Är jag feminist?

Jag har lärt mig att klart och tydligt svara ja på den frågan, utan att tveka, utan att problematisera. För om man vill prata om jämställdhet är det bäst att man börjar med att kalla sig feminist. Annars kommer samtalet inte att handla om jämställdhet utan om varför man inte vill kalla sig feminist.

Så inleds min senaste debattartikel. Läs vidare hos Nyheter24!
//Johanna

Kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt

Häromdagen skickade jag och Fredrick Federley en debattare till SvD om att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt. De tackade nej, men har idag publicerat två andra artiklar på samma tema. Det är glädjande att vi är flera som kan driva frågan och här kan ni ta del av vårt resonemang.

Efter domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det, trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom, har många röster höjts om att införa samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen. Vi i Centerpartiet är för en sådan förändring, men anser samtidigt att det behövs fler åtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt.

Det har under en längre tid varit tydligt att den våldtäktslagstiftning som finns på plats idag inte tillräckligt väl stämmer överens med de flesta människors uppfattning om vad som är ok och inte när det kommer till sex. På senare tid har detta diskuterats allt flitigare efter ett antal uppmärksammade fall där förövare friats trots grova övergrepp eftersom något uppsåt inte kunnat bevisas. Det nämnda fallet exemplifierar problemet med lagstiftningen tydligt eftersom båda parter enligt domen är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar. Men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex, och upprepade gånger bad honom sluta, så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler. Tingsrätten menar att en våldtäkt har skett, men mannen döms inte eftersom det inte kunnat bevisas att han haft något uppsåt att våldta henne. Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men om vi i det här fallet utgår ifrån att båda parter talat sanning är det ändå svårt att fullt ut känna förståelse för domslutet. Om upprepande av nej och sluta inte i rätten anses vara tillräckligt för att någon ska förstå att man inte vill fortsätta, vad har man då som offer för möjligheter kvar att hävda att man tydliggjort att man inte ville?

I Norge finns sedan år 2000 en lag som innebär att den gärningsman som utför ett sexuellt umgänge vid ett tillfälle då det för gemene man hade varit uppenbart att den andra partnern inte samtyckte ska kunna dömas till ansvar. Liknande lagstiftning finns redan inom andra områden i Sverige såsom exempelvis vårdslöshet i trafik. Den kritik som förts fram mot ett sådant införande i våldtäktslagstiftningen är att det skulle kunna sätta mer fokus på offret än dagens lagstiftning. I Norge verkar man dock inte ha sett den typen av utveckling. Det som skulle vara bra med en sådan lag är att den skulle minska möjligheten för förövare att komma undan med att man inte förstod att nej betydde nej. Den skulle även ge en möjlighet för rätten att döma till offrets fördel i sådana fall där två års fängelse, som är minimistraffet vid våldtäkt idag, kan anses vara en orimlig åtgärd men där ett mildare straff anses lämpligt. Det är dock på intet vis ämnat att leda till att straffen för sexualbrott generellt sänks.

Under helgen möttes flera tusen människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sitt stöd för att samtycke ska vara en självklarhet vid sex. Det är viktigt att den här kraftsamlingen också mynnar ut i något som leder till verklig förbättring. Vi menar inte att varken ett införande av samtyckeskrav eller oaktsamhetslagstiftning skulle lösa hela problemet, men det skulle vara några pusselbitar. Det allra viktigaste är att vi alla i vår vardag tar ett ansvar för att förändra rådande normer i rätt riktning så att det självklara blir att man i sexuella situationer är lyhörd och visar respekt för sin partner, oavsett vilken sorts sex man vill ägna sig åt.

Fredrick Federley (C), kandidat till EU-parlamentet och riksdagsledamot
Johanna Jönsson (C), kandidat till riksdagen och ordförande Stureplanscentern

Surprise! Även EU-migranter är individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Kan nej betyda ja?

Jag är nog en sådan där ”vågad tjej” som folk pratar så mycket om just nu. Jag ligger definitivt högre än snittet när det kommer till antal sexpartners. Jag har haft både trekanter och fyrkanter. Jag har till och med provat på dominanssex ett flertal gånger. Dessutom gillar jag att prata om sex. Att jag genom åren testat olika grejer och lärt mig förstå min egen sexualitet är något jag är glad över. Allt har inte varit fantastiska upplevelser, men gemensamt för allt mitt utforskande har varit att det skett med mitt samtycke. Det har hänt att jag raggat upp någon på krogen strax innan stängning, tagit med honom hem, hånglat som en galning, men att jag sedan kommit på att jag faktiskt inte vill ”fullfölja”. Det har även hänt att jag avbrutit sexet mitt i för att jag känt mig obekväm eller helt enkelt tappat lusten. Visst har det föranlett jobbiga samtal, besvikelse och en hel del tjat, men aldrig någonsin har det lett till att någon med våld valt att fortsätta ändå. Jag har antagligen haft tur.

Jag skulle gärna även framöver ha ett för mig givande sexliv, men jag har på senare tid börjat oroa mig för vad jag egentligen har för rättsskydd i de här situationerna. Tidigare har jag helt enkelt utgått ifrån att den som fortsätter utan mitt samtycke, och som medger det, kommer bli dömd för övergrepp/våldtäkt. Men så verkar ju inte riktigt vara fallet. Värre blev det efter att jag läste domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det. Detta trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom. De hade inte i förväg enats om något stoppord eller med ord uttalat att de skulle ha dominanssex. Det skrämmande i just det här fallet är alltså att båda parter är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar, men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex och bad honom sluta så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler.

Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men den här gången verkar det inte ha varit fallet. Därför undrar jag nu vad jag förväntas göra för att vara helt säker på att få rätten på min sida ifall något liknande skulle hända mig. Behöver alla parter i förväg skriva på ett avtal där vi anger att det talade ordet ska gälla i alla lägen om vi inte tydligt avtalat bort det med stoppord eller liknande? Behövs det vittnen när vi skriver på? Behövs det vittnen under akten? Behöver vi även filma hela förloppet? Behöver jag ha med mig en legitimerad psykolog när jag är ute som i rätten kan intyga att den jag väljer att ha sex med är en psykiskt stabil person med fungerande hörsel som förstår innebörden av ordet nej?

För mig är det en självklarhet att man i alla sexuella situationer är lyhörd för sin partner. I sexuella situationer med våldsinslag är det givetvis ännu viktigare. Där faller ansvaret tungt på den fysiskt starkare dominanta parten att försäkra sig om att den andra är med på det. Enda sättet att göra det är att prata om saken i förväg, sätta upp ramar och ange stoppord. Har man inte gjort det så måste ett nej alltid betyda nej. Allt annat är orimligt.

//Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

// Johanna Jönsson, ordförande Stureplanscentern

Låt oss prata om abort

Efter att det blev känt att Elisabeth Svantesson tillträder som ny arbetsmarknadsminister har diskussionen om kvinnors rätt till sina egna kroppar tagit ny fart. Elisabeth Svantesson har ett förflutet inom organisationen ”Ja till livet”, en organisation som arbetar hårt för att ytterligare begränsa aborträtten och skuldbelägga de kvinnor som väljer att avsluta en graviditet.

Glädjande i sammanhanget är att många röster höjts om att Elisabeth Svantesson bör ta avstånd från sin tidigare ståndpunkt och det har hon också till viss del gjort. Det som dock oroar mig är hur många det ändå är som verkar tycka att det kan finnas en poäng i att, med moraliska argument om att man dödar barn, avskräcka unga kvinnor från att genomgå abort. Min uppfattning är den motsatta. Vi bör göra allt vi kan för att den som funderar på att avsluta en oönskad graviditet ska slippa känna skuld och skam. Väl övervägda beslut kommer tyvärr sällan ur sådana känslor. För att förebygga oönskade graviditeter bör fokus istället ligga på att framhäva fördelarna med preventivmedel.

Jag har dock själv blivit gravid, trots ihärdigt p-pillerknaprande. Under den perioden bodde jag i Förenade Arabemiraten och där är alla icke-medicinska aborter förbjudna. När jag upptäckte att jag var gravid fanns det ingen vilja hos mig att välkomna ett barn till världen. Det gällde därför att hitta ett sätt att avsluta graviditeten för att sedan kunna fortsätta leva mitt liv. När jag, väldigt försiktigt, började höra mig för om möjligheterna fick jag snabbt lära mig att det fanns en hel del otrygga alternativ för den som inte hade möjlighet att ta sig ut ur landet. Det var någons kusin som jobbade som barnflicka, men som kunde en del knep. Det fanns en man som man kunde ringa och sedan möta upp på något hotell. Det var till och med någon som sa att hon kände en veterinär som kanske kunde hjälpa till. Då jag blev inbokad på en jobbresa till Thailand bokade jag tid på en laglig klinik som jag blivit tipsad om. Den visade sig dock i princip vara ett hål i väggen där abortpiller delades ut. Efter några varningar om hur ont det skulle göra, och hur mycket det skulle blöda, förväntades man klara av resten själv. Såhär, och många gånger mycket värre, ser verkligheten ut för kvinnor runt om i världen. I Sverige har vi kommit långt på det här området och det ska vi vara oändligt glada över. För min del genomfördes aborten slutligen till stor kostnad på en säker klinik i England under en annan jobbresa, men att vara så privilegierad är få förunnat.

Alla människor har rätt att bestämma över sina egna kroppar och så även gravida kvinnor. Runt om i världen sätter kvinnor fortfarande sina liv på spel för att slippa tvingas in i mödraskap och så kan det inte få fortsätta. Samtidigt finns det mer att göra även i Sverige för att kvinnor som funderar på, eller som valt, att avsluta en graviditet ska slippa känna skuld, skam och dåligt samvete. Vi kan alla bidra till en avdramatisering genom att prata öppet om abort på samma sätt som vilket medicinskt ingrepp som helst. För vissa är det en traumatisk upplevelse och för andra är det inte värre än att operera bort en visdomstand, men att tabubelägga ämnet tjänar ingen på.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

Vår ordförande Johanna kandiderar till riksdagen

I dagarna skickas materialet inför Stockholmscenterns provval ut. Efter mycket grubblande har jag valt att tacka ja till att kandidera till riksdagslistan, men samtidigt tacka nej till kommun- och landstingslistorna. Stockholmspolitiken är både spännande och enormt betydelsefull, men mina hjärtefrågor avgörs till allra största delen på nationell och internationell nivå. Och det är där jag tror mitt engagemang skulle göra mest nytta. Jag vill verkligen tacka alla som nominerat mig. Här nedanför följer min, något utökade, kandidatpresentation och en sammanställning av några av de texter jag skrivit senaste året.

Det behövs fler i Centerpartiets riksdagsgrupp som vågar ifrågasätta och sticka ut hakan. Fler som sätter hälarna i marken när människors rätt att bestämma över sina egna liv får ge vika för fyrkantiga system och politikers egenintressen. Fler som ser varje människa, oavsett födelseort, som en resurs och varje strävsam företagare som den hjälte hen är. Fler som, både i det partipolitiska arbetet och i media, kan sätta begripliga ord på de idéer som idag faller utanför de snävt satta ramarna. En sådan person försöker jag vara och det är därför jag kandiderar till riksdagen. Min främsta styrka ligger i att jag alltid står för vad jag tycker, även när det vore enklast att bara sitta tyst. För mig är det precis det som gjort att jag från första början känt mig hemma i Stockholmscentern.

Jag är ordförande för Stureplanscentern och har den stora äran att sitta i Stockholmscenterns distriktsstyrelse som ansvarig för kampanjgruppen. Jag har jobbat med Per Ankersjö i stadshuset och nu på partiets kommunikationsenhet i riksdagen. Tidigare har jag bl.a. jobbat som servitris, fastighetsförmedlare, flygvärdinna, projektledare och med politisk påverkan för ett av Sveriges största industriföretag. Jag har pluggat juridik, kriminologi och internationella relationer. Ursprungligen är jag från Dalarna och har bott många år i Förenade Arabemiraten och Spanien.

Mina olika erfarenheter har gett mig stor respekt för att varje människa är unik, med sina egna preferenser, tankar, känslor och värderingar. Att tvinga in alla människor i samma mall kan aldrig någonsin vara rätt. Om jag får möjligheten att representera Stockholmscentern i riksdagen så kommer jag arbeta hårt för att motverka alla försök till förmynderi och påtvingad kollektivism. Statens roll är att hjälpa oss undvika krockar när vi på våra miljarder olika sätt kämpar på för att bli så lyckliga som möjligt. Gällande frihet som det viktigaste värdet och decentralisering av makt rekommenderar jag debattartikeln ”Det här slåss Stureplanscentern för”, som publicerades i SvD.

En av de viktigaste utmaningarna jag ser i dagens samhälle är den ökande främlingsfientligheten. Migration är fantastiskt och fler behöver få upp ögonen för allt gott som följer av människors möjlighet att röra sig fritt i världen. Det som måste till för att vi ska kunna uppnå fri migration är en flexiblare arbetsmarknad där fler släpps in. Den som är intresserad av att veta mer om min syn på det här kan antingen läsa mitt inlägg i Sörmlands Nyheter eller det anförande jag skrev inför en debatt jag var med i.

Efter ett seminarium på Engelsbergs herrgård i vintras blev det tydligt för mig att vissa tyvärr bara är frihetsälskare när det gynnar deras egna plånböcker. Min berättelse finns att läsa här. När SvD nyligen publicerade en ledare som krävde att nyanlända svenskar skulle ”inlemmas i samhällsgemenskapen” beskrev jag dessutom hur jag ser på behovet av en specifik integrationspolitik.

Jag har även bl.a. skrivit om den tråkiga syn på företagare som fortfarande dominerar det svenska samhället, om att landsbygd inte är synonymt med lantbruk, om att de som fastnat i drogmissbruk förtjänar en mer öppen debatt och om att demokratin skulle må bra av fler modiga politiker. Den som vill se mig prata om idépolitik, Stureplanscentern och Centerpartiets idédebatt kan göra det i detta aningen vinklade inslag i Aktuellt.

För knepiga följdfrågor eller djupa ideologiska diskussioner går det finfint att kontakta mig via johanna.jonsson@centerpartiet.se eller 070-307 54 07.

//Johanna Jönsson

Johanna Jönsson Photo

Om fri migration i SN

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.