Skrivet av tobias 27-01-2010 | 1 kommentar
SAABlar vad skönt lyder rubriken på dagens Metro. På bilden skålar de i champagne.
Det måste vara skönt att ha fått förlängt förtroende och dessutom på marknadsmässig grund. Maud och näringsdepartementet har jobbat hårt och bidragit till att SAAB överlever utan att skattebetalare ska behöva gå in och betala kalaset.
Men hur länge överlever de? Snart är det vardag i Trollhättan. Samtidigt förändras världen runtomkring snabbare än någonsin. Global konkurrens och snabb teknikutveckling gör att SAAB måste leverera briljans varje dag i framtiden. Jobb kommer och går, kanske har vi ingen bilindustri i Sverige om 5-10 år? Höga löner och skatter driver produktion utomlands. Vi vet om det idag och vi borde ha vetat det redan för 20 år sedan. Därför måste vi vara beredda på att ställa om. Framtidens svenska jobb finns i tjänstesektorn.
SAAB-krisen borde vara ett uppvaknande. Från och med nu måste vi vara mer föränderliga, jobba hårdare och smartare. När nästa kris kommer ska det inte behöva vara en kris.
Inga jobb finns för evigt. Nya jobb skapas av oss själva.
Läs även bloggar från bl.a. Oscar Fredriksson, Tobias Gillberg, Kent Persson, Magnus Anderson, Mina Moderata Karameller, Annie Johansson, Peace Love and Capitalism, Magnus blogg, Anders W Jonsson, Hanna Wagenius, Stefan Bergström och PerAnkersjö
Media
Aftonbladet 1, 2 SVD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4 Expressen 1, 2, 3
Skrivet av Andreas 17-11-2009 | inga kommentarer
Såväl
Ung Vänster som
SSU har dragit igång kampanjer under paroller som ”ge oss jobb, Reinfeldt!” och ”gör Reinfeldt arbetslös”. Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska
bloggar som inspirerats av dagens artikel i
Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.
För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.
I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.
Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.
Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.
Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?
Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.
Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 04-11-2009 | 1 kommentar
Det är svårt att inte känna medkänsla med Eva Gabrielsson som var Stieg Larssons sambo under 30 år. Hon har inte fått ärva författaren eftersom de inte skrivit något samboavtal. Nu kastar sig Josefin Brink (v) in i debatten och vill att sambos ska betraktas som gifta – och att man automatiskt ska ärva varandra om man bott ihop.
Det här är ett ogenerat försök att kamma hem populistpoäng från människor som känner för Eva Gabrielsson. Man tycker att Stieg Larssons far och bror borde kunna visa upp en mer generös och respektfull sida gentemot den som varit sonens/broderns livskamrat under så lång tid och som Stieg Larsson uppenbarligen ville dela livet med. Det är inte svårt att tänka sig att Stieg Larsson hade gjort Eva Gabrielsson till sin arvinge – om han bara tänkt på det.
Men nu är det inte detta saken handlar om. Det handlar om att Josefin Brink vill att samhället ska gå in och ta ifrån oss ansvaret för vår egen egendom, för vem vi vill ska ärva oss efter det att vi gått bort. Det handlar om att man tror att staten är bättre skickad att reglera våra personliga mellanhavanden.
Egentligen är Josefin Brinks förslag så generande ogenomtänkt att det knappt förtjänar en kommentar. Hur länge ska man ha varit sambos för att få arvsrätt? Räcker det med ett one-night stand eller måste man ha bott tillsammans längre? En vecka, en månad, ett år? Vem bestämmer detta? Josefin? Jag bodde ihop med en studiekamrat under mer än ett år. Skulle han ha räknats som min sambo och fått ärva mig om Josefin Brink fick bestämma? Eller handlar det om vem man har sex med? Inte? Skulle det i så fall innebära att de som lever äktenskap men där samlivet tagit slut skulle bli av arvsrätten?
Man skulle kunna skratta åt dumheterna som Josefin Brink presenterar men i grunden handlar det om något mycket allvarligare, nämligen om hur man under populistisk täckmantel försöker utöka statens inflytande över våra högst personliga beslut. Det handlar om en attityd som bygger på en genuin misstro mot människors förmåga att ta eget ansvar. Samhället måste kunna ställa krav på att man faktiskt måste kunna stå för sina beslut eller icke-beslut. Josefin Brinks inställning liknar nästan människoförakt.
Robert Thorburn, medlem Stureplanscentern.
Skrivet av Andreas 26-10-2009 | inga kommentarer
På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Den stora tvistefrågan tros bli huruvida det ska vara tillåtet med aktieutdelning för bolag verksamma inom den så kallade välfärdssektorn.
Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.
Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?
Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 22-10-2009 | 2 kommentarer
Applåder, varma och långa kom efter det citatet från vår partiledare, tillika rymd-, turist-, energi-, närings- och vice statsminster, Maud Olofsson.
Och applåderna var fler.
Maud var oerhört tydlig kring viktiga frihetsfrågor. Vinster är någonting bra, även om dessa uppkommer i företag som sysslar med utbildning eller omsorg.
”Man ska kunna bli rik på hederligt arbete”. När hörde du senast en politiker säga så? 
På frågan vilka genomförda frihetsreformer som Maud ansåg viktigast listades följande:
- Hushållsnära tjänster. Avdragsmöjligheten skapar möjligheter att undvika de orimliga skattekilar som uppkommer när man behöver anlita någon att hjälpa till med de vardagssysslor man själv inte hinner med. Samtidigt öppnas en marknad för helt nya tjänsteföretag, i vilka entreprenörer kan skapa ekonomisk frihet.
- Fritt vårdval och den fria etableringsrätten för vårdgivare. Äntligen ställs perspektiven på ända då plötsligt medborgarna får full kontroll över sin egen vård. Vad som är kvalitet i vården får helt enkelt människorna avgöra med hjälp av marknadskraften. Fram tills nu har huvudregel varit att staten och landstingen i sin förmodade vishet klurat ut hur medborgarna måste vilja ha det. Nu är det individen som väljer.
- Apoteksmonopolet. En viktig symbolfråga som kommer att visa att fria marknader är överlägsna statliga monopol. Opinionsbildningseffekten är antagligen signifikant och när den nya läkemedelsmarknaden är på plats kommer svenskarna antagligen börja ifrågasätta lämpligheten i de kvarvarande monopolen.
- Osund konkurrens förbjuds. Det finns en massa kommunala verksamheter som med oschyssta medel håller privat konkurrens ute från marknaden. Sådan osund konkurrens kan nu beivras.
- Sänkta inkomstskatter. Den kanske viktigaste frihetsreformen av alla är att vi kan bestämma över våra egna pengar i större utsträckning.
Detta är musik i mina öron och bådar mycket gott för framtiden.
Maud är välkommen tillbaka när hon vill!
Skrivet av johan 09-10-2009 | inga kommentarer
Kära Vänner!
Den 21 oktober har vi den stora äran att hälsa vår partiledare Maud Olofsson välkommen som talare!
Klockan 18 på O-baren, Sturehof.
Hjärtligt välkomna!
Skrivet av johan 08-10-2009 | inga kommentarer
Idag bloggar stureplanscentermedlemmen Tommy T här på bloggen. Trevlig läsning!
En av liberalismens grundstenar är bejakandet av äganderätten. Detta är dock inte så okomplicerat som man först kan tycka. Jag tänkte ta exemplet som varit ivrigt debatterat den senaste tiden – upphovsrätten.
I vårt samhälle förväntar sig de flesta att, i normalfallet, arbeta under sina 65 år (i framtiden kanske mer) för att sedan kunna pensioneras och leva av sin pension som ett tack för de insatser man gjort för samhället. Det är den kontinuerliga produktiviteten som premieras av marknaden – hantverket baserat på kunskap och erfarenhet, den berömda arbetslinjen, gnetandet, jobbet bland annat.
Många liberaler anser att upphovsrätt är ett skydd för och främjar äganderätten. Detta är fullt förståeligt men jag tycker ändå att det kan vara en god idé att problematisera påståendet. Man skulle istället kunna se upphovsrätten, tvärtemot sedvanan, som en inskränkning i äganderätten. Problemet med upphovsrätten är att den förbjuder mig att hantera egendom så som jag kan hantera annan egendom. Jag kan kopiera ett bord atom för atom för att sedan sälja den vidare – detta går ej med ett filmklipp. Jag kan studera hur en bartender blandar en drink och sedan själv använda mig av hans recept och sprida detta vidare för allas njutning – detta går t ex ej för ett vaccin som drastiskt skulle kunna minska dödligheten av malaria i Afrika. Trots att jag köper en CD eller en medicin så tillåts jag alltså inte göra vad jag vill med det. Jag hindras av upphovsrätten att kopiera och förbättra något som jag köpt och därmed borde äga.
Ett annat argument för upphovsrättens existens är att den just gynnar och garanterar skapande och innovation. Detta kan möjligen vara fallet, men behöver inte vara en sant. Mig veterligen så har människan sedan urminnes tider varit en innovativ och skapande varelse – även utan upphovsrätten. Jag tror faktiskt att filmer skulle fortsätta produceras (med eller utan anslag), läkemedel skulle utvecklas och författare fortsätta skriva även om upphovsrätten försvann imorgon. Affärsmodellerna skulle bara se annorlunda ut. De som skapade i kommersiellt syfte skulle behöva hitta alternativa sätt att få inkomster. En artist skulle t ex behöva ha fler livekonserter, helt i enlighet med den kontinuerliga produktiviteten. En författare kanske skulle behöva gå ut och signera sina böcker oftare eller föreläsa i sitt ämne. Jag tror att det till och med skulle kunna vara så att utbudet av kreationer och innovationer skulle öka snarare än minska. Vi skulle t ex få se fler artister uppträda och fler författare träffa sina fans för signering. Fler företag skulle kunna spinna vidare på läkemedel och skapa förbättrade och billigare sådana.
Faktum är att upphovsrätten, utifrån ovan resonemang, ter sig hindra skapande eftersom den fördyrar och saktar ner utvecklingen genom att inte låta andra aktörer ta del av och bygga vidare på sådant som redan skapats – något som människan gjort sedan stenåldern. Människan har alltid sneglat på andra, kopierat och förbättrat – det ligger i vår natur.
Upphovsrätten varar ju dock inte för evigt. Upphovsrättslagen ger ett skydd under upphovsmannens hela livstid och därefter i ytterligare 70 år. Därefter blir verket allmängods och det blir fritt fram för att alla spinna vidare och förädla det. Kanske detta är kompromissen, men i min värld är detta helt absurt och gynnar endast särintressen och onödiga mellanhänder.
Frågan har visat sig viktig och laddad – inte minst för ungdomar och yngre vuxna som haft delning av favoritlåtar och filmer som en del av vardagen och som anammat PP:s retorik. Jag vill i och med denna, något provocerande ansats, belysa ämnet och förhoppningsvis skapa utrymme för en idédebatt.
Tommy T
Skrivet av Andreas 06-10-2009 | 1 kommentar
Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:
- har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,
- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller
- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.
Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.
Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.
Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.
Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.
Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.
Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.
Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.
Andreas Bjerke
Skrivet av tobias 24-09-2009 | 1 kommentar
Jag är övertygad om att det finns många bra poliser. De gör nytta och de har en sund och respekterande grundsyn. Men det räcker inte att många poliser är ambitiösa föredömen om polisens organisation inte mår bra. Det gör den uppenbart inte.
För få brott klaras upp och när det begås allvarliga brott som gårdagens värdedepårån får jag känslan av att polisen är helt oförberedd. Hoppas det bara är en känsla…
Ska man göra en anmälan eller hämta ut ett pass får man vänta och vänta… Självklart kommer det in färre anmälningar om man måste vänta 45 minuter.
Ett företag tjänar mer pengar när det är effektivt. Poliskåren kan fungera precis tvärtom. Finansieringen kommer genom anslag uppifrån. Görs jobbet riktigt bra kanske anslagen anses räcka och därför kanske de inte höjs? Den som gör jobbet dåligt och påvisar brister kanske får höjda anslag?
Jag hoppas verkligen att ingen tänker så som jag beskriver, men om enda chansen att få högre anslag är att påvisa brister så kommer dessa brister som ett brev på posten. Det är helt naturligt om det inte finns bättre incitament.
Polisen behöver bättre styrning, bättre ledarskap och bättre incitament. Då kanske vi får ett rättsamhälle som vi förtjänar.
Skrivet av tobias 21-09-2009 | 3 kommentarer
Jag läser om Norra Djurgårdsstaden i DN. Ett byggprojekt som på sikt ska bli 10 000 bostäder och 30 000 arbetsplatser. Det är glädjande att det byggs. Fler bostäder löser både samhälleliga problem och individuella problem. Stockholm får bättre möjligheter till utveckling och konkurrenskraft och individer får nånstans att bo helt enkelt. Det sägs att 200 000 står i bostadskö. Det är självklart svårt att veta hur många av dem som verkligen saknar bostad, men uppenbart är det att antalet lägenheter är för få.
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad gör det mindre attraktivt att bygga bostäder, men även om ett byggbolag vill bygga bostäder är de i händerna på politikers planerande. Detta planerande drar ut på tiden och även om politiker drev igenom Hammarby Sjöstad och nu Norra Djurgårdsstaden räcker inte bostäderna till. Bara om företagen själva får stå för planeringen kan de komma ikapp efterfrågan.
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ger sämre bostäder. I Hammarby Sjöstad fick flera hus mögelsaneras redan innan någon flyttat in. I min lägenhet som var nybyggd när jag flyttade in fanns mängder av fel och slarv. Varför blir det så? Jo, incitamenten att bygga rätt blir självklart mindre om byggbolagen vet att de får alla lägenheter sålda. Det behövs ingen Anders Borg för att räkna ut att det är lätt att sälja lägenheter på en marknad med hämmat utbud.
En bekant på ett större bostadsbolag sa att ”Vi bygger snabbt och åtgärdar det vi får klagomål på. Det blir billigare så.” Inom vilka andra marknader kan man vara lika cynisk?
Dagens dåligt fungerande bostadsmarknad ökar risk för bostadsbubblor. Som bekant är vi mitt uppe i en finansiell kris som till stor del bygger på en amerikansk bostadsbubbla. Men situationen har varit väldigt olika i olika delstater. I Kalifornien som har en mycket reglerad bostadspolitik och tillståndsprövning dubblades bostadspriserna på 4 år. Denna prisstegring är till stor del ett resultat av att utbudet hämmades.
I Texas, där regleringen i praktiken är obefintlig steg priserna med 7% under samma tid. Konsekvenserna av bubblan i Kalifornien är total katastrof för många människor. I Texas är problemen betydligt mindre.
I Nacka och andra närförorter är helt vanliga villor värderade till 6-8 miljoner. Folk blir miljonärer på att politiken hämmar bostadsutbudet. Det vore betydligt sundare om folk blev rika på arbete istället.
Tobias Wahlqvist
