De som fastnat i missbruk förtjänar bättre

Vart tar förmågan att tänka kritiskt vägen när droger diskuteras? Sedan CUF i fredags biföll en motion om legalisering av cannabis har vi återigen fått en havererad debatt där det är klart vanligare med personangrepp och förminskande påhopp än motargument och fakta. Och det är så himla tråkigt. För de som lider mest av denna låga diskussionsnivå är inte CUF:arna som får höra ”Väx upp, lilla gubben!” eller vi vanliga tyckare som blir utmålade som hårda, kalla partyknarkare. Det är de som fastnat i ett missbruk som är de äkta förlorarna när det kritiska tänkandet ger vika för moralismen.

Otaliga gånger sedan jag blev ordförande för Stureplanscentern har jag fått höra att jag bör låta bli att diskutera två frågor – droger och sexarbete. Beröringsskräcken är enorm i just dessa två frågor, det kan liksom aldrig bli rätt. Människor verkar totalt ointresserade av att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och ofta bygger argumentationen på diffusa känslor mer än något annat. Samtidigt är det dessa två frågor som jag får allra flest kommentarer kring eftersom det är frågor som vår avdelning tidigare tagit tydlig ställning i, och det ställningstagandet har folk uppenbarligen en hel del åsikter om. Själv tycker jag det är synd att fokus på dessa frågor tenderar att kasta skugga över andra viktiga frågor som vi vill lyfta. Men trots alla välvilliga varningar kan jag inte låta bli att åtminstone försöka berätta hur jag ser på det som diskuterats de senaste dagarna.

Det finns bruk och det finns missbruk. Lagligt drogbruk är t.ex. det många av oss sysslar med när vi tar ett par glas vin på balkongen en ljummen vårkväll eller medvetet bestämmer oss för att gå ut och supa oss fulla för att vi blivit dumpade eller haft en tråkig vecka på jobbet. Lagligt drogbruk är även den där ciggen som vissa tar för att lugna ned sig efter ett gräl med partnern eller helt enkelt för att det är gott. Olagligt drogbruk kan vara kompisgänget som sitter hemma i köket, filosoferar och delar en joint. Det kan vara någon som lindrar sin ryggvärk med hjälp av några bloss cannabis. Det kan vara paret som odlar hemma för att deras sexliv blir lite roligare när de rökt på. Här handlar det alltså fortfarande om människor med förnuftet i bestånd som av egen fri vilja, efter övervägningar av de för- och nackdelar som de anser relevanta, använder droger. Det är givetvis fullt legitimt att påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vilja göra något som är så osunt för kroppen som att röka eller dricka alkohol, men med den logiken faller ju även sådant som godis, pizza, balett och ridning inom kategorin ”Saker som bör förbjudas”. Inte bara är de trevliga, de är även beroendeframkallande och hälsofarliga. Ibland väljer vi människor att ta risker för att vi tycker det positiva uppväger det negativa. Det är en del i att leva.

Drogmissbruk däremot är en annan sak. Den som är fast i ett missbruk är inte längre fri. Många av oss har i sin närhet personer som gått allt djupare in i missbruk som förvandlat kärleksfulla, roliga och intelligenta människor till sådana som ständigt ljuger, sällan minns vad man berättat, som är avtrubbade, trötta och deprimerade. Personer som i åratal lagt stora summor pengar på sitt missbruk, blivit lämnade av sina livspartners och konstant riskerar sina relationer till nära och kära när de tar sin drog. Inga ”interventions”, inga krav, inga tårfyllda vädjanden, inga ultimatum, inga morötter, inga konsekvenser får de här människorna ur sitt missbruk. Ofta är drogen laglig och heter alkohol. Vem tror att en kriminalisering av det här missbruket skulle hjälpa dem att bli sig själva igen?  När de redan har straffat sig själva på alla tänkbara sätt, tror någon verkligen att hotet om ett fängelsestraff skulle lösa problemet? Det de behöver är absolut inte ytterligare en sak att känna oro och skam över. Dessutom skulle de utan tvekan se till att få tag i sin drog alldeles oavsett hur svårtillgänglig den var. Och den ångest som en gång ledde dem in i missbruket skulle krävt sin bedövning oavsett om den var laglig eller inte. Det som behövs är att de här personerna får styrka och insikt nog att söka hjälp, styrka nog att våga visa sig svaga. För alkoholmissbruk finns det hjälp och stöd att få för att hitta en väg tillbaka, ändå är motståndet stort hos den som missbrukar. Föreställ er då situationen för de som stämplas som brottslingar ifall de blir påkomna eller söker hjälp, som fallet är om man missbrukar en olaglig drog. Det synsättet bidrar till att den som en gång tagit steget ”över kanten” ofta ser det som omöjligt att gå tillbaka igen.

Det finns en hel del forskning kring droger och den som letar kan allt som oftast hitta någon studie som stödjer de mest aparta åsikter i frågan. Något som vi dock kan säga med stor säkerhet är att den politik som förts i Sverige på det här området inte har fungerat. Inte bara har den lett till att tusentals människor dött i onödan och bidragit till att den grova brottsligheten fått starkt fäste, den har dessutom genom sina nolltolerans-kampanjer i skolorna och i samhället dödat alla möjligheter till sansade samtal om lösningar. Oavsett om vi gillar det eller inte så är både lagliga och olagliga droger redan en del av vår verklighet. Det minsta vi kan göra för de mest utsatta är att resonera utifrån den verkligheten. Sanningen är ju att vi egentligen har samma mål, att så få människor som möjligt ska fastna i drogmissbruk. Skillnaden är bara att vissa lägger fram förslag på möjliga lösningar medan en överväldigande majoritet hellre vill blunda, hålla för öronen och skrika ”Knark är bajs!”.

10 svar

Bakom kulisserna i korvfabriken – Stureplanscentern träffar Johan Hedin

936343_10151352956717130_2118534135_nStureplanscenterns egne Johan Hedin lyckades arbeta sig hela vägen in i riksdagen. Som ledamot för Centerpartiet var han ansvarig för migrationspolitiken under en period som kom att präglas av allt från Syrienkonflikten och REVA-operationer i tunnelbanan, till det omdebatterade C-idéprogramsförslaget om fri invandring.

Den 14:e maj har vi glädjen att låta Johan bjuda oss med på en oförglömlig resa bakom migrationspolitikens kulisser, ända in till den svenska korvfabrikens epicentrum.

Kom och lyssna, diskutera och ställ dina frågor. Som vanligt är alla varmt välkomna oavsett färg på partibok eller ideologisk hemvist.

Samtalet börjar klockan 19.00 tisdagen den 14/5, men vi är på plats från 18.30 så kom i god tid och förhäng. Vi kommer för första gången att testa att vara på Hotellet, Linnégatan 18, så vi hoppas på bred uppslutning så att vi får komma tillbaka igen! Varmt välkomna!

Meddela gärna att du kommer på Facebookeventet

Lämna ett svar

Johanna funderar vidare – Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.

Lämna ett svar

Vänsterpartiet 2013

Foto: @pontusmattsson

Foto: @pontusmattsson

Till och med SD försöker hålla avarter på avstånd. Vad gör vänsterpartiet? Bilden ovan från demonstration idag.

De senaste åren har jag även sett Nordkoreanska flaggan och en flagga där man man uppmanar till stöd för FARC-gerillan. Jomensåatteh..

Vänsterpartiet tillsatte en utredning 2005 för att göra upp med sin historia, men ganska kort därefter hoppade utredare av eftersom gruppen verkade ha tillsatts för att möta debatten snarare än att söka sanningen. Till slut blev det några rapporter, men de ledde inte till någon uppmärksamhet och de verkar inte finnas kvar online. (Eller?)

Jonas Sjöstedt är ju en demokratisk västanfläkt jämfört med sin föregångare, men uppenbart har V ännu inte tagit avstånd från världens genom tidernas största mördarideologi. Skämmes!

2 svar

Johanna funderar vidare – In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.

Lämna ett svar

Johanna funderar vidare – Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.

//Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

9 svar

Sexigt att betala skatt?

Att det är sexigt att betala skatt har sagts förut och nu igen av Fredrik Virtanen i Aftonbladet. De jag hört använda uttrycket har gemensamt att de har gott om pengar och därmed råd att vara generösa. Även om det bara är hypotetiskt. Att vilja lova bort sina pengar i teorin är ju ingen kostnad, det kan man väl bara vinna sympati för?

Andra, kanske ensamstående föräldrar med barn i närförort, har inte råd att vara lika generösa. Skatten är varannan intjänad krona om man räknar in alla skatter. Dessa är högst i världen för gruppen låginkomsttagare. Tror Fredrik att dessa personer tycker att skatt är sexigt? De allra flesta har mycket låga marginaler och det bästa för deras trygghet lär vara möjligheten att kunna spara en liten liten slant av sina egna pengar i stället för att skatta bort dem.

Många offentliga tjänster är viktiga och det behövs en bra finansiering för detta. Jag tror att de allra flesta tycker att det är ok att betala skatt för bra sjukvård, bra skolor och att lagen upprätthålls på ett rättssäkert sätt. Problemet är att politiker gör så oerhört mycket mer för Fredriks och mina pengar. Slöseriombudsmannen har uppmärksammat många absurda exempel på hur skattemedel används, men exemplen är många fler och det rör sig om oerhörda summor. Graden av sexighet sjunker markant när man tänker in detta – såvida man inte har en pervers läggning förstås.

Fredrik målar också upp en bild av välfärdstjänster i kris. Eftersom vi redan har världens högsta skatter, men ändå inte har tillräckligt bra vård – Vad får Fredrik att tro att pengar är lösningen? Europas bästa vård finns i Nederländerna. Det enda land som inte har skenande sjukvårdskostnader. Där kan man lära sig något! (Speciellt svenska politiker)

För så är det. Tjänster blir inte nödvändigtvis bättre av pengar. Tjänster blir bättre av smart arbete. Kommunpolitiker kan arbeta hårt för att ex. skolan ska fungera bättre, men allt för ofta sköts skolan med vänster hand medan politikerna fokuserar på roliga prestigeprojekt i stället. De håller kommunalskatten hög för att få råd med allt, men i slutändan gör det ingen skillnad annat än att kommuninnevånarna skattas onödigt hårt. Sexigt?

De politiker som använder våra pengar lättvindigt borde göra studiebesök i våra liv och ta reda på hur skattepengarna jobbats ihop från början. Våra pengar har skapats av hårt arbete och bör respekteras därefter.

Trots att alla svenskar fått skattesänkningar senaste åren är vi fortfarande bland de som betalar allra högst skatter i världen. En av alla som fått mer i plånboken är du Fredrik. Du har mer pengar kvar och det står dig fritt att använda dem hur du vill. I stället för att önska högre skatter för dem som behöver sina pengar bör du föregå med gott exempel och göra bra saker för DINA pengar. Det kan nog vara snudd på sexigt faktiskt.

Tobias Wahlqvist – Stureplanscentern

3 svar

Hur (ny)liberalt är idéprogrammet? Stureplanscentern träffar Mattias Svensson

mattiass_sMattias Svensson, författare, debattör och redaktör på magasinet Neo, ger sin syn på Centerpartiets partistyrelses förslag till idéprogram som ska antas på framtidsstämman 22-24 mars.

Den 19/3 kl 18:30 kör vi. Denna gång ses vi på Stampen i gamla stan.

Kom och lyssna, diskutera och ställ dina frågor! Alla är som vanligt varmt välkomna oavsett partibok.

Meddela gärna att du kommer på Facebookeventet.

Lämna ett svar

Ordförande Johanna Jönssons anförande i migrationsdebatt med riksdagsledamot Staffan Danielsson (C)

Jag är alltså här idag för att försöka beskriva varför jag anser att Centerpartiet bör driva på för att Sverige så snart som möjligt skrotar de regleringar som begränsar människors rätt till fri rörlighet. För att det inte ska förekomma några missuppfattningar vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis menar att vi bör avskaffa all gränskontroll och stänga igen migrationsverket imorgon bitti. Det krävs att vi först befriar Sverige från de strukturer och system som gör det svårt, om inte omöjligt, för människor att bygga sina liv här.

I Sverige idag finns det enligt beräkningar mellan 10 000 och 50 000 papperslösa. Människor som hellre väljer att leva helt utan grundläggande rättigheter än att skickas tillbaka till de omständigheter de kom ifrån. Omständigheter som av utomstående bedömare inte anses tillräckligt svåra för att få stanna i Sverige. Varje dag oroar de sig för att bli påkomna. Många saknar försörjning. Vissa har försörjning, men blir de lurade av en arbetsgivare har de inga möjligheter att kräva sin rätt. Detsamma om de blir misshandlade eller sjuka. Ändå ökar antalet papperslösa för var dag som går. Det här är verkligheten vi har att förhålla oss till idag.

Varje år drunknar minst 2000 människor när de vattenvägen försöker ta sig in i EU. Och det är bara de man hittar. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Och då pratar vi bara om vattenvägen. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar få sitta instängda i bensintankar eller fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Av dem som ändå överlever och tar sig i land sätts ett flertal i vidriga läger i Italien, Grekland och på Malta. Omständigheterna för dessa människor är oerhört inhumana och vi har väl alla sett bilderna på händer som sträcks ut genom galler. Det här är sådant som händer redan idag. Det här är verkligheten.

I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. Människors strävan efter att inte längre låta sig förtryckas har mötts av kulsprutor. Hundratusentals är på flykt. I Somalia har staten kollapsat och i Afghanistan har stridigheterna pågått i decennier. I Bangladesh är fattigdomen så utbredd att människor bokstavligen dör av svält liggandes på gatorna i huvudstaden Dhaka. Såhär ser det ut i världen idag.

I Sverige däremot pratar vi om konstnärslöner och barnfattigdom i termer av nya fotbollsskor. Moderaterna vill minska volymerna av asylsökande och försvåra för de som ändå fått asyl att återförenas med sina älskade. På grund av dåligt utformade system utnyttjas arbetskraftsinvandrare. Sossarnas lösning är inte att motarbeta att människor blir lurade av oseriösa arbetsgivare och är alltför beroende för att våga anmäla. Sossarnas lösning är istället att minska arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna lyckas rida på människors naturliga oro inför förändringar och inför det som är annorlunda. De lockar även väljare som är trötta på att mångfalden i det politiska samtalet är borta. Kvar är en grå geggig massa som oroligt anpassar sig efter vad som för dagen uppfattas som majoritetens åsikter, ofta filtrerade genom en förskönad svensk självbild. Det här är det politiska klimat vi har att förhålla, men inte anpassa, oss till. Och det är där jag ser att det finns utrymme för ett parti som tar tydlig ställning för förnyelse och globalisering. För alla människors lika rätt och värde oavsett vilka gränser man råkat födas innanför. Det viktiga nu är att ändra riktning och för det krävs det att någon vågar stå får att man tycker helt tvärtemot. Och här är det bråttom.

Personligen tycker jag att globalisering är bra, men jag respekterar samtidigt att det finns de som inte tycker det. Dock är jag övertygad om att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Världen förändras i ett rasande tempo, inte minst med hjälp av den nya teknik som bidrar till att människor runt om i världen får allt större tillgång till information. Det här måste Sverige, inte minst som demokrati, anpassa sig till.

Så, undrar vissa, ni som förespråkar fri migration ser alltså inga som helst problem i dagens samhälle kopplade till invandringen? Jag ser en mängd problem i dagens samhälle, men jag vägrar köpa att uppdelningen skulle vara mellan etniska svenskar och ”de där andra”. Det finns etniska svenskar som har stora problem att få in en fot på arbetsmarknaden, som begår brott, som bor trångt eller rent av inte har någon bostad alls. Många av dessa är ungdomar. En stor majoritet av de som invandrat till Sverige startar företag och anställer andra, många bidrar starkt till att svenskt näringsliv har tillgång till kompetent personal, många ser till att våra sjukhus har möjlighet att ta emot alla som behöver vård, många skjutsar sina barn till fotbollsträningen. Den viktiga uppdelningen är istället mellan det som nuförtiden brukar kallas insiders och outsiders. Det är det där första steget in på arbetsmarknaden som är alldeles för stort att ta idag och det är där vi måste börja. Det är den utsatta situationen som bör angripas och bästa sättet att göra det är genom att fler får möjlighet att arbeta. Ett väldigt viktigt steg här är sänkta ingångslöner.

Jag växte upp i en småstad i Dalarna. I nian slutade jag helt gå till skolan på grund av skvaller och rykten. Jag vantrivdes något alldeles enormt. I ett litet samhälle är möjligheterna att bygga sig en ny tillvaro begränsade. Att som sextonåring få heltidsjobb i någon svensk storstad är nästintill omöjligt. Så jag flyttade till Spanien. Där fick jag jobb som servitris på en liten restaurang. Sex dagar i veckan jobbade jag från klockan nio på morgonen till stängning någon gång mellan klockan tolv och klockan två på natten. På måndagar var jag ledig. Min betalning uppgick till ungefär 5000 svenska kronor och gratis mat. Önskar jag att någon hade kommit och satt stopp för detta slavarbete så att jag fått flytta hem till min småstad och den situation som hade fått mig att fly? Nej knappast. Poängen med den här berättelsen är givetvis inte att likställa min situation med den som upplevs av de som flyr från krig, hunger och förtryck. Poängen är att visa att även om den kris man flyr ifrån i det stora hela kan ses som en petitess så kan den för individen själv ändå vara klart värre än att behöva jobba några timmar mer för lite mindre pengar. Huruvida arbetsvillkoren är okej bör alltid sättas i relation till vilka andra alternativ den enskilda människan har. Och ytterst är det ändå bara individen själv som kan avgöra vilket alternativ han eller hon föredrar.

Så till de ”farhågor” som finns om att invandringen till Sverige skulle öka med tusentals procent om vi öppnade upp för fri migration innan all krig och hunger i världen övervunnits, alla stater övergått till demokrati och vi tillsammans i vacker enighet kan öppna våra gränser. Farhågorna om att demokratin då kommer kollapsa och ”välfärden monteras ned”. Jag vill börja med att säga att en starkt ökad invandring i sig inte nödvändigtvis behöver leda till ett sämre samhälle. Ekonomin är inte statisk och plats finns det utan tvekan. Det viktiga är insikten om att de system som finns på plats idag ju knappast är dem som allra bäst kan möta de utmaningar vi står inför. Om vi skulle få en starkt ökad ström av människor som behöver etableringsstöd så får man helt enkelt se över de systemen. I nuläget anser jag dock att dessa ”farhågor” är grymt överdrivna. Varför fick vi aldrig den sociala turism som Göran Persson förutspådde eller varför har invandringen från Grekland ökat så marginellt trots de stora svårigheter befolkningen där vittnar om i dagsläget eller varför har den gigantiska somaliska anhöriginvandringen som det pratades om inte blivit verklighet?

Det är ju ändå så att de allra flesta människor som tvingas fly har en önskan om att kunna återvända. Vid krig flyr man därför främst till närområdet. De som flyr av ekonomiska skäl har oftast sinnesnärvaro nog att planera för den första tiden antingen genom sparkapital eller genom att stöd från kontakter. Att se alla migranter som offer med starkt behov av samhällsstöd är heller inte konstruktivt. De allra flesta är driftiga människor med stor kämpaglöd. Det man kan fundera lite över är dock den effekt sådana uttalanden och uppmålade skräckscenarion har dels på den del av befolkningen som är oroade över att världen och Sverige förändras för snabbt, dels de människor som redan idag bor i Sverige och är en del av det ”skräckscenario” man målar upp. Jag tror inte att det bidrar till att minska motsättningar och bygga ett bättre samhälle.

Vissa menar att vi måste börja med att rätta till de utanförskapsproblem som finns i Sverige innan vi ens börjar diskutera nästa steg. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken. Det ena utesluter inte det andra. De förändringar som måste till för att vi ska kunna uppnå äkta fri rörlighet är desamma som krävs för att minska dagens utanförskap. Många av dem som är emot fri migration, däribland Staffan, säger sig stå bakom dagens system med vad de kallar ”generösa” regler för invandring. Jag tror inte alla de som får avslag på sina asylansökningar eller Sveriges tusentals papperslösa skulle kalla systemet generöst.

3 svar