligt höga och avslår ekonomisk möjlighet för många att leva på sitt entreprenörskap. Till löneskatterna räknar jag även sociala avgifter, vilka för t ex egenföretagare är fullständigt barocka, eftersom man endast i undantagsfall kan utnyttja de system som man genom dem finansierar.
Avskaffandet av förmögenhetsskatten är en viktig symbolfråga och garanterat kommer mer pengar att stanna i landet nu, men det är långt ifrån tillräckligt.
Det rådande systemet är anpassat för lönearbetare med en jämn livsinkomst med kontrollerade årliga ökningar. För dem är skattesystemet rimligt, även om skatterna är höga.
För entreprenörsföretagare som kanske tjänar väldigt lite under ett par år, för att sedan dunka hem en rejäl skrälldus ett tredje, blir den progressiva hårdbeskattningen orimlig och orättvis.
Visst går det att periodisera och hålla på med en viss del, men långt långt ifrån tillräckligt.
Dessutom är det bättre för alla om entreprenörssjälar gör det de är bra på – driva igenom nya idéer och drömma galna drömmar. Inte att sitta vid excelarket.
Det finns säkert många sätt att möta en mer positiv framtid. Kanske plattskatt är en bra lösning? Kanske man kan utforma ett annat skattesystem som löser de grundläggande problemet – att inte lägga en hämsko över entreprenörskapet och kväva dess gnista.
Oavsett hur det ska lösas behövs det först en genomgående värderingsförskjutning. Vi måste en gång för alla göra upp med det socialistiska arvet som fortfarande tillåts sätta ramarna för det mesta av debatten i vårt avlånga land.
KommenteraVården är viktigare än upplåtelseformen
Stureplanscenterbloggen fick lite av ett nytt liv efter det senaste styrelsemötet där vi beslutade om att styrelsens ledamöter skulle skriva varsin dag och att bloggen också öppnas upp för alla medlemmar i avdelningen som vill skriva något som man tycker är angeläget.
Idag är det medlemmen Robert Thorburn som skriver ett intressant, gripande och personligt inlägg om sjukvården och hur viktigt det är att inte stänga dörrarna för nya organisationsformer som kan förbättra och utveckla verksamheten:
För sex och ett halvt år sedan, veckan efter att min fru och jag hade gift oss, gick min mamma bort i cancer. Hon hade då kämpat mot sin sjukdom i flera år. Som om inte det var nog hade hon dessutom tvingats till upprepade kamper med sjukvården. Under de sista två-tre åren hann hon bli felmedicinerad upprepade gånger, felopererad respektive nästan felopererad (hon protesterde högljutt är läkarna började rita på fel ben inför operationen – de hade skrivit fel i journalen). När hon anmälde en läkare för en felbehandling var det läkarens egen chef som utredde det hela. Denna överläkare kom fram till att felbehandlingen berodde på ”dålig personkemi” och att patienten borde ha sökt sig till en annan läkare…
Jag var själv med på ett besök hos en läkare där medicineringen skulle diskuteras. När vi kom dit så hade man tappat bort röntgenbilderna. Ny röntgen och nytt besök således – och en fördröjning på flera veckor i ett kritiskt skede av sjukdomen. Alla problem hon var med om skulle kunna fylla en hel bok. Med det här i bakhuvudet känns det som ett rent hån när två professorer från Radiumhemmet i en debattartikel på SvD Brännpunkt varnar för att privatisera vården.
De skriver bland annat ”En patient ska inte själv behöva leta efter resurser i vården eller vara utsatt för marknadskrafter där vinstintressen kan vara styrande.” Precis som om den offentliga vården är ofelbar. Och varför blir man ”utsatt” för marknadskrafter? Man skulle önska att det fanns marknadskrafter så att det blev en konkurrens, så att det var möjligt att sätta press på dåliga vårdinrättningar.
Professorerna är säkert duktiga på att behandla cancer men de förstår sig inte på marknadsekonomi eller själva idén med att öppna för privata alternativ i vården. Deras argument är en variant på det gamla uttrycket ”skattepengar ska inte hamna i privata fickor” som vi hört till leda från vänsterhåll.
Det är ett sånt där bedrägligt känslosamt och skenbart rättfärdigt uttalande. I undertexten finns ofta att det är fel att tjäna pengar på att hjälpa människor som råkat illa ut (däremot är det av någon anledning aldrig någon som kritiserar att man tjänar pengar på läsk, godis och tobak som är dåligt för hälsan). De som säger så vill ofta gärna antyda att vi kommer att ösa ned våra surt avstådda skattepengar i giriga och samvetslösa kapitalisters fickor till ingen nytta. De vill måla upp en bild av att allt blir bättre om bara staten får ha hand om skatteslantarna. Dessutom vill man ofta få det att verka som om privata aktörer som arbetar åt staten vore något nytt och hotande, nästan som ett borgerligt systemskifte där man ska dela ut statens pengar till näringslivet. Inget kunde vara mer fel.
När man hör detta uttalande kan man passa på att fråga – ska vi ha statliga byggbolag som bygger våra skolor och sjukhus, ska vi förstatliga läkemedelsindustrin, läromedelsproduktion, produktion av medicinteknik, städning på sjukhus, skolor och kommunhus och så vidare? Det är ju så att många, om inte alla, skattefinansierade verksamheter är beroende av privata, vinstdrivande aktörer för att de ska fungera. Skattepengar hamnar i privata fickor redan idag – tack och lov. Alternativet är att staten kontrollerar hela näringslivet.
Vad det handlar om är att den offentliga sektorn måste vara bra på upphandling. En grundregel är ”som man frågar får man svar”. Det gäller alltid. Det finns såklart en risk att människor uppträder ohederligt eller omoraliskt. Men det lär inte vara någon skillnad på om man har en offentlig eller privat arbetsgivare. För ett litet tag sedan fick jag till exempel höra om en tjänsteman på en av Stockholms kranskommuner som hade delat ut inbetalningskort i brevlådorna i ett bostadsområde. Han hade medverkat till att de boende i ett område fick kommunalt vatten och avlopp och nu ville han att alla skulle betala in 1500 kr till hans privata postgiro. Den förre rikspolischefen fick gå eftersom han styrde allt för hårt på statistik. Det gjorde att polisen hellre jagade rattfyllon på onsdagförmiddag än på fredag kväll eller lördag morgon. Då hann man nämligen med flera kontroller när man inte riskerade att ta fast så många. De statistiska målen nåddes. Som man frågar får man svar.
Det måste vara tydligt vad som skall levereras, när det ska levereras, i vilken kvantitet, till vilken kvalitet och inte minst vad det kostar när man inte håller vad man lovat. När upphandlingar sköts oprofessionellt och när man inte förmår att ställa rätt krav så blir det ofrånkomligen fel. Det finns rader av andra exempel på detta. Landsting som har gjort upphandlingar av busstrafiken utan att ställa tillräckligt hårda krav på kvaliteten utan istället enbart har fokuserat på att pressa priset. Frågar man efter billig busstrafik men inte efter hög ”leveranssäkerhet” så får man bara billig busstrafik. Då skapar man incitament för dem som driver busstrafiken att skära ned på underhållet. Som man frågar får man svar. Så enkelt är det.
De två professorerna skriver i sin artikel att ”Privat sjukvård styrs av vinstmöjligheter. Följden blir att den privata sektorn tar sig an de patienter som kostar minst och är lättast att behandla.” Tydligare än så här kan man knappast säga det. Att man inte förstår sig på marknadsekonmi alltså. Privat sjukvård styrs av vinstmöjligheter – ja, så långt är det rätt. Men sen blir det fel. Följden blir nämligen att den privata sjukvården kommer att göra det som är mest lönsamt. Om vi har en offentligt finansierad vård så är det också ”det offentliga” som sätter ramarna för vad som är lönsamt. Det är de som ska lära sig ställa frågorna. Då kan vi äntligen få mer skattepengar i privata fickor – det är nämligen där de gör bäst nytta.
Robert Thorburn
Företagare och medlem i Stureplanscentern.
"Låt se vem som är kränkt i dag", mumlar en bekant när han öppnar morgontidningen
”Varför klagar människor så mycket i ett samhälle som de själva vill tro är världens bästa?” och andra slående citat ur Maciej Zarembas artikel Jaktscener från Lärarhögskolan (DN 20/12)
Och innan vi visste ordet av var ordet ”kränkt” nästan privatiserat.
Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm.
Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.
När kenyanen blivit morfar kravlar sig svensken just upp ur tonårslivet…
- Du har kränkt mig!- Förlåt, men det menade jag faktiskt inte. Jag ville säga…- Nu kränker du mig igen, du tar inte min känsla på allvar!
”Om jag säger till polisen att du slog mig på käften vill de se blåmärken och höra vittnen. Om jag påstår att du kränkt mig krävs tydligen inget bevis. Det räcker med din känsla.”
”Den som känner sig kränkt har rätt.”
”de rosa khmererna”
”definitionen av kränkning är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord.”
”Så varför gick du med i Gaystudenterna?” ”Jag blev till och med ordförande. Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi.”
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=744469
Kommentera
Senaste kommentarer