Skrivet av tobias 10-07-2010 | 9 kommentarer
Sexköpslagen är en moralistisk lag. Moral är var och ens egen, det är inte lag.
Tycker någon att man inte ska gifta sig med någon med samma kön står det en fritt att undvika det.
Tycker någon att alkohol är dåligt står det en fritt att hålla sig nykter.
Tycker någon att man inte ska köpa sex står det en fritt att inte göra det.
Politik borde handla om att ge så mycket frihet till den enskilde så länge det inte inkräktar på andras friheter. Moral har vi alla och bara för att många delar samma moral betyder de inte har rätt att bestämma över andras friheter.
En välkänd minister tvingades avgå för att han haft en frivillig affärsuppgörelse. Kan man påvisa att det INTE var frivilligt ska han självklart anklagas för sexuellt utnyttjande – inget annat.
DN
Lena Mellin, Aftonbladet
Expressen
DN: ”Aftonbladet skulle kunna fällas”
Skrivet av tobias 17-05-2010 | 5 kommentarer
De allra flesta svenskar lever som borgerliga, omfamnar marknadsekonomi och konsumerar eller investerar sina pengar själv. Trots detta röstar många på vänsterpartier vars politik går ut på att hindra människor att göra fria val med sina egna pengar. Mp vill förbjuda dig att köpa billig el. S vill konfiskera privata apotek och V vill förbjuda det mesta som främjar tillväxt och/eller är roligt.
2558468 svenskar röstade 2006 mot marknadsekonomi, mot skattesänkningar och mot valfrihet inom skola och sjukvård.
Jobbskatteavdraget har gett de flesta yrkesverksamma vänsterväljare minst 1500kr mer i plånboken – varje månad. Vad gör vänsterväljarna med sina extrapengar? Kanske ger de pengarna till någon som inte jobbar? Eller kanske är de med och finansierar kommunala äventyrsbad?
De privata skolorna och sjukhusen håller generellt högre kvalitet varför många vänsterväljare föredrar dessa. Ohly har barnen i privatskola, bor i bostadsrätt och låter sig opereras på Sophiahemmet. Likaså verkar det vara med de flesta vänsterväljare. De röstar för en sak men står inte upp för det själva.
Jag ska inte svara på varför det är så här, det borde vänsterväljarna göra själva, men kan man anta att de röstar för en politik som de tror ska drabba andra – inte de själva? Kanske tror dessa att en vänsterröst bidrar till utjämning till deras personliga vinst. Är det så är det helt klart egoistiskt. Utjämningen går dock för de allra flesta förbi. 80% av svenskarna betalar in samma pengar som de i slutändan får tillbaka. (minus avdrag för byråkratlöner).
Skulle svenskarna rösta enligt som de själva lever skulle vi ha fler bra skolor och bättre sjukvård. Vi skulle ha ännu mer pengar kvar i plånboken som vi själva kan avgöra vad vi vill göra med. En äkta vänsterväljare har fortfarande rätten att ge bort sina extrapengar. Valfrihet för alla helt enkelt! 
Skrivet av tobias | inga kommentarer
Tisdagen den 25 maj kl. 19:00 träffas vi igen för att samtala om konjunkturläget i Stockholmsregionen och vilka valfrågor som är särskilt viktiga för Stockholms näringsliv. Gäst för kvällen är Johan Treschow, ekonomisk analytiker från Stockholms handelskammare.
Välkommen till Restaurang Republik, Tulegatan 17 den 25 maj kl. 19:00.
Skrivet av tobias 26-04-2010 | 3 kommentarer
Röda gänget vill bygga järnvägar för 120 miljarder. Eftersom de är emot en avreglering av järnvägsnätet lär det vara vi själva som får bekosta kalaset. Miljöpartiet är drivande i denna fråga får man förmoda – de har visat förut att de hellre fokuserar på enskilda symboliska projekt än att ta ett bredare ansvar. Under sin tid som stödparti förföll järnvägsnätet medan MP la sin energi på friår och vägtullar.
Att tågtrafiken fungerar dåligt är ingen överraskning för de flesta. Det är ett resultat av dåligt underhåll och dålig konkurrens. Löser man detta kommer betydligt fler välja att åka tåg. Att det tar tre timmar att åka till Göteborg är inte så illa om man bara kan vara säker på att det verkligen bara tar tre timmar och att man slipper åka ersättningsbuss i Tiveden för att nån bro inte fungerar. Om uppkopplingen fungerade och det fanns värdig mat på tåget hade tåget varit ett än mer rimligt val. Det kostar knappast 120 miljarder att lösa detta, men det skulle göra stor skillnad. Men för MP är det såklart inte lika politiskt lukrativt.
Jag ser gärna utbyggnad av snabbtåg, men det måste bekostas av privata medel. Privata företag riskar inte pengar om det inte är lönsamt. MP gör det gladeligen (det är ju inte deras pengar), men är det inte lönsamt måste pengar tas från annat. Vad är MP beredda att skära i för att betala för ett höghastighetsstågsystem som blöder? Kanske är det så att vi är för glest befolkade för att ha så dyra spår? Då finns för lite medel till underhåll och vi får samma problem som nu. Tåg som inte kommer i tid. 120 miljarder och ”More of the same”…
En trovärdig tillväxtpolitik är grundstenen för att *kunna* satsa på infrastrukturprojekt. Just nu byggs mer spårtrafik än på 50 år. ”Miljösmarta” MP har inte kunnat göra det för de har inte förmågan att skapa resurser för det. Skapar man inte resurser måste man ta av annat. Är MP beredda att acceptera sämre skolor och sjukvård för att få snabbare tåg?
Läs också:
Per Ankersjö
PLC
Karl Malmqvist
Departementet
DN Debatt
SvD
Aftonbladet
Skrivet av tobias 01-03-2010 | inga kommentarer
Det debatteras om RUT-avdraget. Sossarna verkar oerhört splittrade. De förstår rent intellektuellt att det ger jobb, men de tycks ha oerhört svårt att tycka samma sak som Maud. Ohly tycker att det är dåligt investerade pengar. Det är ett märkligt synsätt. Det är ju våra egna pengar! Eller tror Ohly att det är hans?
RUT-avdraget har gett 11000 jobb och bekvämare liv för säkert hundratusentals svenskar. Jag kan lägga ytterligare ett par timmar i veckan på mitt arbete, något som jag både är bättre på och bidrar mer till välfärden.
Den firma som städar hos mig varannan vecka har drygt tio anställda. De allra flesta kommer från arbetslöshet. Nu har de jobb.
Om det är så att skatteavdrag ger jobb tycker jag det är dags att sänka skatten på alla tjänstejobb. Höga kostnader för att anställa gör att färre får jobb. Höga skatter för konsumenter gör att färre konsumerar.
Nivån på arbetslösheten är en direkt konsekvens av politiska konstruktioner. Höga ingångslöner och höga skatter ger fler arbetslösa. Den är varken bra för Sverige eller någon enskild.
Läs även Peace, Love & Capitalism, Per Ankersjö, Magnus Andersson, Federley och Expressen.
Skrivet av tobias 27-01-2010 | 1 kommentar
SAABlar vad skönt lyder rubriken på dagens Metro. På bilden skålar de i champagne.
Det måste vara skönt att ha fått förlängt förtroende och dessutom på marknadsmässig grund. Maud och näringsdepartementet har jobbat hårt och bidragit till att SAAB överlever utan att skattebetalare ska behöva gå in och betala kalaset.
Men hur länge överlever de? Snart är det vardag i Trollhättan. Samtidigt förändras världen runtomkring snabbare än någonsin. Global konkurrens och snabb teknikutveckling gör att SAAB måste leverera briljans varje dag i framtiden. Jobb kommer och går, kanske har vi ingen bilindustri i Sverige om 5-10 år? Höga löner och skatter driver produktion utomlands. Vi vet om det idag och vi borde ha vetat det redan för 20 år sedan. Därför måste vi vara beredda på att ställa om. Framtidens svenska jobb finns i tjänstesektorn.
SAAB-krisen borde vara ett uppvaknande. Från och med nu måste vi vara mer föränderliga, jobba hårdare och smartare. När nästa kris kommer ska det inte behöva vara en kris.
Inga jobb finns för evigt. Nya jobb skapas av oss själva.
Läs även bloggar från bl.a. Oscar Fredriksson, Tobias Gillberg, Kent Persson, Magnus Anderson, Mina Moderata Karameller, Annie Johansson, Peace Love and Capitalism, Magnus blogg, Anders W Jonsson, Hanna Wagenius, Stefan Bergström och PerAnkersjö
Media
Aftonbladet 1, 2 SVD 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4 Expressen 1, 2, 3
Skrivet av Andreas 17-11-2009 | inga kommentarer
Såväl
Ung Vänster som
SSU har dragit igång kampanjer under paroller som ”ge oss jobb, Reinfeldt!” och ”gör Reinfeldt arbetslös”. Liknande uppmaningar och krav hittar vi på socialdemokratiska
bloggar som inspirerats av dagens artikel i
Aftonbladet som handlar om 26-åriga Pernilla i Eskilstuna som aldrig har haft ett jobb. Att arbetslösheten är ett stort problem är givet. Dessa inlägg får mig ändå att fundera över synen på arbete och individens ansvar.
För Ung Vänster och SSU är jobb något man får, inte något man skaffar sig. Jag vänder mig kraftigt emot den beskrivningen. Även artikeln i Aftonbladet har en märklig vinkling. Inte på något sätt ifrågasätter man Pernilla och varför hon inte, trots sex års arbetslöshet, väljer att pendla de elva milen till Stockholm, starta städfirman hon drömmer om eller helt enkelt flyttar från den ort där hon bevisligen inte finner lösningen på sina problem.
I en utopisk värld är jobb just något man får och inget man skaffar sig. I ett drömsamhälle skulle det finnas ett arbete åt alla och som staten kunde fördela ut efter bästa förmåga. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Tyvärr är det svårt att få jobb. Det kräver förmodligen utbildning, social kompetens, tur, mängder med telefonsamtal, kontakter, risktagande, en flytt och ett oerhört hårt arbete. Så ser den verklighet ut som vänstern väljer att blunda för.
Alla har därför olika förutsättningar att lyckas skaffa sig ett jobb. Det kan man mycket väl kalla en orättvisa. Det betyder också att de som står längst från arbetsmarknaden behöver mycket stöd, råd och hjälp för att förbättra sina möjligheter. Där kan staten bidra. Däremot betyder det inte att individen är mer lämpad än staten att se till att personen blir anställd.
Därför tycker jag att denna vänsterretorik där jobb är något man får istället för skaffar sig är olycklig. Jag tycker man sänder ut helt fel signaler. Det vi istället behöver är positiva exempel på alla dem som lyckats få en anställning genom just att ringa runt till alla företag i telefonkatalogen, som levt på nudlar under vidareutbildning, som valt att flytta, som satsat tid och pengar på sitt företag och som genom hårt arbete har lyckats komma in på arbetsmarknaden.
Att leva på A-kassa är att leva på andra människors arbete. Det kan absolut vara nödvändigt under perioder och vissa som har drabbats av den orättvisa det innebär att vara oattraktiv på marknaden behöver definitivt detta stöd. Däremot måste inställningen vara att det är ett alternativ som ska komma i sista hand. Det finns alldeles för många som, med hänvisning till sin högskoleutbildning i t ex statsvetenskap vägrar försörja sig på telemarketing och tidningsutdelning. På något underligt sätt har vi fått en attityd där folk anser sig för fina för vissa jobb och istället föredrar att bli försörjda av andra via A-kassan. Hur kan ett sådant beslut någonsin vara försvarbart? Hur resonerar man när man gör ett sådant val?
Vänsterkritikerna kallar mitt resonemang för hårt, kallt och cyniskt. Jag håller inte med. Är det inte mer cyniskt att hävda att männsikorna är så svaga att de själva inte kan lösa sina egna problem? Att de inte har nog med kunnande och kompetens för påverka sin situation, skaffa ett jobb och leva ett rikt liv, utan att detta är uppgifter som staten ska hantera åt medborgarna? Jag tycker istället att det är vänstern som underskattar människor och att synen att vi alla sitter fängslade med bojor som endast staten kan låsa upp, bäddar för missnöje, handlingsförlamning och tragiska livsöden.
Vi föds alla med olika förutsättningar. Ur det perspektivet är arbetsmarknaden mycket orättvis. Där har vänstern rätt i sin kritik. Problemet är bara att arbetsmarknaden alltid kommer att vara orättvis och jobb kommer alltid att vara något man måste skaffa sig och inte något man får. Detta oavsett regering. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli. Det vore därför mer produktivt om dessa vänstergrupper släppte sin utopi om en arbetsmarknad fri från orättvisor och visade på de fantastiska möjligheter individen själv har att lösa sina problem, skaffa ett jobb och leva ett rikt och självförverkligande liv.
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 04-11-2009 | 1 kommentar
Det är svårt att inte känna medkänsla med Eva Gabrielsson som var Stieg Larssons sambo under 30 år. Hon har inte fått ärva författaren eftersom de inte skrivit något samboavtal. Nu kastar sig Josefin Brink (v) in i debatten och vill att sambos ska betraktas som gifta – och att man automatiskt ska ärva varandra om man bott ihop.
Det här är ett ogenerat försök att kamma hem populistpoäng från människor som känner för Eva Gabrielsson. Man tycker att Stieg Larssons far och bror borde kunna visa upp en mer generös och respektfull sida gentemot den som varit sonens/broderns livskamrat under så lång tid och som Stieg Larsson uppenbarligen ville dela livet med. Det är inte svårt att tänka sig att Stieg Larsson hade gjort Eva Gabrielsson till sin arvinge – om han bara tänkt på det.
Men nu är det inte detta saken handlar om. Det handlar om att Josefin Brink vill att samhället ska gå in och ta ifrån oss ansvaret för vår egen egendom, för vem vi vill ska ärva oss efter det att vi gått bort. Det handlar om att man tror att staten är bättre skickad att reglera våra personliga mellanhavanden.
Egentligen är Josefin Brinks förslag så generande ogenomtänkt att det knappt förtjänar en kommentar. Hur länge ska man ha varit sambos för att få arvsrätt? Räcker det med ett one-night stand eller måste man ha bott tillsammans längre? En vecka, en månad, ett år? Vem bestämmer detta? Josefin? Jag bodde ihop med en studiekamrat under mer än ett år. Skulle han ha räknats som min sambo och fått ärva mig om Josefin Brink fick bestämma? Eller handlar det om vem man har sex med? Inte? Skulle det i så fall innebära att de som lever äktenskap men där samlivet tagit slut skulle bli av arvsrätten?
Man skulle kunna skratta åt dumheterna som Josefin Brink presenterar men i grunden handlar det om något mycket allvarligare, nämligen om hur man under populistisk täckmantel försöker utöka statens inflytande över våra högst personliga beslut. Det handlar om en attityd som bygger på en genuin misstro mot människors förmåga att ta eget ansvar. Samhället måste kunna ställa krav på att man faktiskt måste kunna stå för sina beslut eller icke-beslut. Josefin Brinks inställning liknar nästan människoförakt.
Robert Thorburn, medlem Stureplanscentern.
Skrivet av Andreas 26-10-2009 | inga kommentarer
På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Den stora tvistefrågan tros bli huruvida det ska vara tillåtet med aktieutdelning för bolag verksamma inom den så kallade välfärdssektorn.
Att diskussionen överhuvudtaget kommer upp är för mig högst märkligt. Självklart finns det brister hos vissa privata aktörer på samma sätt som det finns mindre väl fungerande inrättningar som drivs i offentlig regi. Det är däremot för mig främmande hur någon år 2009 fortfarande kan envisas med att ifrågasätta värdet av konkurrens mellan olika aktörer och hur man kan se det som negativt att t ex elever och föräldrar får välja mellan en rad olika skolor med olika pedagogisk inriktning, ägarstruktur och geografiskt läge.
Jag kan heller inte förstå hur man kan leva i en värld där man ser ett framgångsrikt företag som genererar stora vinster som något negativt. Är inte det ett kvitto på att man gjort något bra? En skola som år efter år genererar vinst trots att ersättningen är densamma som de kommunala skolorna får har gjort ett bra jobb. Man har då rimligen lyckats undvika kritik från Skolinspektionen, ha en relativt låg personalomsättning, ha rekryterat kompetenta och engagerade lärare samt bedrivit verksamheten i en attraktiv fysisk miljö. Man har med andra ord år efter år lyckats få så nöjda elever och föräldrar att kunderna fortsätter att strömma till. Hur kan det vara något som måste förbjudas?
Även om man ser vinster som något ont förstår jag ändå inte hur man på allvar kan lägga fram en motion om utdelningsförbud utan att tänka igenom konsekvenserna. Följden skulle givetvis bli att alla vinstdrivna företag omedelbart avvecklade sin verksamhet. Vad skulle det få för konsekvenser om alla dessa aktörer försvann över en natt? Hur skulle staten behandla dessa aktiebolag? Skulle man kompensera dem för de investeringar som gjorts och därmed kosta skattebetalarna stora summor? Eller skulle man helt enkelt slå undan benen för företagen, förändra spelreglerna och se hur de ett efter ett gick i konkurs? Jag är rädd att man skulle välja det sistnämnda alternativet. Vi skulle då ha mängder med företagare som satsat riskkapital i en verksamhet där alla investeringar skulle bli värdelösa efter ett politiskt beslut. Det skulle långsiktigt skada hela Sveriges företagssektor och investeringsviljan skulle drastiskt minska. Att förbjuda företagande på en marknad med befintliga aktörer är precis lika oseriöst som när Hugo Chavez socialiserar Venezuela. Att det sedan finns mängder med socialdemokratiska kongressombud som är beredda att dogmatiskt följa den socialistiska synen på företagande är inte bara trist utan faktiskt rätt skrämmande.
Andreas Bjerke
Skrivet av johan 22-10-2009 | 2 kommentarer
Applåder, varma och långa kom efter det citatet från vår partiledare, tillika rymd-, turist-, energi-, närings- och vice statsminster, Maud Olofsson.
Och applåderna var fler.
Maud var oerhört tydlig kring viktiga frihetsfrågor. Vinster är någonting bra, även om dessa uppkommer i företag som sysslar med utbildning eller omsorg.
”Man ska kunna bli rik på hederligt arbete”. När hörde du senast en politiker säga så? 
På frågan vilka genomförda frihetsreformer som Maud ansåg viktigast listades följande:
- Hushållsnära tjänster. Avdragsmöjligheten skapar möjligheter att undvika de orimliga skattekilar som uppkommer när man behöver anlita någon att hjälpa till med de vardagssysslor man själv inte hinner med. Samtidigt öppnas en marknad för helt nya tjänsteföretag, i vilka entreprenörer kan skapa ekonomisk frihet.
- Fritt vårdval och den fria etableringsrätten för vårdgivare. Äntligen ställs perspektiven på ända då plötsligt medborgarna får full kontroll över sin egen vård. Vad som är kvalitet i vården får helt enkelt människorna avgöra med hjälp av marknadskraften. Fram tills nu har huvudregel varit att staten och landstingen i sin förmodade vishet klurat ut hur medborgarna måste vilja ha det. Nu är det individen som väljer.
- Apoteksmonopolet. En viktig symbolfråga som kommer att visa att fria marknader är överlägsna statliga monopol. Opinionsbildningseffekten är antagligen signifikant och när den nya läkemedelsmarknaden är på plats kommer svenskarna antagligen börja ifrågasätta lämpligheten i de kvarvarande monopolen.
- Osund konkurrens förbjuds. Det finns en massa kommunala verksamheter som med oschyssta medel håller privat konkurrens ute från marknaden. Sådan osund konkurrens kan nu beivras.
- Sänkta inkomstskatter. Den kanske viktigaste frihetsreformen av alla är att vi kan bestämma över våra egna pengar i större utsträckning.
Detta är musik i mina öron och bådar mycket gott för framtiden.
Maud är välkommen tillbaka när hon vill!
